Så njutningsfull dag tillsammans med dom bästa jag vet!

 
Jag är så himla, himla glad över att sambon är hemma hos mig och Släkten-är-värst igen! Kalla mig gärna mesig, gnällig, osjälvständig eller annat valfritt, men det har varit ett trist och andefattigt halvår härhemma, utan honom. Nu är han i alla fall tillbaka och det är vi glada för - både han, jag och dom fyrbenta! Och ännu gladare blev man när man slog upp ögonen imorse, och konstaterade att våren stod och liksom väntade därute! Det är ju märkligt, att man blir helt tossig varendaste år, men det är verkligen samma bubbliga, puttriga, lyckliga känsla år ut och år in!
 
Dags för en äkta Björn och Lena-dag alltså! Lagom finns inte i vår vokabulär sån´a här gånger, så det fixades fisksoppa, mackor och kaffe, packades triangakök, inhandlades gasol och frästes sen iväg mot Gålö för träning och allmän utevistelse.
 
Efter att ha gått ut spår till Drakmoster och lille Krut, var det dags för uppletande.
 
 
Lite kärlek sitter aldrig fel!
 
 
Misstänker starkt att det var en strategi från Drama...
 
 
..... eftersom hon sen, typ, pekade finger år sin kära husse och gjorde helt andra saker än det hon skulle.
Någonstans där kunde matten inte hålla sig, utan berättade för otyget, vad som gällde....
 
 
....och sen gick det bra! <3
 
 
Här sitter mannen i mitt liv och väntar på att inställa sig vid baslinjen.....
 
 
.....och där kom startsignalen!!!!!
 
Jag har tränat ganska mycket uppletande på senare tid, och jag tycker att det artar sig relativt väl. Han far inte omkring totally okontrollerat, utan har faktiskt viss koll på läget.
 
 
 
Det är möjligt att bilderna säger något annat, men det är känslan jag pratar om! Hahaha!
 
Och sen blev det då dags för lite lunch i vårsolen!
 
  
 
Lyxigt att ha med egen kock i skogen, I might say!
 
När det var spårdags, kändes det dock som om det hade varit en bättre plan att äta efteråt. Kruten är så j-a tung och jag är liten och rund med extremt korta ben = förbaskat dålig kombo! Jag vill inte, under några omständigheter, klaga på spårarbetet - nu när han faktiskt spårar riktigt, riktigt fint - men det är inte helt angenämt att flänga efter över stock och sten, över berg och ner i dalar med tungan hängande som en slips (min egen alltså). Efter att ha stupat över en förrädisk stubbe och fått en lycklig rottweiler i knät, landade vi så småningom vid slutet och konstaterade ett bra spårarbete på ca 850 m.
 
Drama hade tagit med sig sambon på ett liknande spår, med samma lyckade resultat - dock minus stubben!
 
Nu var det bara kaffet som fattades, så vi tog en prommis ner till det närliggande havet.
 
 
 
 
Isen såg helt fantastisk ut och för ett ögonblick kände jag ett sug i min långfärdsskridskotarm, men det gick fort över när jag kom ihåg hur den karriären egentligen hade sett ut!
 
 

Älskade hundar <3
 
När vi sen skulle försöka ta oss hem, kunde vi inte låta bli att kvista förbi Oxnö också....
 
 
 
Så bedövande vackert!
 
 
 
 
Tur för Oxnö Centrum att det snart är vår igen!
 
Som vanligt, lika skönt att komma hem efter en sån här dag. Släkten-är-värst är helt slut i rutan, och sambon och jag trötta, nöjda och lagom rufsiga. Nu känner jag mig trygg och nu är jag nöjd med livet. Jag har känt mig lite utsatt på våra sociala medier, under en tid, och det svider i ett känsligt hjärta. Lite missunnsamhet, lite svekfullt och lite skitsnack och det rubbar mina cirklar. Man är ju den man är, och kan inte älskas av alla, men man kan välja att låta människor vara som dom är och tycka om ändå alternativt faktiskt strunta i dom man inte tycker om....
 
Tack Björn, för att du är hemma igen! <3
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentera här: