Ibland är liksom allting bara som bäst....

Befinner mig på landet tillsammans med sambo och hundar. Det är faktiskt första helgen på mycket länge som Björn och jag är här utan en endaste tonåringen i bagaget. Och vet ni, det är jätteskönt!!!!

Igår hade jag ett litet arbetspass inbokat på golfen, och tur var väl det. Som jag har längtat dit, sen jag åkte hem! Det kanske ändå bor en liten kockådra långt därinne, som fick möjlighet att titta fram för ett par sommarmånader. Som bonus hade jag verkligen skitroligt tillsammans med Fia och Reggi, som är en hitflyttad fransk kock, minsann. Han är vansinnigt söt med sin hästsvans och sin brytning och hela situationen blir liksom helt häpnadsväckande. Tänk att stå på en golfresturang i Furudal - av alla ställen - tillsammans med Fia, som är en oerhört duktig konditor och gör fantastiska små bakverk med vänsterhanden, och Reggi, som är pratar franska och snor ihop det ena goda efter det andra - och så jag! Kul, var ordet sa Bill, skitkul var ordet, sa Bull!

Efter arbetsdagens slut, dök sambo och svärföräldrar upp och vi traskade genom bruket, upp mot Kättingsmedjan, där dagens begivenhet - Spelmansstämman - hade sitt tillhåll. Kom i precis i lagom tid för att hinna se Mats Fällman och hans ukeleleorkester. Mats är något av en profil här i bygden och han pratar rejält Rättviksmål. Till svärfars stora glädje (han är infödd Rättvikare) förstod jag, banne mig, inte ett ord, men orkestern var överjäkliga på ukelele - det fattade jag i alla fall!



Mats Fällman och hans ukeleleorkester.


Kvällen bjöd sen på lite tilltugg och vin nere vid stranden, med fiolmusik i bakgrunden, samt trevligt umgänge med bybor till gammeldans och stråkar. En helt underbar kväll när Dalarna visar sig från sin allra bästa sida.



Sambo Björn under trivsamt samspråk.




Fantastisk solnedgång över Furudals Bruk.


Imorse fick jag sooooova, medan Björn och brudarna tog sig en prommis till caféet för att köpa nybakat bröd = lyx! Efter en riktigt skön förmiddag, packade vi ihop lite smått och gott i en kylväska och traskade till vår lilla strand, som, f ö, heter Stinsudden, vilket vi lärde oss på bruksmuséet igår. Den här helgen känns det tydligt att hösten är på väg, men gissa vad Drama gjorde????



Just precis - badar!!!





Varför ta det lugnt, när man kan leva livet i 490 knyck?!



Å andra sidan gjorde Elsa precis det hon brukar när vi är på stranden - dvs njöt av solen och värmen....



Supermys med husse.




Som ni ser, så lyssnar jag på allt ni säger!

Nu är vi hemma och försöker stå emot tidens gång, dvs låtsas att vi inte behöver åka hem imorgon bitti. Efter denna underbara helg har jag landat i några missions inför kommande år:

1) Jag måste lära mig att spela ukelele, så jag kan vara med i den fantastiska orkestern!

2) Jag måste hitta ett jobb, så jag kan "provbo" här uppe under ett år.

3) Jag måste träna på franskan, för att kunna retas med Reggi och jag måste träna på rättviksmålet, för att        kunna "slänga käft" med gubbarna i bygden.
4) Jag måste fortsätta att träna raka skick med Drama, nu när det funkar så bra.

5) Jag måste träna agility med Elsa, eftersom det tydligen är det roligaste hon vet.




Varför träna lydnad, när man kan köra agitlty???

Sen vet jag ju att det dräller av tonåringar därhemma, har dessutom utökat med en, då Nicklas har flyttat hem från Australien, och jag vet jag att jag är sambo med Björn och jag vet att jag har ett bra jobb i plugget och ett jätteroligt extrajobb, men visst kan man väl få önska!!!!?????



Men vilken trevlig dag....

Började dagen med att sova till kl 9.00. Det kan absolut bli en vana - känner liksom det i hela kroppen... Sen var det förstås lite frukost, lite hundprommis och sådär innan det bar iväg till jobbet - där det f ö var väldigt trivsamt. Ser verkligen fram emot hösten med tillförsikt!

Efter jobbet mötte jag upp Kalle och Samba i Älta för lite hundträning. Vi var ju inte direkt ensamma, men så är det ju ofta just där. Skogarna är riktigt fina och det finns många härliga promenadstråk som utnyttjas flitigt.

