Det ljuvliga livet på landet....

....är kanske inte alltid, allt igenom, mysigt och gosigt, trots att det är den absolut mest självklara känslan när jag tänker på Dalarna och Furudal och huset! Släkten-är-värst och jag kom upp i söndags kväll, väl förberedda (i alla fall jag) på att det var rent snuskigt kallt, i runda slängar mins 24 grader. Men bästa grannarna, Bettan och Per, hade satt på värmen, och det kan jag konstatera: Vilken jäkla tur!!!!! Annars vet jag inte hur det hade gått, faktiskt.
 
Hundarna meddelade ganska omgående, att gå ut var det faktiskt knappt tal om, och för att förtydliga det hela, så stod dom och lyfte tassarna i fyrtakt, vid ytterdörren. I ärlighetens namn, så var vi helt överens, och efter att ha snubblat omkring, i mörkret, över diverse eldkorgar, vattenslangsvindor, grillar och annat löst, som sambon langat in i vedförrådet, kom jag ut med livet i behåll och en ansenlig mängd ved som kånkades in i huset.
 
 
 
 
Gårdagen gick åt till att få lite styr på livet, rent allmänt, och glädjande nog, sjönk temperaturen och jag kunde sitta på kökstrappan och njuta av en liten whiskey på eftermiddagen.
 
Imorse var det rent klent med kylan och vi tillbringade dagen med snöskottning, besök i den lokala ICA-butiken och promenad/bus på Skattungen.
 
 
Vägen till Sandnäs är sig inte alldeles lik.....
 
 
Skattungen breder ut sig - lika vacker i vinter-som sommarskrud!
 
 
 
 
Och så dom där två..... Ord överflödiga faktiskt!
 
 
Tog även en liten tur genom bruket, och den vackra crêpe-midsommarstången såg faktiskt lite ynklig och övergiven ut.
 
 
Herrgården var, å andra sidan, fantastisk!
 
Väl hemma igen, hade huset antagit en rent behaglig värme - i alla fall i jämförelse - och jag tror att jag ska göra som dom fyrbenta......
 
 
......ta mig en liten powernap, innan det bär av till Rättvik för hämtning av sambon, som kommer med tåget. Ska försöka göra som Drama, och sova med lite stil.....
 
 
....till skillnad mot denna typ, som tror att alla uppskattar hans diskreta närvaro (vilket naturligtvis är helt sant, dessutom)!
 
 
 
 
 
 
 
 

Så var julafton avklarad för den här gången...

Detta med julen, tycker jag är en lätt komplicerad historia att förhålla sig till. Förr var den förknippad, i alla fall för mig, med fullständigt tokgalen stress, men det har jag lyckats ta mig ifrån hyfsat bra numera. Vi håller det på en relativt diskret nivå, med god mat och lagom med julklappar - för visst vill man ha en liten klapp från tomten, allt?! Men ändock, på något sätt.... I år passade dessutom Drakmoster på att "slå till" med ett höglöp och en gnisslande och flåsande Krut, har tillbringat natten i köket (= lite småtaskig nattsömn för matten). Å andra sidan, vaknade jag tidigt pga detta, och hann ta en härlig prommis med den missförstådda unge mannen, innan egentligen någon alls hade vaknat.
 
 

 

Det jag gillar mest, är nästan det där mysiga runtomkring. När det är liksom är lite fixat och juligt och puttrigt och fint - på något sätt innan allt "drar igång".
 
Nåväl, sen kommer ju den kära familjen och man kapitulerar naturligtvis fullständigt - vem vill inte tillbringa julafton med sina älskade ungar?! Inte jag, i alla fall, och jag är sannolikt i mycket gott sällskap!
 
 
Mamsen anlände lagom till käket, och det var så mysigt att hon kunde komma till oss - efter alla turer under sommaren ju....
 
 
 
Ingen jul utan Kalle, om ni frågar mig!
 
 
Humöret på topp, hos sambon!
 
 
Anton goes wild!
 
 
 
Och så den här.....
 
 
Den kvinnan har aldrig öppnat paket med stil! Hahaha! Fort ska det gå!
 
 
Sambon gillar inte julklappar - vilket syns klart och tydligt på minen... OBS! Notera rottweilertassarna! <3
 
 
Lite energitillskott - för att orka!
 
 
Raraste dotter och svärson!
 
 
Sonen agerade tomte, och var då tvungen att "uppföra sig".
 
