Lite reflektion över hur allt har blivit...

Som ni vet, så är det på landet, i vårt röda, vackra trähus, som jag trivs allra, allra bäst i både knopp, kropp och själ. Det inbjuder naturligtvis till lugna stunder, där min stressade Stockholmshjärna hinner sakta ner tempot och bara "tänka för tänkadets skull". Det är skönt.

Det jag tänker på mest, just nu, är hur allting har landat med våra högt värderade hundar. Det är onekligen mer jobb att ha tre hundar - oftast - istället för två, men det är också lite slitigt att ha två rottisar hela tiden. Jag är naturligtvis inte lastgammal, men jag är heller inte 22 (tack och lov), och ibland så blir kroppen trött på att "baxa runt" med två tungviktare, vid namn Elsa och Drama.



Att leva utan rottis är inget alternativ för mig, så därför är jag så tacksam att mitt liv har korsats med familjen Wahlströms! Dom har blivit Elsas extrafamilj under en del helger och nu firar hon påsk med dom på landstället i Vingåker. Det kommer fina foton i mobilen mest hela tiden, där Elsa myser i solen, sängen osv - hela tiden klappad och kliad av någon familjemedlem. Det gör mig glad i hjärtat och det lilla, dåliga samvetet som jag alltid har som kompis, kan backa undan. Hon är så högt älskad och värdefull för hela deras familj, att några dagar här och där, utan oss, knappast saknas - det syns klart och tydligt!

Att "låna ut" lilla D är överhuvudtaget inget alternativ, både pga av hörseln eller hennes temperament. Som jag har slitit med denna fullblodstoka i nästan tre års tid, har inte alltid varit lätt, men idag har vi en förig och följsam vuxen dam (om än väl sprallig, för att räknas som sansad), som uppför sig som en alldeles normal rottweiler i denna ålder. Hon är oerhört balanserad, och med tanke på den bristande hörseln, räddar det upp hela situationen, så att säga. Med hennes driv, är det ett under att hon klarar allt så fantastiskt bra, men jag måste väl ta åt mig en del av äran själv... Hade inte jag (och hela familjen för den delen) älskat denna lilla, ljuvliga individ så mycket, och varit beredda på att göra ett megajobb för att få styrsel och ordning, hade det antagligen aldrig fungerat.

Men vi har tränat lydnad, vi har spårat, vi har kört sök, vi har letat nya lösningar hela tiden, vi har lärt oss att bli tydliga i kroppsspråket, vi har gått tusen koppelpromenader med hela gänget osv, osv och det har gett resultat. Det känns så himla bra och jag är så lycklig över min lilla galning!


Idag blev vi ensamma en stund, eftersom Björn skjutsade Sofia och Xtra till tåget, och då passade vi på att ta en promenad. Utrustad med boll och godis, släppte jag vilden lös och drog till skogs. Inga problem, om man så säger. Vi lekte, busade och smög på varandra och Drama följde mig hela tiden. Jag är stolt över min döva rottweiler och det känns som om det är dessa stunder jag vill komma åt - att kunna fokusera enbart på henne.


Sötis på promenad.






Tom skogsväg. Ser ni vilken natur?!



Det är så jobbigt med alla hundar man stöter på.... ;)




Bollen, morsan, bollen!


Jag kan naturligtvis förstå att en del undrar varför detta med fröken Fis är så stort i min värld, och jag kan svara som så: Det beror på en mängd saker. Dels letade jag länge efter ny hund, och snubblade sen över kennel Keeponix och Dramas mamma Alecto, och allt kändes så rätt. Vilket det också var, eftersom både jag och Björn har vidgat vår hundvärld med många nya människor och mycket ny kunskap. Sen väntade jag på henne i ett års tid och när hon äntligen kom, var hon verkligen hett efterlängtad. Jag blev hopplöst förälskad omedelbart, då hon visade mycket av min kära Bertas vilja, och sorgen var bottenlös när vi insåg att hon är döv. Efter ett evigt gråtande hos familjen Törnqvist, enades vi om att behålla det lilla åkerspöket, och efter det har vi bara kört efter "ON-kanppen". Drama har hängt på hela tiden, utan tvekan, och det går liksom inte att häpna över en så otroligt lycklig individ! Hon är min kärlek, det är bara så enkelt det är....




