Önskar er alla ett gott slut på 2013 och ett underbart 2014!

Jaha, nu är det dags för den obligatoriska sammanfattningen av det gångna året .... Det är ju inte riktigt min grej, det där med avslut och nya löften och mål. Jag tycker oftast att man snubblar på målsnöret redan innan det nya året har börjat och sen rullar livet på ungefär i den riktning det vill i alla fall - vilket inte är mig emot. Att man sen gör nya val och går i annan riktning, beror ju ofta på att man blir lite äldre, får nya erfarenheter, nya saker händer helt enkelt (tycker jag alltså).
 
Under mitt 2013, har det hänt både det ena och det andra - såklart. Arbetsmässigt har det varit ett år som började sisådär och slutade riktigt bra! Det är märkligt att det känns som om man är som bäst på jobbet när man börjar "närma" sig pension, samtidigt som man är mest åtråvärd då man är yngre... För egen del så har jag nog rätt arbetsplats i alla fall, vilket känns bra!
 
Familjemässigt så har det varit ett förvånansvärt år, på det sättet att sonen plötsligt fyllde 18, åkte till Rhodos, drack en och annan öl och blev allmänt vuxen. Dottern fick ett förstahandskontrakt på en lägenhet vägg-i-vägg med liten mamma = mormor och flyttade ihop med fästmannen, var på resa i Spanien, fixade fast jobb, tränade hundar och ansvarade för julfirandet. För sambons och min del, rullade det mesta på ungefär som vanligt - dock frångick vi vanan att "bara" tillbringa sommaren på landet och tog oss en tripp till fantastiska Abisko, iförda tält, samt en underbar höstvecka i Chania, Grekland!
 
   
 
Och så det hundmässiga då ra´.... Året började bedrövligt, då vi var tvungna att ta bort älskade Elsa. Njurarna och livmodern gav upp och det fanns inte mycket att välja på. Hon är djupt saknad men himlen har fått en underbar ängel till!
 
 
 Drama har hunnit bli 5 år och något, litet klokare än förr. Det är både glädjande och rörande att se, att vi inte hade fel då vi valde att behålla denna livliga brutta. Idag är hon en fullfjädrad brukshund och far inte omkring fullständigt okontrollerat längre. Är det sök, så är det sök - är det uppletande, så gäller samma regler. Vi kan träna tillsammans med andra hundar, utan att hon överhuvudtaget viker från min sida, för att kolla in någon annan och hon besitter ett lugn som inte fanns förr. Jag är så glad över vårt beslut och både jag och vi älskar henne över allt annat!
 
  
Slyngeln Krut har uppnått den aktningsvärda åldern av 20 månader och måste vara en av dom lyckligaste jyckarna som går i ett par skor! Han är konstant glad och okomplicerad - vi har inte haft en enda diskussion sen han flyttade hem till oss. Det innebär inte att han mesig, det insåg jag på MH:t, men han är jäkligt sorterad i skallen. Känns bra!
 
MH:t gick fullständigt lysande, med alla plus på rätt ställen. Innan det, så kom röntgenresultaten, som var helt perfekta. Vi debuterade på tävlingsbanorna, gud bevars, med högst varierande resultat, men det blev ett LPI till sist.
 
 
Krut är inte helt lätt att träna och tävla, eftersom han är väldans het på den berömda gröten, men när det går bra, så det ofta riktigt bra och precis tvärtom! Jag är supertacksam för engagerade uppfödare och mina kära träningskompisar, som har hjälpt mig i mängd under detta år!
 
Till alla er som står, lojala, vid min sida, vill jag sända ett stort och varmt tack för det gångna året. Livet vore inte mycket värt utan er!
 
 
 

Frisk luft under vingarna!

Det har ju varit lite tungt under julhelgen, som ni vet, och det kändes rent skönt att gå till jobbet idag! Dock startade jag med att köra sambo + cykel in till stan, kvistade förbi liten mamma med en flaska vin inför nyårsaftons kompismiddag och avrundade med en jättehärlig prommis på närliggande Årstafältet. Väl på jobbet, var det mysigt att kramas med både kollegor och dom ynka fyra barn som var där och ta en fika tillsammans. Eftermiddagen avlöpte såklart i stilla mak, men jag hann fortsätta mitt pedagogiska projekt, som bl a består av en symaskin och kardborreband....
 
Efter jobbet skulle Annika och jag sammanstråla för ett kort pass lydnad, och när jag tittade ut över skolgården i eftermiddagsmörkret och insåg att fotbollsplan badade i ljus, från gatlamporna runtom, fick det bli just där träningen gick av stapeln! Helt perfekt ju - ska faktiskt kolla med rektorn om det är ok att vi håller till där på kvällstid.
 
Drama är som ett underbart, litet, charmigt kryll just nu och gör allt med en hastighet på ca 1000 km/tim. Hela hon lyser av uppmärksamhet och glädje och man kan ju liksom inte göra annat än att älska henne! Körde lite samma som häromdan, dvs momenten i tvåan, samt stegförflyttningar bakåt. Det mesta gick bra, men jag är jättenöjd med just backandet. Sist tyckte hon ju att det var lite klurigt, men nu har det uppenbarligen landat lite mer. Härligt!
 
