Magkänslan, min käre Watson, magkänslan!

Alltså, detta med magkänsla ska icke föraktas - det lärde jag mig idag (igen)! Tävlade ju lydnadsettan (hoppades t o m på att det skulle vara den sista), denna gång på Mälarö BK. Känslan var dålig från start, egentligen, och jag borde definitivt ha lyssnat lite bättre på vad den försökte säga.
 
Var som ett vandrande lik när klockan ringde, pga att Drama hade varit magsjuk under natten och jag inte sovit många timmar. Borde nog ha bestämt mig, redan där, att avstå dagens prövning, men inte då. Iväg genom ett dimmigt Stockholm i gryningen, med lilla Draken och tävlingshunden. Kände mig ur slag, nervös och allmänt obekväm, hela jag.
 
När jag klev in i klubbstugan, vågade jag knappt pipa fram att vi tävlade för ett LP, vilket inte precis minskade pressen. Oh, vad kul, tjoade åhörarna av pipet, och tillade, att dom hade så många, fina priser, så! Fick dessutom startnummer två, och det var inte heller bra! Kändes som om vi borde ha startat sist, för att överhuvudtaget hinna kalibrera ihop oss, Kruten och jag.
 
När väl tävlingshunden kom ut ur bilen, fick jag bara min dåliga magkänsla bekräftad. Krut var totalt ofokuserad och flamsig, och själv hade jag ingen riktig kraft att styra upp honom, trots att jag försökte. När vi körde igenom programmet, innan starten, var jag fumlig och hade dålig tajming - och det kan ju knappast Krut lastas för....
 
Nåväl, platsen gick bra, tandvisningen hyfsat (han var lite bånglig), linförigheten sådär (eftersom han inte satte sig ordentligt, vilket inte brukar vara ett problem), läggandet gick bra, inkallningen likaså, ställandet fick jag kommendera två gånger - alltså en 0:a, apporteringen gick fint och när det var dags för hoppet, promenerade plötsligt tävlingshunden med mig runt hindret - alltså ytterligare en stor, fet 0:a!
 
Det är mitt fel, såklart, jag kände mig ju lite "suddig" i kanterna redan från början, och det var det som framkom på planen. Men ändå - helvetes, jävlars, förbannades, satans jävla skit - att jag inte gick på magkänslan och stannade hemma. Jag är jättebesviken på mig själv!
 
Sen har jag kommit på, att jag nog är lite vidskeplig. Jag brukar ju föredra att ligga lite lågt innan tävling, eftersom jag inte är helt bekväm i situationen (även om det har blivit mycket bättre). Men efter den senaste tidens lyckosamma utveckling på allehanda sätt och vis, måtte jag ha drabbats av syndromet "lite styv i den berömda korken" och rent av vågat berätta lite här och där, att vi faktiskt ska ut på tävlingsbanorna, Kruten och jag! Efter dagens totalförnedring, kommer jag aldrig mer yppa något om tävling - ärendet kommer att behandlas som den statshemlighet den rimligen bör....
 
Jaja, nu har jag svurit och gråtit en skvätt (åkte t o m därifrån innan prisutdelningen i pur besvikelse), spårat med älskade Släkten-är-värst på nya marker och landat hemma igen. Vad jag behöver, är en rejäl powernap i soffan och därefter slå en flukt i tävlingskalendern.
 
 
 Inte ger vi upp, inte, Kruten och jag!
 

Klart man vill träna hund, när det är såhär mysigt!

Går fortfarande på rosa moln efter gårdagens tävlingsresultat, och undrar om det möjligen syns på mig, hur stolt och glad jag är?! Det kanske är ett litet svagt skimmer runt min person, som liksom strålar och glittrar lite diskret... Jaså, det tror ni inte. Nåja, det känns i alla fall så i hjärtat!
 
Innan gårdagen, hade jag påbörjat ett blogginlägg som jag inte hunnit avsluta. Nu ändrar jag inriktning på det inlägget, och väljer istället att tacka bra träningskompisar! Det är liksom ni alla, som gör att man vill hålla på som man gör! Utan all hjälp, skulle man ju "stå sig slätt" och det skulle inte vara hälften så roligt!
 
För någon vecka sen, hade t ex  Bitte, Annika och jag en toppendag ute på Gålö, som jag inte har sagt ett ord om! Skäms på mig! Vi fräste iväg på förmiddagen, laddade till tänderna med hundar, termosar, korvar, grillar, bullar mm, mm, mm. Fattades egentligen bara vårt urtjusiga tält - som grädde på moset, liksom. Till saken hör, att jag och Släkten-är-värst liftade med Annika, så ni förstår ju ungefär hur det såg ut i hennes bil.
 
Dagen gick i bruksets tecken, och vi tränade så det rök ur öronen! Det var spår och uppletande för hela slanten, för alla sex (Bitte hade med sig en inlånad Scott) jyckarna.
 
 
Kul att ha med en tax på träningen - det hör verkligen inte till vanligheterna!
 