Ser ni vad stor hon har blivit, liten D?

Drama har kört agility!

Som ni vet, så är vi på landet coh firar påsk - hur man nu firar det?! Personligen är det min favorithelg, men det beror mer på vädret, långledigheten osv, än Jesu uppståndelse, om man så säger. Vi kom upp i onsdags kväll och sen dess har vi verkligen haft det exeptionellt trevligt. Vädret har fullkomligt strålat, familjen har kommit och gått i olika "skurar" och jag har tränat hund ganska flitigt, faktiskt! :)

Vår allra närmaste granne, Fia, och f ö arbetskamrat under somrarna, har skaffat boxervalp, som nu är 6 månader, och så fruktansvärt, sjukt söt. Vi har varit jätteflitiga och tränat lydnad i värmen och Asta har jobbat som en liten ängel!



Kontaktövningar med matte.



Vilken söt granne man har! Har ni andra det så bra förspänt?!



Igår, dvs fredag, behagade dottern dyka upp i Dalom med tåget, till Xtras stoooora lycka och glädje. Ultramys att ha båda "barnen" hemma samtidigt, tycker en mesig mamma, men med tanke på kvällens kubbturnering efter middagen, så trivdes alla ganska bra tillsammans! Dessutom får själva kubbspelandet en helt annan dimension, när dom fyrbenta är med och spelar. Tänk bara vad praktiskt att kunna träna apportering eller begreppet "leta" ( av t ex pinnar) under spelets gång... Drama bidrog dessutom av bortjagande av diverse flygfän, företrädesvis myggor, vilket var väldigt tacknämligt!

Imorse fräste dotter, rottweiler, borderterrier och jag iväg och körde lite lydnad - igen - med grannen. På det hela taget, var det jättelyckat!


        


En alldeles vanlig inkallning med superduktiga fröken Fis - alias Keeponix Drama.


Både Xtra och Asta med tillhörande förare jobbade kanon och Drama körde en hörntand rakt igenom mattes finger vid byte av bett runt leksak! Blodet sprutade faktiskt från det stackars fingret och jag blev något blek om nosen. Men den kompetenta grannen Fia, håvade raskt upp kirurgtejp ur träningsväskan och snart var jag omplåstrad och snygg igen. Alltså en lyckad träning, på det hela taget... ;D




Därefter körde dottern och jag ner sonen till Rättvik för tåget hem till El Stockholmo. Vi vinkade, enligt sed, av honom med näsdukar (läs servetter) och sprang bredvid vagnen alldeles lagom länge för att han skulle bli generad, och karln bredvid skulle börja gapskratta. Det kändes faktiskt riktigt bra. Hörde sen att han anlände storstaden ordentligt och snart syns på en moped nära dig!



Väl hemma tvingade jag dottern att ta tag i det allra sista av lövhögarna, och se så glad hon blev:







Man kan tro att hon är nära släkt med Ernst Kirschtigher (?), men tro mig - så är icke fallet!!!!







Benen under säcken tillhör Sofia Törnqvist - det vet jag!!! :D




I detta läge hade Sofia drabbats av någon typ av överskottsenergi, och ville träna agitlty. Det är verkligen jättelätt när familjen hittills har bestått av rottisar som kör bruks - men, som Kajsa Warg sa, "Man tager vad man haver"....



       

 

A-hinder i miniformat, slalom i form av gamla tältpinnar, tunnel med hjälp av dynorna till stolarna, hopp men hjälp av sockerlåda och korrigerad plåt samt "sitt still" (eller vad det nu kan heta), med hjälp av en av stolarna. Efter detta hade vi en liten, asrolig tävling med Drama och Xtra och höll på att skratta ihjäl oss på kuppen!






Drama var galet taggad och man riktigt såg hur gott hon skrattade åt alltihop - vilket även jag gjorde!







Jäkligt snabb rottis-slalom!







Ni ser själva - HOPP!







Nej, matte är inte på Friskis och Svettis - matte inspirerar Drama till ytterligare ett hopp.








Och titta så glada vi blev!!!!!!!







Dotter och terrier ut.....








...slalombanan går oroväckande bra.





Hopp över hinder med
hund...




Hopp över hinder utan hund...





