Träna, träna, trääääna....

Ju mer jag tänker på tävlingsdebuten, ju mer förbaskad blir jag. Att få en nolla på linförigheten (som vi har lagt ner så sjukt mycket möda på), är faktiskt lite irriterande. Dock var det ett tydligt tecken på att min lilla ulliga, gulliga rottispojke börjar bli stor och ta sig vissa friheter. Inte okej förstås, och nu "skola nya tider komma"!
 
Efter en härlig frukoststund på uteplatsen, som vi fixade igår, drog vi iväg mot Vissvass för hundträning.
 
   
 
 
 
Idag stod SKÄRPNING på schemat, för Kruts del, så det blev väldans mycket fokus på just koncentration.
 
 
Kontakt innan vi går in på plan.
 
 
 
Störning, men Krut låg kvar - jättefint!
 
 
 
Ännu mer störning, men Krut höll ihop bra (efter en del korrigering, ska tilläggas). Tycker dessutom att Annika och jag är extra söta i våra identiska jackor. Skulle passa bra i Hänt-i-veckan - vem bär upp plagget bäst!
 
 
Belööööning!!!
 
 
 
 
Lite dammigt är det....
 
Får väl ändå lov att säga, att det, efter en del bånglande, blev lite bättre med SpindelTarzan och hans koncentration. Men nog finns det en hel del att jobba med! Vill ändå tillägga att han faktiskt kan gå fot, som synes - så jag har inte ljugit.... .D
 
Efter detta, så var det nippertippans tur - i kombo med Basse.
 
 
 
 
 
Jag älskar Drama, så enkelt är det! Hon är så liten och nätt, följsam och glad - kort sagt - underbar! Att en döv hund, kan arbeta så otroligt fint, tycker jag är helt fantastiskt!
 
 
 
Med språng marsch!
 
 
 
 
Inkallning, med Annika och Basse som störning.
 
 
Överlycklig Basil och en nöjd matte.
 
 
En väldigt avkopplad platsliggning.
 
 
 
 
 
Inkallning med ställande.
 
 
 
 
Läggande under gång. Tack för tipset, Dorthe!
 
Ungefär här, utbröt monsunregnet. Trots det, så spårade både Annika och Björn med Basse och Drama. Det gick sådär, pga av sjukt hård blåst, men slutet hittades i alla fall av båda snyggingarna. Bra kämpat i ovädret!
 
Efter flitigt tränande, fräste vi hem till liten mamma och firade Mors Dag. Hade med oss middag och satt tillsammans med granne Mona och mamsen, och babblade till tidig kväll. Väldans trevligt!
 
 
 
Nu är brukshundarna Fröken Fiol och SpindelTarzan såhär trötta. Nästan svårt att höra TV:n pga timmerstockar som dras.... Ha en bra vecka, alla!
 

Dagens skämt - tävlingsdebut!

Ja, jag säger då det! Nu har Krut och jag debuterad i lydnadsklass I, och kan konstatera en massa saker.
 
Nr 1 - man överlever, trots att det inte känns så från början.
Nr 2 - underskatta aldrig miljöträning i olika former.
Nr 3 - ta ingenting för givet.
Nr 4 - ha gärna skor med dobbar.
Nr 5 - se det som något stort, när man kan roa domaren och hans stab.
Nr 6 - var glad för att din humoristiska sida är intakt.
Nr 7 - var storsint och gläds med andra.
 
Men viktigaste av allt - uppskatta goda och stöttande uppfödare och vänner! Det är guld värt!
 
Underbara Annika hängde med som stöttepelare till Nynäshamns BK, vilket kändes oerhört skönt. En stund där, efter jobbet, började en förnimbar svimningskänsla infinna sig och det var skönt att kunna bryta av med alldeles vanligt vardagssnack i bilen till avrättningsplatsen. Oj, förlåt, menade såklart tävlingsplatsen! Väl framme anslöt sig Lasse till sällskapet och när vi närmar oss klubbstugan, kliver självaste uppfödare Anders ut ur sin bil med ett stort paket från honom och uppfödare Dorthe. Då blev jag så rörd att tårarna var nära för ett ögonblick - vilket dock gick över då paketet visade sig innehålla en hoinkande rosa gummigris!!! Vem kan gråta i ett sån´t sällskap?! Tack, tack, tack till er!!!
 
Vi drog startnr 4 (av 5 möjliga) och det var liksom bara att lasta ur åbäket ur bilen. Just det - åbäket - för det var precis vad min gulliga, lydiga, exemplariska (!?) Krut hade förvandlats till. Jag hoppas att ni förstår ironi...
 
     
 
Vadå kontakt?! Den var svajig redan från början, och utvecklades tyvärr inte till det bättre.
 
Jag var nervös och Krut var fullkomligt ofukserad, men då levde jag fortfarande på hoppet, så att säga.
 
 
Fick en 10:a på platsen (vilket kanske egentligen är det som känns absolut viktigast såhär första gången)....
 