Slyngeln aka SpindelTarzan aka Dåren aka Krut, fick sig äntligen ett ängsspår (jag kan verkligen inte skryta med vårt spårfokus på sistone, om man så säger)! Det var ganska rejält blåsigt i kombo med torr mark, så jag lät spåret ligga sisådär 45 min. Det var nog ganska klokt...
 
 
 
Under tiden, så körde Krut liggträning på sitt "lagoma" sätt, tillsammans med Annika.
 
 
 
 
Hursomhelst så kom vi iväg ganska bra och Krut spårade periodvis riktigt fint - framförallt så jobbade han hela tiden! Jag är nöjd, med tanke på spårkonditionen...
 
 
....men ännu nöjdare var förstås Krut!
 
 
Krut lever i en värld, där han är övertygad om att alla älskar honom! Och det finns det ju vissa som gör såklart!
 
 
Lilla Draken fick ett liknande spår och krummelurade ungefär som hon brukar. <3
 
 
Snyggt spårarbete, alla apporter in och sen bara wiiiiiheeeee - liksom!
 
 

Det ska vara lite klass på luncherna, när man tränar hund.
 
Efter lunchen var det dags för lite uppletande på den däringa åkern. Jag känner mig som pånyttfödd, eftersom Drama plötsligt är pålitlig och söker av rutan som vilken hund som helst. Tidigare har hon ju tappat all självkontroll och sprungit åt alla håll och kanter, vilket onekligen har försvårat inkallningen. Därför har jag enbart tränat raka skick ut i rutan och tillbaka. Uppenbarligen har det gett resultat och hon jobbar som det lilla underverk hon är!
 
 
 
 
Krut såg och lärde från förarsätet.
 
 
 
 
Blev utsläppt och gjorde precis som moster!
 
Det jag gillar bäst hos både Krut och Drama, är deras diskreta framtoning. Dom märks nästan inte alls = blåljug!!!!!
 
 
Och så lite Basse och belöning, efter spårslut!
 
 
Bitte och Frazer har just kommit iväg på sitt spår.

 
 
 
Ovanstående två foton tycker jag säger en hel del, om hur kul man har, när man tränar hund!
 
 
Och avslutningsvis, Krut och Basse poserar!
 
Tack så himmelens mycket, Bitte och Annika, för denna härliga dag! Glada skratt, roliga hundar och en grillad korv eller två, gör en dag fantastisk - helt klart!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Faaaan, vi vann ju!!!!!!

Efter en otroligt trevlig kväll tillsammans med Vidablicks-gänget igår, hoppade jag upp i ottan (läs kl 05.15), väckte Släkten-är-värst och fräste mot Sala BK för lydnadstävling - igen! Har ändrat träningen lite sen sist, då jag kom på mig med att enbart ha tränat hela programmet - om och om igen - och det kändes lite som om Krut mest "gjorde", för att det liksom är så...
 
Efter det har jag bara tränat moment - i liten dos - mycket belöning och skoj. Försökt finslipat mer. Och kan man tänka sig - det gav ju bästa, tänkbara utdelning!!!
 
Att vi hade fladdrat runt i landet precis innan, var uppenbarligen inget som påverkade tävlingshunden. Han hoppade ur bilen - pigg som en mört och fokuserad som en hök (?), och jag kände mig fullständigt lugn och sansad. Tog en fika vid eget bord i klubbstugan och insåg att jag faktiskt kände mig helt bekväm med hela situationen. Kan bara konstatera, att det är en mycket bättre känsla än den där kräk- och svimfärdiga!
 
Platsen gick jättebra, likaså tandvisningen. Den här gången satt han still, men passade på att luta sin lilla lekamen mot domaren, som skrattade och sa, att det var inget fel på tillgängligheten... Näe, det vet jag minsann!
 
Jag startade näst sist, och när det var dags för uppvärmning, fortsatte Krut i samma goda stil. Som det lilla ljus (!) han är, hade han enbart fokus på mig - och så fortsatte det hela programmet igenom. Som vanligt, börjar det kännas som, så log domare och tävlingsledare upp till öronen, och återigen fick jag lovord för hans härliga attityd och lyckliga uppenbarelse. Det värmer ju i hjärtat, det, eftersom jag såklart tycker exakt detsamma!
 
Vid prisutdelningen, visade det sig att vi hade vunnit hela skiten - med 184,5 poäng!!!! Sanningen är, att jag fällde en liten tår - det kändes grymt!
 
Platsen 10 p
Tandvisning 10 p
Linförighet 9 p (ngt sneda sitt DK)
Läggande 10 p (snyggt lägg)
Inkallande 9 (snett sitt)
Ställande 8 p (DK)
Apportering 8,5 p (hoppar till vid gripande, bra gripande)
Hopp över hinder 10 p
Helhet 8 (går lite för långt fram o snett - pigg och glad)
 
När domaren tog i hand och gratulerade, passade hon även på att konstatera, att jag har mycket att jobba med! Återigen - nähä!!! Gapskratt!
 
 
Det roliga är, att han inte ens verkar påverkad av allt ståhej - men imorgon är det vilodag hur eller hur!

Liknande inlägg