Och detta är ett livsfarligt, avgörande moment, eftersom rottweilern Drama inte får plats i stolen (men hoppade ett hopp som terriern inte klarade).... Tveksamt vem som vann, men så jädrans kuuuul hade vi! :D







För Xtras del slutade det hela med spa-behandling. Här får hon pälsen på tassarna friserad...







....och här är det kinder och öron som friseras i det nyaste inom hårmodet. Om hon är bortskämd? Näe, inte så värst! Bara oerhört älskad!



Som slut på dagen gick husse Tapper ner till Oresjön, där isflaken skramlade runt "lite i mitten" och tog sig ett påskdopp. Jag kan inte, alldeles bestämt, säga vad det är för fel på honom, men han är "snäll mot barnen" och det betyder mycket - i alla fall för min mamma! <3




Bra sätt att starta dagen, tycker jag.

Ytterligare en dag med strålande vårväder och värme! Det är ett mirakel varje år, då våren kommer och värmer våra frusna nordiska hjärtan, och jag drabbas av känslan att jag aldrig mer vill vara inne!!! Just den känslan var också anledningen till att vi startade dagen med kaffetermos, frukostmackor, spårattiraljer och hundar i Mörkdalen långt ute på Tyresö. Lovely!

Stackars sambon har legat i influensa hela veckan och var väl inte riktigt i sitt esse, men sitta i en stol i solen klarar ju den klenaste - åtminstone en liiiiten stund. Man får väl ställa upp på sin bättre hälft (!) - i synnerhet med tanke på alla koppar med te, som denna har servat med under sjukdomstiden...

Denna helg är Elsa på sitt spa i Liljeholmen och blir ihjälälskad av kära familjen Kollega (vilket, i sig, är en ren kärlekshistoria) och egentligen hade det då kunnat vara på det lilla viset, att jag bara hade behövt fokusera på Drama. Men i den här familjen verkar det helt omöjligt att bara ha en hund - det är liksom alltid en hund Xtra (som den bleka sambon så fyndigt uttryckte sig).

Well, well, till saken. Jag lade ett ganska långt spår till höglöpande fröken Fis och ett appellspår med två apporter och ett slut till lilla barnbarnet. Spännande med Xtra, eftersom Sofia har haft problem med apportbocken (som X inte velat ta), vilket nu har släppt, och hon har inte använt apporter i spåret överhuvudtaget än så länge.

Efter att ha serverat den döende mannen kaffe och äggmacka, var han hjälpligt redo att försöka foto lite när jag gick Xtras spår.



Vi är på gång, vi är laddade, vi är tända!



Finfint spårarbete!



Och dubbeltjoho - första apporten hittad och upptagen!!!!! Lek och belöning förstås.

Någonstans här tog sambon helt slut så det blev inget mer fotande, men Xtra var jätteduktig. Så roligt att hon har fått lite koll på detta med apporter - både bockar och i spår - tycker jag, eftersom det har varit lite trixigt. Men så mycket som dottern sliter med denna lilla hund och så mycket tid och kärlek som investerats i den raggiga, charmiga lilla dam, så vore det märkligt om det inte funkade. <3

Under pistolhot tvingade jag sen Björn att fota Drama och mig, åtminstone innan vi kom ut i spåret och det med nedanstående resultat:



Vi ser ganska glada ut, tycker jag, trots löp och så. Väl ute i spåret, så gick det såååå himla bra! Drama var verkligen riktigt duktig, trots att hon var rejält trött på slutet. Som sagt, hon är i höglöp och ganska påverkad den här gången. Det känns ovant, när man är van att ha en piggelina a la grande....



Apporterna för dagen!

Jag känner mig meganöjd med dagens arbete och har redan planer för morgondagens träning - för, som sagt, det är inte ok att sitta inne i detta fantastiska väder!

Under eftermiddagen och kvällen har jag hunnit med ett multimysigt pass på extrajobbet och imorgon väntar en hel dags ledighet. Om några dagar sticker vi till landet för att njuta av påskhelgen och ytterligare någon vecka senare väntar äntligen en dag i Flen tillsammans med bästa Anna och Roger - och förhoppningsvis någon som börjar på "U" och slutar på "llis"......



Är det vår eller är det vår?!

Liknande inlägg