Det gick ju helt osannolikt bra!

Idag var det dags för årets sista utsatta mål för lille Krut och mig. Ja, det är ju inget som just Kruten känner till - men jag desto mer! Alltså spårappell, och den skulle ske i Skutskär, så 04.15 gick reveljen, jag skakade liv i tävlingshunden, varvade igång Blomgren (bilen) och drog till vägs.
 
Under resans gång, förde jag ett djupsinnigt samtal med mig själv kring detta med tävling kontra träning, vägde in alla parametrar av goda råd och erfarenhet som jag har fått mig till livs under all träning och landade till sist i en behaglig beslutsamhet, att detta skulle ske exakt på samma vis som när vi tränar och inget annat - så det så!
 
Nu höll detta beslut på att komma på skam på direkten, eftersom vi skulle börja dagen med platsliggning (vilket jag var helt oförberedd på) och jag kände direkt hur det knöt sig i magen. Men nu hade jag tänkt igenom det hela, och lyckades faktiskt hitta tillbaka till den känslan. Gjorde precis som på träning och med det kände jag mig relativt avspänd, ställde mig sen något snett så jag slapp titta på hundskrället hela tiden och vi tog oss igenom momentet utan några palaver. Underbart!
 
Fräste därefter vi vidare till spårskogen, eller tja, fräste är väl lite felaktigt..... Vi skumpade oss fram på allehanda små märkliga och mysiga skogsvägar, och kom så småningom om fram till "brottsplatsen". Jag gick ut sist, så det tog en stund, men när vi väl satte fart, så gick det som tåget. Jag höll mig strikt till planen, gjorde som vanligt och med det kändes Krut trygg och stabil. Alla pinnar in och sen vidare för budföring!
 
Ännu fler skogsvägar senare, landade vi på en åker, där det skulle budföras å det grövsta. Eftersom just budföring är Krutens paradgren, så kände jag mig lugn - vilket några andra inte gjorde. Det är så konstigt hur man funkar, för först tänkte jag lite som att, hur kan man vara nervös för en budföring, men det är ju för att det är något som just vi är säkra på. Andra tänker säkert så om t ex platsen, vilket jag då sannerligen inte gör....... Nåväl, det gick i alla fall som jag trodde, och det var ju skönt!
 
På något märkligt sätt, så var nu alltså bara lydnaden kvar och jag hade inte svimmat en endaste gång under hela dagen. Eftersom vi bara var sju ekipage, så gick det som ett huj, och sen var tävlingen klar. Krut och jag hamnade som tvåa på pallen, trots att jag avstod framförgåendet, och jag är naturligtvis stolt som en tupp (höna passar kanske bättre, men det låter så fånigt)!
 
 
Lydnad:
 
Platsen:  9 poäng   9 poäng   (han var glad och viftade på svansen dom första 30 sek - avd tur att jag inte såg)
Linförighet:  8,5 poäng    8 poäng    (tränger ngt, tappar i språng)
Framförgående:  avstår
Platsläggande:  10 poäng    10 poäng
Inkallning:  10 poäng    10 poäng
Apportering:  10 poäng    10 poäng
Hopp:  10 poäng    9,5 poäng
 
Specialen:
 
Spår:  10 poäng    10 poäng
Budföring:   10 poäng    10 poäng
 
Totalt: 287 poäng och uppflyttning lägre spår
 
 
Jag behöver såklart inte säga hur jäkla glad jag är, men jag vill ändå betona att det beror på flera saker. Jag är så galet nöjd med Krut, som alltid levererar efter bästa förmåga, och jag är även nöjd med mig själv - som för en gångs skull faktiskt höll mig lugn, var genomtänkt och hade en plan. Jag är även stolt över att ännu en gång, ha fått möjlighet att visa upp min härliga grabbhalva, som är en utmärkt reklampelare för rasen. Han har, som vanligt, charmat skjortan av allehanda personer och det sista jag hörde när jag gick mot bilen, var domaren, som tjoade: Pussa på plutten från mig!
 

Här springer Plutten ur bild - som så ofta! Hahaha!!!
 
Eftersom jag var lätt överhettad, då jag åkt ifrån min t-shirt, och följaktligen kört i huvtröja hela dagen (samt väst periodvis) och tävlingshunden ifråga faktiskt jobbat en del, så stannade jag till vid någon liten idyllisk sjö i närheten av Marma, för ett litet dopp. Tänkte då närmast på Krut, men då han hoppat på/dränkt den kastade bollen, så fick jag vackert lov att klä av mig och därefter vada ut och leta, iförd underkläder, och gräva upp bollen från botten - alltmedan den fyrbenta stod bredvid där i vattnet och uppvisade stort intresse för övningen!
 
Nu är vi i alla fall hemma igen och mycket nöjda med dagen! Lär bli en tidig kväll ikväll, "um ma så säää".....
 
 
 
 
 
 
 
 

Det är såhär man tankar energi - banne mig!!!!