Kalle började med att lägga ett spår till Samba, medan jag rastade mina små ohyror samtidigt som jag kikade efter lämplig plats för uppletande. Till slut hittade jag ett ganska spännande ställe, som bl a innehöll ett skyddsvärn - bortsett från skog menar jag. Det var dessutom ganska kuperat och ovan mark för åtminstone för mina hundar. Alltid roligt att prova nytt.... Vi vallade rutan och utnyttjade skyddvärnet till att gömma grejer både i och ovanpå.

Samba var först ut och hon var jätteduktig. Kalle sa att hon var ganska orutinerad, men av det märktes minsann ingenting. Härligt! Därefter var det Elsas tur och hon jobbade lika bra som senast vi tränade uppletande. Trots värmen höll hon ihop kanon och hämtade in föremål efter föremål. Hon tog det som låg inne i skyddsvärnet utan problem med gick bet på dom som satt fast i muren, vilket faktiskt kändes helt ok. :)

Sist ut var fullblodsgalningen Drama, som ju har glömt hur man kör uppletande.. Vi tränade bara raka skick, till en början med Kalle kvar i rutan och därefter på stigen, och hon var så duktig!!!!! Blev lite "stöddig" och provade att köra sista skicket inne i värnet och det gick kanon. Oj, sa Kalle, hon är ju som en malle och den tanken har slagit mig också ibland. Snabbare rottis får man nog leta efter faktiskt. Och så hon ju så söt...

Sammantaget är jag otroligt nöjd med mina tjejer efter dagens träning och det är kul att vara igång igen. Och tusen tack, Kalle, för en trevlig kväll!

Efter detta trivsamma fräste jag iväg för att se om kattskrället som jag passat x antal dagar hade dykt upp efter ett par dygns frånvaro. Hade just börjat fundera på om jag skulle hinna göda upp en kattunge till "full size" på extremt kort tid... Som tur var hade familjen kommit hem och så även katten. Då dög det minsannatt gå runt och kurra och vara sällskaplig - utan en tanke på uppassarens dåliga nerver!

Blev dessutom kvar en stund över ett glas vin och kunde ännu en gång konstatera att detta är en av mina favoritfamiljer i kvarteret!

Därefter hypersen middag och nu isäng! Goder natt!

Drama är friröntgad!!!!

Jajamänsan, så är det! Jag förstår att flera av er höjer ögonbrynen och tänker att, det spelar väl ingen större roll, eftersom hon ändå inte hör. Men se, där tar ni fel! ;)

Det spelar stor roll för mig som ägare, då jag vet att hon är frisk och stark. Det spelar ännu större roll för Anna som uppfödare, då hon vet att hon ändå tänkte rätt från början. Och för oss är det ju ändå så att vi har tagit beslutet att behålla lilla älsklingen, såvida inte problem uppstår, och nu är i alla fall ev höftledsfel eliminerade.

I övrigt har vi faktiskt inga större stökigheter med fröken Fis - dövheten till trots. Hon har visserligen haft en tid av storhetsvansinne, där hon har passerat både den ena och den andra hunden och sett ut som en taggsvamp. Däremot har hon aldrig svarat upp mot vare sig oss i familjen eller någon annan människa - där är hon from som en liten ängel (om än med något svartgråa vingar). Men störigheten kommer ju inte pga hennes handikapp, utan för att hon är just rottweiler, 2 år gammal, har en väldigt massa energi och gärna vill bestämma - om det nu skulle lyckas....

Det kan låta fånigt, men jag hyser en stor beundran för denna hund, som är så ytterligt balanserad, trots sin bristande hörsel. Som jag har skrivit här i bloggen förut, så hänger hon med på allt utan att någonsin tveka. Det är resor med kommunala medel i Stockholm, promenader över järnvägsbroar med galler på landet, restaurangbesök, dagar på badplatser mm, mm. Dessutom tränar vi flitigt! Spåret går förstås som en klocka, då hon säkerligen kompenserar hörseln med lukten. Hon tränar framslagsträning utan krångel. Hon fungerar utmärkt på lydnadsplanen och är uppmärksam och försöker förstå alla handtecken som jag ger (där allt invant går utmärkt och det nya måste tränas - precis som med alla andra hundar).

        



Det är förstås synd och skam att det inte går att tävla med denna fantastiska lilla hund, men för mig är det allra viktigaste att ha en kul träningskompis och en trygg familjemedlem - och det har jag i Drama. För mig är det en stor lycka att hon är friröntgad. Det blir liksom lök på laxen i kombination med hennes coola temperament och glada humör!



I looove her!




Liknande inlägg