Mest vardag faktiskt.

Det är ju liksom så det är - att det är vardag menar jag. Många tycker att november är en tung månad, men för egen del så är nog januari värre. Tycker mest att den är lång, består av jobb, det är svårt att träna hund pga väderlek, knapert med pengar och lite så.

Ja, jag klagar inte, eftersom jag har förhållandevis mycket fritid och ju har kunnat njuta av några fantastiska dagar på isen - både med och utan långfärdsskridskor (som ni ju har hört tjatas om till leda) - men alltid med Drama och Krut som sällskap! Och nu har jag lite roligt som väntar framöver, t ex träningshelg i Upplands LO:s regi, husvagnsboende hos Jessica och Uffe, en dag hos Anders och Dorthe, där jag alltid får med mig mycket matnyttigt att träna på och, icke att förglömma, lilla mamsens 90-årsdag!!! Coolt, va?! Och så börjar det faktiskt ljusna en aning på eftermiddagarna. Lovely!

Idag var det "hemmaplan" som gällde - alltså inget åkande och flängande åt något endaste håll. Både sambon och jag känner oss trötta och det är middag och soffhäng som står på tapeten. Alltså svidade jag om ganska omgående när jag kom hem och gav mig ut på en riktig långrunda bland villakvarteren - med betoning på just lång, visade det sig. Väl hemma igen insåg jag att vi hade varit ute i närmare 2 timmar, Släkten-är-värst och jag!

Men det är klart, om promenaden består av samspråk med barn från skolan, träna möten med andra hundar samt lydnad, så drar det ju lätt ut på tiden. Kan säga att jag är mycket nöjd både med fröken Fis och SpindelTarzan! Krut är otroligt enkel att ha med sig och går för det allra mesta lös. Hittills (notera att jag skriver hittills) har han inte kutat fram till någon annan hund, och är f ö relativt ointresserad, vilket är skönt. Drama är som ett litet änglabarn i sin sele/lina och hur uppmärksam som helst på mig, trots att hon befinner sig en bit bort. Och att träna lydnad med dessa två är ju rena fröjden - trots att det inte är min favoritgren.

Nu vilar faktiskt ett visst lugn över hemmet, så nu måste det bli soffhäng på direkten - innan dom fyrbenta är redo för rond två! Trevlig kväll!

Jag är stolt, tamejtusan!

Japp, precis så är det! Jag är stolt för att jag vägrar att "kasta in handduken", sätta mig ner på min  lilla, runda stjärt och säga till mig själv: Näe du, Lena, nu är du 53 år och alldeles för gammal för att göra än det ena, än det andra. Jag får ofta höra från olika människor i min omgivning att jag inte är riktigt klok (dock med mycket värme, så ingen fara med det), att jag ev är lite obetänksam ibland, kastar mig in i tokigheter till höger och vänster....
 
Precis allt det stämmer på pricken! Men det är också precis dom sidorna hos mig, som gör att jag lever ett liv som är ganska rikt på händelser av alla det slag. Min gamla mamma suckar ibland och säger: Men snälla Lena, varför kan du inte ta det lite lugnt? Och det kan man visst tycka, men det är också mycket som liksom bara "ramlar över mig"! Det är ju svårt att styra, men det genererar också galet mycket skratt i efterhand. Själv skulle jag kanske välja att beskriva mig som spontan - och rätt så nyfiken. Saker är till för att prövas - hur ska man annars veta om det är bra eller dåligt?!
 
Mitt senaste infall är ju, som ni redan vet, min karriär som isprinsessa. Den inleddes kanske inte på allra bästa sätt, men hade ändock utvecklats till det bättre häromdan, så idag kände jag mig mogen för att dra iväg själv, naturligtvis med Släkten-är-värst som sällskap. Jag är inte känd för att vara rädd för besvär, men jädrar vad meckigt det var att liksom få med sig allt som behövdes. Det var ryggsäck med skridskor, det var joggingbälte med diverse linor, det var vantar och mössor, täcken till hundarna, en kaffetermos, en kampleksak och slutligen ett par stavar. Dubbelpust, säger jag bara!
 
Med tanke på alla attiraljer, och då har jag inte ens räknat med Drama och Krut, så var jag ytterst tacksam att termometern stod på -12 grader, eftersom det förde med sig att det var relativt tomt på folk och fä på isen och jag kunde krångla på ostört.
 
Började med att få på mig grillorna alldeles själv, och bara det är ju ett steg i rätt riktning! Selade sen på fröken Fis, kopplade på den 3,5 m långa linan och sen.... Ja, sen bad jag en bön till högre makter att Drama skulle uppföra sig sansat och kontrollerat! Och det är faktiskt precis här som jag vill göra "hatten av" för älskade Drama!!! Hon är ett unikum i sitt slag tycker jag, med tanke på att hon inte hör och har en fullkomligt galen energi och sprallighet. Utan några som helst problem, travade hon lugnt och sansat, lite snett framför mig och hade den allra största förståelse för mina totalt okontrollerade kroppsrörelser till och från. När jag drog lite i linan, stannade hon snällt och avvaktade "vidare order", så att säga. Till och med den lilla sprallgöken Krut, kände stundens allvar, och travade bredvid sin moster, som en gammal parhäst!
 
Vi tog oss ungefär 1,5 km på detta vis, innan jag gav upp och tog av skridskorna för den här gången. Benen värkte och jag kände mig vingligare och vingligare, så koncentrationen hade liksom tagit slut - men vad sjutton gör det?! Därefter traskade vi vidare - lite mer jordnära så att säga - och lekte och tränade fot-sitt, inkallning och position (guuuu, så tjatigt) för fulla muggar. Krut grävde ner kampdutten någonstans i alla snö, så en ny måste införskaffas. Tur att det inte var den bästaste i alla fall....
 
 
Att ha förmånen att tillbringa eftermiddagarna på det här viset, är en lycka såklart - och faktum är att jag känner mig rätt så lyckligt för tillfället! Livet har sina svårigheter, men också sina härliga sidor - det gäller bara att kunna/hinna ta dom tillvara.
 
 
 
 
 
 

Skridskoprinsessans återkomst!

Efter en livlig och rolig dag på jobbet, var det underbart lyxigt att komma hem vid två-tiden. Solen strålade och det gnistrade så vackert, och dessutom hade jag den fantastiska turen att ha en sambo som jobbade hemifrån! Raskt som sjutton, fixade vi en kaffetermos och fräste iväg till isen, för motion av hundar och människor.
 
Idag var sambon gullig och använde sina fötter, så att jag kunde ägna mig åt att träna långfärdsskridskor i lugn och ro. I jämförelse med söndagens premiärtur, gick det rent lysande, om jag får säga det själv. Körde bara ner i typ två "fåror", men stod inte på öronen trots att det kändes väldigt nära en flygande "trippel fluppel" vid båda tillfällena.
 
Det enda som hände, egentligen, var att jag gjorde en kraftig landing då jag blev påsprungen av Släkten-är-värst, som kom skenande bak-och-fram i ca 270 blås. Anledningen att dom sprang bak-och-fram, var att dom just hade fajtats om dagens leksak och inte hade full kontroll på kropparna. Såklart inte helt ok, men sån´t som händer....
 
 
Ett lätt stukat finger och en mindre kotförskjutning i ryggen senare, smakade det superbt med en fika! Jag känner mig extremt stolt och nöjd med dagens insats och planerar redan för större utmaningar. See you!

Liknande inlägg