Det har varit träningshelg i Furudaaaal, minsann, och jag känner mig nöjd, glad och varm (inte enbart pga den löjligt höga temperaturen utomhus) i hjärtetrakten! I "min" träningsgrupp i Dalarna, har det skojats friskt om Furudal och mitt fåniga stockholmska sätt att uttala det, det har önskats umgänge med grill och vin efter träning (vid tillfälle) och tillika snittar och champagne om detta - mot förmodan - skulle inträffa. Någon gång i våras, bestämde jag mig för att försöka genomföra den här helgen och spikade ett datum. Som vanligt dyker det alltid upp saker vägen, men till sist landade det i alla fall i följande skara:
 
 
Maria och Cliff
 
 
Tommy och Kodak
 
 
Linda och Frank....
 
 
....och densamma med Jersey
 

Liselott och Swea
 
 
Marren och Lo
 
 
Jessica och Elvis
 
 
Rebecka och Cross
 
Och såklart....
 
 

.....jag själv och Släkten-är-värst
 
Saknade var Camilla, Anders och Carolin, men det var lyx Marren, Liselott och Jessica gjorde sig besväret att åka från både Karlskoga, Stockholm och Enköping!
 
Nåväl, sambon och jag fräste upp redan torsdag kväll och för min del gick fredagen åt till pyssel och fix, rent praktiskt rekognisering av miljö och förberedelser av frukost kommande morgon mm, mm. Framåt kvällen anslöt Jessica och Maritha och när det var typ natt, landade Liselott i vandrarhemmet. Tur att hon hade sällskap av dessa, där borta i kolmörkret! Hahaha!
 
 

Finns ingen anledning till oro!!!!
 
Lördag morgon samlades vi hemma på altanen, och babblade så till den milda grad, att vi aldrig höll på att komma till den däringa skogen. Men inget stoppar ju en hundnörd och till sist så lyckades vi i alla fall att få lite styr på saker och ting. Spår lades och ruta trampades upp, och sen var det som bara att kööööra!
 

Tommy, det är din tur nu!!!!
 
 
Men vadå, ska det bäras till rutan, eller.....
 
 
Måste bara förklara att kameran vandrade runt under helgen och därmed kan jag inte ansvara för mängden foton på allehanda ekipage (noterar dock att Bingo är med på en förvånansvärt stor del). Hursomhaver så gjorde Cliff ett superfint jobb i uppletanderutan och hade dessutom 45 sekunder till godo (eller var det minuter)!
 
 
Marren gör sig redo för spår!
 
 
Lille Krut gjorde bra ifrån sig i ett spår som varken han eller jag hade en aning om, och det kändes kul! Tillbaka vid bilarna, hittade han Rebecka som stöd och där blev han kvar...
 
Nånstans här höll vi på att svälta ihjäl och fräste till caféet för lunch. Nu stängde det ju klockan 14, så vi fick dra vidare till Memhet och pizzan vid Ore Camping. Efter lätt kulturkrock i form av renodlat uppfostring från restaurangägarens sida, fick vi till sist vår mat och blev därefter mätta och snälla igen. Detta med missad uppdatering (jaja, jag tar på mig det), var annars ett genomgående tema under dessa dagar - caféet hade inte alls öppet som jag trodde, och inte ICA heller - men vad fasen, vi överlevde ju ändå!
 
Jaha, tankade och klara - lydnad på schemat. Åkte till ridvolten och startade upp med en platsliggning.
 
 
Världens kassaste foto, men poängen är ändå att alla hundar låg som ljus! Kanske inte så konstigt, med tanke på att det var sisådär 27 grader varmt.....
 
Vi kämpade på, efter bästa förmåga, med lydnaden - fast egentligen var det nog ingen som riktigt orkade. Ja, det vill säga...
 
 
Cliffen på hugget!
 

Gillar framförallt Liselott där borta i dammet! Hihi!
 
 
Rottislagom!
 
 
 
Marren och Lo, som synes. Under kommer nu....
 
 
 
 
 
 
Ord överflödiga! Underbart överlyckliga Krut!
PS. Vad gör man när man inte orkar ha rottis längre?! DS.
 
Efter lite framförgående för egen del, och annat för dom andra, var vi ganska kokta, och valde att återvända till fortet - dvs Maud Wester-huset - för återhämning. Jag landade i köket, vilket jag älskar, och kunde ägna mig åt dom utlovade snittarna, alltmedan det puttrades av småprat och god stämning. Mysigt, var ordet....
 
 
 
 
 
 
 
Ord överflödiga - man kan bara konstatera att det gick hem och att vi mådde himla bra!
 
Sen gick det sådär fort igen och blev som söndag, innan man visste ordet av! Vid frukosten fick vi finbesök av Linda, dessutom hade Maria med sig Rozie, vilket uppskattades av Bingo.
 
 
 
Hahaha! Han har ju inte riktigt koll på motoriken, den där mopsen!
 
Nu var vi ju inte i Furudal för att roligt, utan för att träna hund (?!), så efter frukosten for vi iväg mot nya skogar för spår. Strukturen var något bättre denna dag, efter smärre missöden under lördagen och sammanfattningsvis så tror jag att vi alla var nöjda med våra fyrbentas prestationer i markerna.
 
