Krutens MT avklarat!

Igår styrde Släkten-är-värst, Blomgren och jag kosan mot uppfödare Anders, för att invänta årets evenemang, dvs MT för kullen. På plats var redan Marielle, hennes kille Timmy samt x antal mer eller mindre förvirrade hundar. Middagen stod i princip på bordet, när vi anlände, och efter ett par timmars babblande, skuttade vi i säng ganska tidigt eftersom reveljen gick i ottan nästa morgon. Jag menar, varför sova ut ordentligt när det är helg, när man kan släpa sig upp runt 6-snåret....
 
Till min stora glädje, skulle vi hålla till på Knottebo BK. En plats som jag länge velat besöka - huvudsakligen pga av det helt fantastiska namnet! Hur är det ens möjligt att en brukshundklubb heter så?!
 
Krut gick ut som hund nr 3, och som vanligt kände jag mig nervös och visste inte riktigt vad jag skulle/kunde förvänta mig. Många bitar kände jag ganska trygg i, men en del var verkligen som ett oskrivet ark. En sak som dock brydde min hjärna en aning, var att han ev skulle låsa sig vid nåt som inte skulle "vara låst" för stunden, om ni förstår vad jag menar. Ni som tränar med oss, vet ju att det mycket väl kan hända lite nu och då - roligare boll, roligare kamptrasa/stock, roligare jacka osv.....
 
 
Som ni ser, så gick hans och mitt samarbete alldeles utmärkt! Hahaha!
 
 

Skämt åsido: Det gick alldeles utmärkt, vilket jag heller inte trodde något annat.
 
 
 
 
Var fasen tog trasan vägen?!
 
 
Här körde det ihop sig Han tyckte figurraden var jättejobbig, och det tog mycket kraft och energi att ta sig till matte.
 
 
Konstiga, men ganska kul gubbar här i skogarna.
 
 
Dumpen är faktiskt inte så upprörande.
 
 
Holy macarony, vad sjutton är det där?!
 
 
E´ru galen! Tänker du gå dit? Okej, i så fall går jag med....
 
 
Jaså, jaha - ja men dåså....
 
 
 

Var visst nån som sköt, men det skiter jag högaktningsfullt i!
 
Och därmed har vi godkänd mentaldel på korningen, med 407 poäng, enl följande:
 
Samarbete fö: 3
Samarbete tl: 3
Gripa/ta tag 5 m: 5
Gripa/ta tag 40 m: 5
Gripa/hålla 5 m: 3
Gripa/hålla 40 m: 4
Gripa/slita/dra 5 m: 4
Gripa/slita/dra 40 m: 4
 
Förföljande: 5
Förföljande/gripande: 3
Uthållighet: 5
Soc självsäkerhet: 4
Soc nyfikenhet: 4
Soc samspel: 3
Handlingsförmåga: 2
Anpassningsförmåga: 3
 
Koncentration: 3
Avreaktion: 3
Minnesbilder: 3
Rädsla: 3
Aggressivitet: 4
Nyfikenhet: 3
Skott: 5
Imponer/hotbeteenden: 5
 
Sammanfattningsvis kan jag säga att jag, naturligtvis, är nöjd med en godkänd mentaldel, men är något förvånad gällande en del bitar. Trodde t ex inte att han skulle ha så svårt vid figurraden (inte pga av övermod, men att draget till mig skulle överbrygga ev rädslor) eller att ena domaren skulle gå runt med en dinglande keps i näven, vilket såklart fick Kruten att fokusera lite "off the record" vid något tillfälle.
 
Oavsett alla papper och bedömningar i världen, så har ju jag världens allra bästa rottispojk, och nu kör vi vidare mot nya djärva mål! Snart är det nytt år och nya utmaningar!
 
Då vi avnjutit en eminent lunch, passade bästa Marren, Marielle och jag på att köra ett pass lydnad med gänget som väntat i bilarna under dagen. Drama var vansinnigt vild och vacker och busig och snabb och kunde alla moment gånger, typ, 100 och man kan ju inte annat än att skratta åt eländet (hihi)!
 
 Ett par timmar senare, på mörka vägar, blev det ett snabbt stopp på kinan för avhämtning och sen hem. Efter att ha passerat den londonesiska grannen, som hade köpt ben till dom fyrbenta, kravlade vi in i lägenheten, käkade och slockande, dvs inte jag, men Drakis och lilla Krut. Varmt tack till alla för allt och må väl till vi ses igen!
 
Nu turbosovning - imorgon är det träningstävling på klubben....
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

I helgen var det alltså Holland som gällde....

Nu var det då äntligen dags att susa iväg till sambon för inspektion av hans utländska liv. Självklart både jätteroligt och spännande, men som den hemmakatt jag är, så är det alltid ett visst motstånd innan jag kommer iväg. Jag avskyr att packa, som ni alla vet, och redan där kör det ihop sig. Att sen inte ha riktig koll på vad som egentligen gäller när man flyger omkring, gör motståndet ännu större och jag är oftast arg redan från start (tror att det beror lite på nervositet, men det behöver man ju inte prata om så högt). Hihi!
 
