Sökträning

Under den gångna veckan, har vi legat hyfsat lågt med träningen. Det har inte uppskattats särskilt mycket av Släkten-är-värst, trots att det liksom var för deras skull. Faktum är att det har varit ganska hyssigt och busigt istället för lugnt och fridfullt....
 
Men visst, lite vettigt har vi gjort, det har vi faktiskt. T ex körde vi ipo-träning i tisdags, vilket alltid innebär lydnad med lilla Drakmoster innan dom andra i gruppen anländer till klubben. Det gick som det brukar, dvs bra, och fröken Piggelin var exakt så piggelin som hon brukar. Krut kändes ungefär som en yster unghäst under lydnaden, men jobbade fint under skyddsarbetet. Nästa gång ska vi lägga in lite lydnad i samband med bitarbetet - det kan eventuellt bli slutet på vår framtida IPO "karriär"...
 
Igår blev det också lite lydnad, denna gång tillsammans med Lasse och Ingela, där jag närmast kände mig lätt självmordsbenägen under Krut´s nya moment inför 2:an. Alltså, rutan går relativt bra, så även hopp-sitt-hopp, men alltså - fjärren!!!! Maken till snubbe att ha bråttom, har jag väl aldrig stött på! Som jag skrev på Facebook, den fjärren kan mycket väl, bli den snabbaste världen någonsin skådat. Samtidigt lade han in någon liten vridning, liksom in i fotposition, så det slutade med att vi tränande mot en betongklump (för att hålla herrn i hyfsat rätt riktning). Drama var jätteduktig och fokuserad och emellanåt var hon bara tvungen att kuta bort till Lasse och bli lite älskad. Ingela hade dessutom med sig en jättestor träapport, som både Krut och Drama, alldeles särskilt, tyckte var en lagom grej att lattja runt med.
 
Imorse var det dags för lite sökträning med nytt gäng. Drakmoster och sambon tog en MTB-tur, så det blev Kruten och jag som representerade familjen. Nya gänget bestod av ganska "gamla" bekanta, visade det sig - Cilla har jag ju känt i många år och Lisbeth och jag har känt varandra sen urminnes tider, då f d maken och jag var i 20-årsåldern. Det enda nya ansiktet för mig, var faktiskt Maggie!
 
Hursomhelst - jag är ju väldans förtjust i söket, men det faller ju mestadels på att det krävs en del folk i kombo med att det är lite knökigt att få ihop tiderna. Vet att både Emma och Anna-Karin tränar regelbundet t ex, men då befinner jag mig i skolan minsann...
 
Först ut idag, var i alla fall Krut (för andra gången i hans liv) och jag hade egentligen inga riktiga planer. Förra (första) gången, körde vi bara hitta-övningar och det gick ju alldeles utmärkt. Krut är ju en aktiv och intresserad "person", så det mesta brukar funka ganska bra på direkten. Vi valde att testa med lösrulle, efter att först ha gjort några markeringsövningar. Han tog rullen fint, men släppte den på väg ut till mig. Sen listade Cilla ut, att han släppte den, när han inte såg mig längre (när jag flyttade mig på stigen) och då provade jag att stå kvar på samma ställe. Det fungerade alldeles klockrent - dessutom var det så häftigt att se honom vinda in figgen!!!
 
Att jag sen är en förlorad själ när det gällande figgandet, är inte mycket att göra åt. Jag gör mitt bästa, men det däringa lokalsinnet ställer till en del hyss - så är det bara. Kul var det i alla fall och jag hoppas att vi ses snart igen! Vem vet - Krut kanske blir en sökhund istället för spårhund?! Blink, blink!

LPI Rondik Dear Pytte aka Krut!

Jajaja, jag vet att det inte är en superdupermegastor prestation att klara denna titel, men för mig är det faktiskt ganska stort. Att jag, som inte har några tävlingsnerver överhuvudtaget, har lyckats lotsa denna sjövilda, skuttande och överenergiska 1,5 år gamla rottweilerkalv såhär långt på "bara" sex tävlingar, är en bedrift i Lena-land.
 
Nu är ju sanningen visserligen den, att det inte hade varit aktuellt alls, om inte Krut vore exakt den Krut är! Maken till lycklig och samarbetsvillig jycke får man ju leta efter! Allt vi hittar på, är typ det allra roligaste han vet, och han tar sig an nya saker med samma glödande (näst intill brinnande faktiskt) energi och positiva inställning. Det gör ju att den mest tröga hundmänniska, ofrånkomligen smittas och liksom dras med av bara farten.
 