 
Här är definitivt Linda nöjd med Franks jobb i rutan!
 
 
Swea slet hårt i rutan.....
 
 
.....och får beröm av matte.
 
Sist ut för dagen, var lille Krut....
 
 
 
 
......och han jobbade verkligen jättefint = mycket nöjd matte!
 
Nu var vi alla sådär megahungriga igen, och hundarna hade väl en kroppstemp på sisådär 67 grader, så det var hög tid att bryta för lite bad och därefter lunch. Det blev pizzan även denna dag, och den här gången hade vi fasat ihop oss lite bättre föregående dag. Memhet var glad och skojfrisk, vi var lydiga och vi enades alla om att det var tur att detta var sista besöket för helgen (så även Memhet ska tilläggas)! Hahaha! Ska dock betona att det inte alls handlar om maten - snarare om att vi var ganska många och han är ganska ensam i sin restaurang...
 
Sen var det faktiskt dags att skiljas åt. Några hade ganska långt hem, några lite närmare - men framförallt så var vi trötta och nöjda (alltså vi människor). Efter en massa kramar åkte vi åt olika håll, förutom Liselott och Linda som hängde med hem en kortis - Swea ville nämligen prova att bita i ärm och vad passade då bättre än att Linda agerade figge (har ju redan provat på Krut menar jag).
 
 
 
Och det gick ju bra! Säger för övrigt som jag brukar, vi har inte blivit galna eller tappat förståndet - det handlar om att leka med hunden!!!!! Figga på riktigt, får dom som kan sköta - men det är nog svårt att hitta en sötare och gladare än just Linda.
 
Sen blev huset tomt, sambon och jag plockade ihop oss och drog till strands innan det var dags för många timmar hemåt i en varm bil.
 
 
 
 
Det är tur att sambon hyser samma brinnande förkärlek för just bad, som Släkten-är-värst! Dom håller varandra sysselsatta i timtal, dom där tre, medan jag kan chilla på stranden med en bok!
 
Nu vill jag ytterligare en gång tacka er, så innerligt, för en underbart trevlig helg! Jag tänker ofta på hur lyckligt lottad jag är, som har vänner land och rike kring och ni betyder alla en massa. Vi ses snart igen hoppas jag och - tills dess - ha det allra bäst!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Dags att bege sig hemåt.....

Precis så är det, alltså dags att bege sig hemåt igen. Det har varit en underlig och känslomässig semester, som började rent bedrövligt med ändock slutade i en fin känsla. Tack och lov, bör väl tilläggas....
 
Det bedrövliga är att kära sambon blev erbjuden jobb i Holland exakt i ungefär samma sekund som vi startade vår semester, vilket medförde både ett jädrans farande till både redan nämnda land samt vändor till vår alldeles egna huvudstad för fix och trix. Det pågick ungefär exakt så länge som vår gemensamma semester pågick, därefter började sambon jobba igen. Surt sa räven...
 
Detta med att ens sambo försvinner utomlands för en lång tid framöver, medför en stor del blandade känslor, kan jag säga, vilka vi f ö tillbringat dom få lediga dagarna vi har haft tillsammans, med att prata, bråka, gråta och skratta kring. Kloka Lena säger att det är fantastiskt - vilken utmaning, vilken chans, vilket äventyr, medan Lena 3 år säger helt andra saker, som jag inte har för avsikt att låta er få kännedom om. Hihi! Nu är det i alla fall så att min älskade Björn kommer att flytta till Holland för ett år framöver och jag får väl helt enkelt kvista dit lite nu och då, plocka tulpaner och snida ett och annat par träskor! Och ja, jag är faktiskt väldigt, väldigt stolt över honom!
 
Vi har, som vanligt, haft allehanda underbara besök, men kanske liten anings lugnare än vanligt. Tur är väl det, säger jag, eftersom den mentala statusen inte har varit på topp. Dock har jag varit superflitig med hundträningen under hela sommaren, vilket har gett resultat. Från inte ha kunnat spåra alls, så är Krut numera riktigt duktig och matte känner sig mycket, mycket nöjd.
 
Mitt i allt annat, så har jag också fått nytt jobb - by the way. Jag kommer att jobba i liten klass på en skola närmare hemma, med barn med svårigheter, och det känns galet spännande. Det är ju ett sånt jobb jag har önskat mig i flera år, och nu så händer det!!!! Så nej, allt har inte varit bedrövelse och elände - det har det faktiskt inte!
 
Och till alla er som jag har lärt känna häruppe, vill jag bara säga: Ett uppriktigt stort och varmt tack för att ni finns! Utan er skulle inte min tid i Dalarna vara lika njutbar och härlig och det skulle inte vara så alldeles jätteroligt att sitta här ensam! Ni är guld värda - bara så att ni vet! <3
 
 
 
 
 
 
Foton av Felicia Fridén
 
 
 
 

Liknande inlägg