 
Döm då av min oerhörda stolthet, då jag kom på att jag kunde använda mina små spårburkar till allehanda skönhetsprodukter - istället för att släpa med mig för mycket, och därmed behöva lämna ifrån mig rubbet redan på Arlanda! När jag svischade genom säkerhetskontrollen, utan en endaste palaver, kände jag mig mycket nöjd med mig själv!
 
Det var jättejättemysigt att bli uppmött av sambon och vi tog oss hemåt så sakteliga.....
 
 
 
.....med ett litet pitstop för ett glas vin, innan vi kom hem till hans pyttelilla lya.
 
 
 
För att komma till dörren, måste man först bestiga trappan. F ö så verkar holländarna generellt, vansinnigt förtjusta i just tvärbranta trappor. Oavsett var man skulle, så var man tvungen att klättra upp eller ner - faktum är att dom nästan lika gärna kan ställa dit en stege och bespara sig arbetet med att ens bygga en trappa!
 
 
Utsikt från balkongen.
 
Efter att ha tillbringat natten vilt kämpandes om två platta kuddar och ett ynka täcke, vaknade vi ganska trötta och skrynkliga, men vid gott mod. På schemat stod rundtur rent allmänt och det kändes chill och bra på alla sätt och vis. Lyxigt på något sätt, att kunna starta dagen i ett hem och inte på ett hotellrum, om ni förstår hur jag menar.
 
 
 
Så härligt med alla fina grönsaker!
 
Tog spårvagnen till.....
 
.....Scheveningen, som är en gigantisk strandremsa precis vid Nordsjön.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det var mäktigt, det var exploaterat och det var välbesökt. Det vandrade massor av människor längs stranden, det var en hel del surfare och det var ännu mer lösspringande hundar!
 
 
 
 
Det är ju inte min melodi, det där med att låta alla hundar leka med alla, men hursomhaver så verkade allt fungera friktionsfritt och det kändes inte som om någon människa störde sig heller (tänker då på dom som faktiskt inte hade någon fyrbent med sig), så då var väl det bra!
 
 
Strosade sen upp till en av restaurangerna för lunch.....
 
 
 .......där f ö dessa två knäckte extra.
 
När vi var tillräckligt genomblåsta, kuskade vi tillbaka till centrum, slog runt på ett par förlovningsringar och passade på att knyta hymnens band när vi ändå var i farten. Det känns fint och det känns bra och jag hoppas och tror att vi klarar det här året!
 
Efter, som vanligt när det gäller sambon och mig, timmarna många, shoppade vi loss i den helt fantastiska närbutiken och valde sen att laga mat hemma.
 
 
 
Tusen miljoner goda röror och småplock, färsk fisk mm, mm! Där lär jag göra fler, mer ingående besök, framöver!
 
Imorse var vi, om möjligt ännu skrynkligare efter ytterligare en natt med bristfälligt sänglinne (om inte det kallas kärlek, så vet inte jag), åt en lång frukost och puttrade så småningom till Amsterdam, innan det var dags att åka till flyget.
 
 
Jaha ja, där står direkttåget till Paris och väntar. Får bli nästa gång....
 
 
 
 
 
Nu vill inte jag vara avig, men det var inte ett smack kul i Amsterdam. Fast det finns en bra förklaring till det, faktiskt. Tåget tog tid, varpå vi hade lite småbrådis, det var fullkomligt galet mycket folk (passar både mig och sambo ganska dåligt) och vi kände oss mest stressade. Pilade i alla fall in och åt lunch på en mysig italiensk restaurang, för att sen spänsta tillbaka till tåget igen. Amsterdam, du ska få en ny chans - jag är säker på att du har massor att erbjuda!
 
Och här var det tack och hej för den här gången. Svårt att lämna Björn ensam i främmande land och svårt att säga hejdå. Den här gången dröjer det lite längre tills vi ses, vilket känns jobbigt. Å andra sidan, så lever vi ju onekligen ett ganska spännande liv till och från, och det vidgar onekligen vyerna en del.
 
Nu är jag hemma igen och imorgon tar vardagen vid. Verkstan på morgonen (för fix av radion, you kow) och sen avhämtning av Släkten-är-värst. Dom är saknade, dom också, blådårarna! <3
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Lite catch up i Lena-land!

Fejjan i all ära, men att få sätta tänderna i ett blogginlägg, det är något helt annat det! Jaa, kanske inte för er, men för mig är det så i alla fall.....
 
Livet går sin gilla gång såklart, vare sig sambon befinner sig här eller där, men nu börjar det väl landa lite mer ordentligt. Jag menar, nu är det vardag att han faktiskt är borta, och ärligt talat, så är det riktigt jäkla skittråkigt! Det handlar naturligtvis inte om huruvida man "klarar sig" eller inte, för självklart gör jag det. Jag är både handlingskraftig och kan prata för mig, så det är ju inte som på någon nivå att man liksom lägger sig ner och slutar fungera - det är bara trist. Sen är det ju så nyttigt att läääängta, sägs det! Jag är skeptisk..... Hihi!
 
