Sorgen efter Drama
Sorg ja, det är precis vad 2017 har bjudit på, precis som dom senaste 3-4 åren. Det sätter sina spår - man blir liksom helt dränerad i hjärta och själ och orkar ungefär det som måstes och inte så värst mycket mer. Sen är ju jag mästare på att le och skratta och vara allmänt flåshurtig, så det är ju näst intill omöjligt för omgivningen att ens gissa hur man egentligen mår....
Ni vet ju alla, att jag har förlorat både syster och mamma inom en relativt kort period, vilket kändes alldeles tillräckligt att hantera. Sen kom 2017 med lite till... Till en början blev Krut dålig, som ni oxå vet, och då brast hjärtat betänkligt och jag grät floder. I april avled min svåger, vilket innebar mer tårar och ännu mer tomrum i familjen. När sen Drama gick bort - alldeles oväntat - i slutet på augusti, kändes det som hela mitt hjärta dog.
Det var som att öppna en fördämning av sorg och saknad och det kändes som om jag aldrig mer skulle kunna sluta gråta. Det kunde jag nästan inte heller, utan fick lova att traska till psykolog och prata och gråta lite till om livet, förluster, styrka och om att gå vidare. Jag har varit med om en hel del svårigheter i livet, vilka jag oftast har haft förmågan att "omvandla" till erfarenheter, men det här året har jag mest känt mig förtvivlat ledsen, sorgsen och skör.
Vi har alltid vetat att Drama skulle lämna ett otroligt stort tomrum, men det var ännu värre! Jag är rädd att jag aldrig mer får uppleva en likadan hund som hon - galen, vild, vacker, orädd och rolig. Och ingen ordning är det i flocken heller längre. Krut och Bingo är som två förvirrade purjon utan styrning när du inte finns där, älskade Drakmoster, och sambon och jag oxå för den delen. Du fattas mig och oss något så oerhört! <3
Nu hoppas och önskar jag, att 2018 blir ett bättre, vänligare och mer lättsamt år, där jag kan få landa och hämta lite kraft - det skulle vara väldigt skönt!