Kruten nöter ju på med tvåan, han också, och det är ju onekligen med skiftande framgångar. Han är ju så intensiv att man blir helt matt emellanåt, men inte saknas viljan inte, det kan ingen påstå! Idag var han mer vild och vacker än fokuserad och for som en blådåre åt alla håll och kanter, och till slut kunde inte Annika och jag göra annat än att skratta åt honom. Gladare jycke får man faktiskt leta efter, det är i alla fall ett som är säkert! Men sammantaget så går det riktigt bra, det gör det - bara man räknar till ungefär en miljon och har sovit gott....
 
Dock hade jag fått en ny, superproffsig träningsväst på posten (julklapp från sambon) från inget mindre än Elithundar AB, så nu finns det inga ursäkter längre! Den besitter t o m en specialsydd liten ficka för en kampstock (modell pytte). Om jag bara lär mig att hitta rätt i detta gytter av gömställen för både det ena och det andra, kommer vi att bli oslagbara, Kruten och jag! För beror det väl på västen?????

Precis vad jag behövde - och Släkten-är-värst också!

Ganska dött har det varit på bloggfronten den här julen - inspirationen har inte riktigt infunnit sig. Det händer en del ledsamma saker i familjen, som liksom gör att orken inte finns, och i kombo med detta ickeväder blir det svårt att ta sig upp ur gropen.
 
Idag infann sig i alla fall den där dagen, som var "sparken i häcken" för min del! Dystert eller icke, nu stod hundträning tillsammans med Lasse, Annika och Ingela på schemat, och nu skulle här, banne mig, tränas! Tyvärr hade Annika drabbats av den farliga barnbacillen och låg hemma, men vi andra möttes upp vid Kunskapsskolan för drillning av både två- och fyrbenta. Ska man säga något positivt med snöns frånvaro, så är det kanske att fotbollsplanen är perfekt för lydnad!
 
Vi var ytterligt effektiva och körde en hund i taget, med både kommendering och kritiska ögon. Tänk, egentligen, vad nyttigt det är att titta på andra! Det är alltid intressant att se olika hundar - en del är bra på det ena och en del på det andra (kanske gäller oss förare också...) - och det finns en massa att lära av varandra.
 
Ingela och Trolla körde igenom appellen, medan både Lasse och jag tränade tvåan. Ang Drama så har jag ju nött med lydnadsklass II ganska länge nu, och skulle gärna lägga till nya moment - alt träna på det som går mindre bra... Hihi! T ex positionen i fria följet eller vittringspinnarna (som visserligen inte hör till tvåan, men ändock). Hursomhaver så jobbade fröken Fiol så fint, så fint och vi beröm från träningskompisarna för allt det vi har lärt oss tillsammans. Tack, det värmer så skönt, ska ni veta!
 
 
Liten Drakmoster njuter tillsammans med favoriten i livet = husse! <3
 
Sist ut denna dag var Kruuuuuuuut! Det är ungefär så han känns, liksom mycket. Ingela påstod att ögonen typ rullade i skallen på honom, och det stämmer alldeles utmärkt - dom gör det ganska ofta! Nåväl, jag gav mig på tvåans program, mest för att se om vi hade något kvar att träna på. Asgarv! Ganska mycket, kan vi väl enas om!
 
Fria följet var sämre än det brukar (förklaring finns = inte tränat särskilt mycket på sistone), läggandet bra, inkallning bra, apportering halvbra (jag var otydlig), slarvade med sättandet vid t ex svängar och inkallning (Krut - inte jag), fjärren bedrövlig och rutan riktigt bra (helt förvånansvärt).
 
Fjärren känns som ett ev problem i min och Krut´s framtida framfart i lydnadsklass II. Han är vild och vacker och jag måste bibehålla mitt lugn (vilket visserligen har utvecklats under 5 års träning tillsammans med Drakmoster, men i alla fall). Det kommer att ske mycket träning hemma på hallmattan, det är ett som är säkert!
 
Rutan har vi ju tränat litegrann, dock inte särskilt mycket. Jag lägger ut godis på en target (där Krut är med och ser vad som händer) och sen skickar jag honom. Idag fick jag tips om att jag var väl snabb att kommendera "stanna" och det kan medföra att han stannar innan rutan. Bra tips, så jag knep ihop och det gjorde liksom ingen skillnad. Han skenade ut i alla fall och stannade - utan att bry sig om vare sig target eller godis.
 
Då var vi alla inne på "ren tur" och att jag skulle testa att skicka från olika håll och avstånd. Sagt och gjort och lite gruffande om att det kommer aldrig att funka, så gjorde jag slag i saken. Och vet ni vad?! Hur jag än skickade, så hoppade Kruten in i rutan och ställde sig som en staty i avvaktan på belöning. Jag säger som jag sa med uppletandet - jag vet inte hur han har lärt sig det, för jag gick aldrig just den kursen!
 
Som avslutning satt vi under ett mikroskopiskt tak och tog en fika innan vi skildes åt. Tack, för en bra träning och en massa goda råd! Roligare att träna med kompisar än utan!
 

Matte är Krut´s favorit i livet och han ska alltid befinna sig där jag är. Det må vara lite obekvämt men "a man got to do what a man got to do"......
 
Nu är vi hemma igen och Släkten-är-värst är faktiskt rejält trötta. Det frestar på att vara lydig! Passar dock utmärkt, eftersom vi äntligen ska få besök av bästa Nettan! Känns som om det var 1000 år sen sist och hon är saknad hos oss!
 
 
Trevlig helg, allesammans och ett gott slut, om vi inte hörs innan!
 
 
 

Liknande inlägg