Eftersom jag är, typ, sämst i världen på sån´t här, så tog kraft och ork slut efter julklapparna och det satt fint med en fika och lite vanliga, stillsamma samtal. Tänk, att vi är så jädrans stökiga av oss - vi var ju bara fem personer (och fyra hundar, varav en i höglöp)! Hahaha! Dottern säger, att det aldrig är såhär hos fästmannens familj, och det är alldeles säkert, helt sant!
 
Nåväl, igår var det i alla fall juldag, och den passerade otroligt lugnt och stilla (bortsett från Krutens flåsande och flämtande förstås). Framåt kvällskvisten, tog vi oss i alla fall iväg till Sickla och såg den sista (?) The Hobbit-filmen - iförda 3D-brillor och allt. Jag är ju ett stort fan av dessa filmer, men den här kändes nästan en liten anings too much. Fantastisk på alla sätt och vis, men ändock fanns en viss känsla av mättnad där....
 
Natten tillbringades i sonens gamla rum, tillsammans med en utmattad rottisgrabb. Jag menar, det kostar på att gå runt och tjusa damer (läs: en jäkligt svårflörtad Drakmoster), och när jag vaknade imorse, hade han smugit upp i min säng och sov som en stock - på rygg och allt.
 
Nu har vi klarat av den årliga julmiddagen hos svärföräldrarna också, och det bjöds på god mat och puttrigt småprat i mången timme, innan vi återvände hem. Då fick KK sig några rejäla avhyvlingar av sin allra sötaste moster, och jag hyser stora förhoppningar att han inte är så kärvänlig imorgon. Skulle det vara så, så kan man bara konstatera att hans IQ är betydligt lägre än vad jag har trott!
 
God fortsättning, allihop!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Sköna söndag!

Kroppen och knoppen måtte banne mig, veta om att det är långledigt, för att redan idag känner jag mig mer utvilad och tillfreds - utan att ha varit ledig mer än en alldeles vanlig helg. Sambon och Drakis skulle iväg på långtur, ni vet, dom där turerna när dom går iväg och nästan aldrig kommer hem igen! Idag släppte jag av dom vid Höjden runt 10-snåret och dom återvände till hemmet ca 16.00. Alltså, en lagom och nätt liten tur på sisådär 6 timmar bara.... Det finns fler friskusar än Björn, så dom fick dessutom sällskap av en kompis och hans tik. Kan bara gissa hur mycket Drama uppskattade just det tillskottet!
 
 
Snacka om BFF (ni vet, Best Friends Forever)....
 
Därefter inträffade ju rena lyxtiden, då jag rasslade omkring med endast en ynka rottis, dvs lille Krut. Men det är alltid roligt att hänga med Kruten och vi tog oss en mysrunda innan vi fräste vidare mot ridhusträningen i Sorunda. Idag var käre figgen på vildsvinsjakt och lydnad stod på schemat, vilket passade mig alldeles, alldeles utmärkt. Fick en massa bra "råd och rön" på senaste privatlektionen och var sugen på att prova med ett gäng andra som störning.
 
Startade med en platsliggning, som gick alldeles utmärkt! Körde sen fotgående (bestämd tid innan belöning) med externbelöning, vilket fungerade hyfsat bra. Han pendlade något i position men behöll fint fokus. Gjorde ytterligare en platsliggning, samtidigt som resten av gänget tränade runtomkring, och han låg superstabilt = mycket nöjd matte.
 
Avslutade med hopp - apport - hopp, och då kände jag verkligen att krafterna tog slut - mina alltså! Krut´s krafter tar aldrig slut.... I vår omedelbara närhet befann sig både Helen och Micke, och både såg sådär glada ut, som dom flesta gör, som slipper träna med Kruten! Han for över detta hinder, som om det vore hans sista stund i livet och jag erkänner villigt, att jag inte riktigt orkar med denna fullblodsdåre alla minuter under en dag... Till slut blev det i alla fall rätt och tävlingshunden kunde dra sig tillbaka till bilen och sova sin skönhetssömn.
 
 
En klassiker, men den säger verkligen allt!
 
Efter detta, övergick jag till att agera nanny åt liten Sander, så Helen hann träna lite hund också. Vi tog oss en tur på grusvägen, iförda en vagn av citymodell (?!), och jag kan konstatera att det var ren och skär tur att gossebarnet låg kvar i densamma när vi kom tillbaka till ridhuset. Hursomhaver så somnade han gott till mina toner av "Bjällerklang, bjällerklang..." och det höll i sig resten av tiden. Jag menar, nå´t ska man väl vara bra på!
 
Nu har vi julafton i sikte och därefter blir det älskade huset i Furudal. Har dessutom en inbokad träning i Körhallen i Rättvik, den 2:a januari. Looooove it! <3
 
 

Liknande inlägg