Sen är det ju som så, att lever man mitt liv, så blir det inte så mycket tid över att sitta och hänga läpp. Mamma sa ofta: Jag förstår inte hur du kan röra till det så mycket!? Och det kan man ju tycka, men osannolikt ofta liksom bara händer saker - helt utan min förskyllan.
 
Som t ex detta med bilen, där batteriet har laddat ur vid två olika tillfällen (vilket i och för sig - i sann Lenastajl - har löst sig otroligt smidigt, men ändock). I torsdags fräste jag i alla fall till bilmecken och fick ett nytt batteri, vilket gick förvånansvärt smärtfritt - trodde jag! När jag åker därifrån, så ser jag att radion (såklart) har mist alla inställningar, varpå jag börjar ratta och trycka - utan resultat, ska tilläggas. Återvänder till mecken, som redan där börjar se trött ut när han ser mig, men kommer ut för att lösa problemet - utan resultat. Han ringer märkesverkstaden och hummar och mumlar och "jaha, så pass:ar" där utanför bilen en lång stund, tittar sen in i bilen - på mig - och säger: Radion måste monteras loss, det sitter ett serienummer på sidan av radion, som ska skickas till märkesverkstaden för att sen få en kod till radion!!!!!!!
 
Det är knappt att jag blir förvånad, eftersom det är såhär mitt liv är mest hela tiden, men hur rörigt kan någonting ens bli?! Nu ser den stackars mecken ännu tröttare ut, och säger att dom naturligtvis fixar det här till mig - vilket jag är evigt tacksam för.
 
Nu är det ju så att jag sitter som fast, mellan jobb och Släkten-är-värst och mitt tidsschema är allt annat än vidlyftigt, varpå jag tänker ett snabbt varv, tar ut en semesterdag (nästa vecka) för fix av radio samt byte till vinterdäck. När jag ändå håller på, menar jag. Med det känner jag mig ändock hjälpligt nöjd, trots att det suger att behöva offra en semesterdag på sån´t här trams, men shit happens.
 
Döm då av min oerhörda, ultimata trötthet, när jag kommer ut imorse och inser att det är punka på ena framdäcket!!!!! Då gav jag upp, satte mig i soffan och storgrät en stund och tyckte alldeles vådligt synd om mig själv, alltmedan Släkten-är-värst brottades uppmuntrande runt mina fötter.
 
När jag hade bölat klart, ringde jag en kollega och fick lift till jobbet (check nr 1), köpte punkaspray på macken (check nr 2), ringde däckhotellet och fick tid på em (check nr 3), tog bussen hem efter jobbet, lastade in dom fyrbenta komikerna och fräste iväg för byte till vinterdäck - en vecka för tidigt (check nr 4) och just nu är det alldeles lugnt - igen!
 
Jag bara undrar - vilket av detta hade jag kunnat påverka för egen maskin!? Hahaha!
 
När jag kommer hem efter alla strapatser, står granne Daaaajv´s nyanlända (lika londonesiska) fru och liksom väntar. Hon är totally galen i Släkten-är-värst och jag lyckas, med en nanosekunds marginal, hindra henne ifrån att släppa in galningarna i deras lägenhet istället för våran. Efter ett gigantiskt pusskalas, undrar hon sen om hon möjligen kan få köpa lite leksaker till ovantående friskusar. Do as you please, tänkte jag och svarade artigt "of course", baxade in hundar, hundmatsäckar, människoföda mm i hemmet, innan det dök fler erbjudanden. Tro inte att jag är otacksam, för det är jag verkligen inte - bara en smula trött.
 
Bortsett från detta lilla ynka, så hänger vi ju en del på klubben, dom fyrbenta och jag, och det är en skön känsla av frihet med alla dessa nya kontakter. Jag hade ett ärende i Tyresö häromdagen, och det är ju turligt att man känner sig färdig med både det ena och det andra. På gott och ont, har jag ju sannerligen fått en nystart i livet, tänker jag. I februari flyttade vi hit, i mars gick älskad mamma bort, kommande månader uppnådde jag uppsatta mål med Krut, semestern var inte så bra, eftersom sambon fick sitt nya jobb då och livet var kaos, samtidigt som sommaren även bjöd på fina dagar med goda vänner, augusti bjöd på nytt jobb och september var månaden då sambon flyttade ifrån oss i samma veva som dottern fyllde 25 år.....
 
Ja, ni hör ju själva - inte står det still i alla fall - livet, men jag försöker tänka att "det som inte dödar, härdar", att jag kommer att bli en oerhört klok och vidsynt människa samt att det viktigaste av allt - att omvandla svårigheter till erfarenhet! Det finns ju människor som lever ett liv utan att ett endaste smack händer, och då får man inte så mycket lärdom heller..... Tror jag..... Kanske.....
 
 

Liknande inlägg