 
Vem kan motstå denna förväntansfulla blick? Inte jag, i alla fall!
 
Nåväl, igår var det dags för Krut´s livs första ridhustävling. Kändes som om det skulle kunna gå ungefär precis hursomhelst.... Var där i god tid (vilket jag tror är viktigt för denna spänstiga herre), och hann både leka, kolla läget och köra ett kort genrep, innan det var dags. Krut kändes riktigt koncentrerade och - framför allt - otroligt fokuserad på mig. Vis av tidigare tävlingar med herrn, så vet jag att det brukar vara ett gott tecken (vilket det också var - tror inte ens att han märkte att han var i ett ridhus).
 
Platsen 9 p (skall - ja, ni läste rätt, han var lite uppvarvad så att säga)
Tandvisning 10 p
Linförighet 8 p (förarfel vid hö halt, snett sitt, ngt lång fram, dock i grunden jättefint)
Läggande 10 p
Inkallning 9 p (avslut - snett)
Ställande 7,5 p (går ngt långt fram, flyttar tassar, sätter sig f kommando)
Apportering 8 p (dk, slarvigt avslut, dock mycket fint i övr)
Hopp över hinder 10 p
Helhet 9
 
Som ni ser, så fick vi ganska fina poäng, trots några småmissar. Men det var som domaren faktiskt sa - att dom häringa ivriga, bångliga hundarna, brukar hålla för lite högre klasser, men kan vara svårstyrda i ettan.... Hon påpekade även, att det var väldigt roligt att se en så pigg och glad rottis! Vi börjar bli bortskämde med just det, Kruten och jag. Fniss!
 
Lite extra roligt var det dessutom, att vi fick så pass bra poäng trots en sjätteplacering. Det var ett duktigt startfält och vi höll tydligen måttet riktigt bra.
 
 
Här syns det ju förresten tydligt, vilken fin kontakt vi hade under tävlingen. Gapskratt!
 
Medan vi höll på detta, pysslade Drama och sambon med något helt annat. Det är viktigt att alla får sitt, så sambon hade pulat in sin Mountain Bike i bilen (kan bli drygt att sitta ett par timmar i ett ridhus, när man är allergisk mot hästar). Väl på plats, tog han och lilla Drakmoster sig en nätt liten tur på drygt 1,5 mil - med stopp för en och annan geocach på vägen.
 
 
Detta är alltså min spänstiga familj. Vem sa att man inte har ett liv efter att barnen blivit vuxna och "flugit ur boet"?!
 
Jaha, när vi tävlat och cyklat klart för dagen, styrde vi kosan till Nyköpings Vandrarhem (granne med Nyköpingshus, ni vet), där vi skulle knoppa över. Vi har ju varit där förut, och det är så himla trevligt på något vis. Släkten-är-värst drog sig tillbaka ganska omgående efter middagen hade serverats, och vi hade nog gjort detsamma om vi hade haft någon middag tillgänglig. Nu hade vi inte det, så vi tog oss en tur till en hyfsat närliggande pub, där vi åt, tog ett par glas vin, lyssnade på lite livemusik en stund och sen traskade hem igen. Det är säkert en del, som tycker att det låter dötrist, men är man aktiv på dagtid så är sängen väldigt skön framåt kvällen!
 
Dagen efter kvällen före, alltså idag, stod återbesök på favoritstället Stendörren, på schemat! Vi har ju varit där många gånger, men vad gör det?! Maken till vacker plats får man leta efter! Tyvärr hade kameran kajkat ur, så det blev inte så värst mycket fotat - och det som blev, blev inte så bra....
 
 
Sambon hittade ett utsiktstorn, som han var tvungen att skena upp i - och då var förstås Släkten-är-värst tvungna att skena upp och ner i det, dom också! Inga problem med trappor och så i alla fall...
 
 
 
 
 
 
 
 
Har ni en dag ledig och vill njuta av något vackert - åk hit! Stendörrens Naturreservat, säger jag bara!
 
Sen lallade vi vidare hemåt, på dom allra minsta vägarna vi kunde hitta. Passade på att svänga in till Nynäs Slott, som jag har velat se i många år....
 

Nu var allt stängt, men jag vill definitivt se det ännu mer nu! Återbesök inbokas närmare våren - helt klart!
 
Nu har vi kommit hem, och hela gänget är som utsketna äppelskrutt. Jag sitter här och hänger, hundarna drar timmerstockar i sina sängar och sambon ligger nerbäddad i sovrummet. Nånting säger mig att det blir en ytterligt stillsam kväll i det Törnqvistska/Fribergska hemmet...
 
 
 
 
 
 
 
 

Inte flitig Lisa, men väl flitig söndag....

Eller egentligen både ja och nej på just den punkten. Började med att sova till strax efter 10, vilket inte hör till vanligheterna. Tog det därefter väldans lugnt, tills sambon kom hem. Han hade varit iväg en sväng till Ekerö och hämtat ytterligare en cykel. Fortsätter cykelarsenalen att utökas på detta vis, för vi hoppas att sonen flyttar hemifrån snart. Hans rum behövs som cykelförråd nämligen....
 
Nåväl, såsmåningom kom vi i alla fall iväg - och var vi flitiga som myror! Började med att lägga spår, för att sen fortsätta med uppletande. Sambon var tapper och gjorde sitt bästa med kameran, men det är inte lätt att fånga Släkten-är-värst på fotografi, inte. Ingen av dom hör ju till den stillsamma typen och rör sig ungefär snabbare än sina egna skuggor. Ni får ha överseende med viss bildkvalitet, helt enkelt.
  
 
 
Det är så kul, att Drama har mognat så mycket, att jag kan köra riktiga uppletanderutor med henne! Som yngre blev hon ju fullkomligt vild och galen, och liksom bara skenade omkring. Numera vet hon vad som förväntas, och jobbar precis lika bra som vilken hörande hund som helst - min älskade lilla Drake!
 
 
 
 
Gällande Krut, så vet jag inte alls vilken kurs i uppletande, han har gått - jag var nämligen inte med - men han vet i alla fall vad som ska göras. Sambon såg lite blek ut och mumlade, att det var väldigt vad fort allting går! Så sant som det är sagt!
 
Efter en liten fikapaus, var det dags för lydnad - med Drama som första offer.
 
 
 
Stegförflyttningar ....
 
 
 
 
 
 
.....inkallning med ställande....
 
 
.....rutan (vilket gick kanon idag)....
 
 
.....apportering...
 
 
....och en massa lek!
 
Superduktig liten Drama och stolt matte, var resultatet av detta. Sen fanns det ingen återvändo - det var bara att samla ihop smilbanden, försöka plocka fram allvaret och lasta ut Kruten ur bilen. Det krävs ett visst mått seriositet, när man ska träna med denna unga herre. Han är ungefär lika rolig som Jonas Gardell (min favoritkomiker, så ni inte missförstår) och det är lätt att dras med i hans skämtande. Man måste vara på sin vakt.... Gapskratt!
 
 
Vi inledde med att nöta fotposition, som ni ser...
 

....men när han har studsat klart, så har han en väldigt fin position stundtals!
 
 
Just nu går jag minimalt, tränar nästan enbart positionen....
 
 
 
Både läggandet .........
 
 

.....och ställandet känns jättefint just nu!
 
 
Icke att förglömma - vi leker massor tillsammans!
 
Ju längre jag har hund, desto mer tror jag på att ha kul med sin fyrfota. Det har ingenting att göra med att jag ogillar ordning, reda och vardagslydnad - har bara landat i att det passar mig mycket bättre att kunna koppla av tillsammans, och skoja lite. Jag hyser den allra största respekt för dessa hundmänniskor som aldrig behöver höja rösten, men numera vet jag att jag inte hör till den klicken. Jag håller ordning och reda på mina jyckar i alla fall, även om jag måste bjussa på en korvbit lite nu och då! Det finns ungefär lika många "läror" som det finns hundar, och jag tror att jag har hittat en linje som passar mig numera. Känns vuxet och skönt! Hahaha!
 
Sen var det spårens tur, och summa summarum så spårade Krut hyfsat bra medan fröken Fiol lurade iväg husse på lite äventyr - men i alla fall med pinnarna in. Härlig dag med sambo och Släkten-är-värst - en Fars Dag helt i min smak!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Liknande inlägg