 
....och en 9:a på tandvisningen, eftersom han ville hångla upp domaren.
 
 
Sen följde en kort stunds väntan, som jag knappt minns något av, mer än att tävlingsobjektet var så strulig att jag hade fullt sjå att hålla ordning på honom. Inte blev det bättre av att en närstående hund skulle belönas med en boll, som for iväg och landade så lämpligt att liten Krut trodde att det var hans.
 
 
Detta var innan bollen. Ni ser ju att stämningen var hög redan då! Asgarv!
 
 
Efter bollen. Anders ser så bekymrad ut, att jag nästan tycker synd om honom - och Kruten, han har ju ett tydlligt fokus på sin förare. Eller?! Det var någonstans här, som det var vår tur. Say no more...
 
 
Nu syns det ju inte så bra, men hursomhaver, så hade Krut inte den blekaste jävla aning om hur man går fot, och typ släpade mig runt där på planen, i något som starkt påminde om IPO-spår. Blev sjävklart en stor fet 0:a, med glada funktionärer, då jag bad dom att skjuta mig på fläcken. Fördelen var att all min nervositet försvann just där och då!
 
Därefter får jag ändock säga, till min glädje, att det gick bättre. Den lille gjorde det han skulle, lite fort och lite fel, men huvudsakligen var det mina misstag. Med mer erfarenhet hade jag kunnat rädda upp några situationer betydligt bättre, men man lär så länge man lever.
 
 
 
Ett av dom få tillfällen som vi hade kontakt - överhuvudtaget.... Fniss!
 
 
Jotack, det var jäkligt bråttom av planen - beroende på att Krut fortfarande hade fokus på den där eländiga bollen.
 
 
 
Här är vi glada och lättade, både kennelpappsen och jag. Vi tog oss igenom - inte särskilt snyggt, men inte alldeles galet. Framförallt gjorde vi det, SpindelTarzan och jag, och det är jag stolt över!
 
Vid prisutdelningen var mitt härliga sällskap snabba med att undra om dom skulle hjälpa till att bära priserna. Jättebussigt, men nu kunde ju jag bära pappret själv!!!! 124 poäng, vilket ändå räckte till ett tredje pris och inte en totalförnedrande 0-placering. Det komiska är att just fotgåendet, var ungefär det enda som jag inte bekymrade mig för  och se, det klarade vi inte överhuvudtaget... Så är det när man har med levande "ting" att göra!
 
Känner mig nöjd över att ha vågat, och att Krut utförde samtliga moment utan knot (förutom linförigheten), låg kvar på platsen, att ha fått ännu fler goda råd, att ha givit Annika, Anders och Lasse ett gott skratt samt att ha blivit ägare till en rosa gris! We´ll be back!!!
 
 
Tro inte att det hjälper att se söt ut - den gubben funkar inte längre! <3<3<3
 
 
 
 
 
 
 

Hade jag inte hundarna, så vet jag inte vad jag skulle göra...

....och missförstå mig nu inte. Mina barn är naturligtvis det käraste jag har, men dom är ju mer eller mindre vuxna, och kan ju inte ha morsan som en ryggsäck på ryggen för jämnan. Eller vad säger ni, Sofia och Adam, skulle ni vilja det?
 
Näe, jag tänker mer på det där andra livet - det som liksom rullar på utan egen förskyllan. Vänner kommer och vänner går, och jag är rätt så strikt med att släppa in folk alltför nära inpå mig. Har en himmelens massa trevliga bekanta, men ett fåtal riktigt nära vänner, som jag liksom alltid litar på.
 
Hundarna är min tryggaste tillflyktsort och dom får mig alltid på gott humör. Jag har tagit mig igenom en hel del tunga skeden i livet, genom att traska runt i skog och mark tillsammans med mina fyrbenta. Dom kräver ju aldrig någonting (ja, bortsett från träning alla dagar i veckan samt en omfattande konditionsträning då ra´), utan är glada för det som bjuds - så att säga.
 
Ja, nu vet jag inte varför jag kom in på detta eländiga, men det kan bero på att jag känner mig lite vilsen idag. Det sitter bombis ihop med att det är vår = tung arbetsbörda, det faktum att ovan nämnda barn klarar sig själva = väldans massa egentid, överjäklig ryggvärk = begränsad (det är nog det värsta jag vet) och lite så.
 
Hursomhaver, så startade vi dagen med frulle utomhus (och med vi, menar jag självklart Släkten-är-värst och jag). Lika spännande varje gång, eftersom jag håller till vid vårt lilla plastbord, och Krut envisas konstant med att släpa dit allehanda träd i olika format och storlek, för att visa sin kära matte. Att jag inte har släpat ut våra gedigna trämöbler, beror på den tidigare nämnda ryggf-n!
 
Efter näringsriktigt frukost, tog jag mig an den kommande lydnadstävlingen (vill egentligen inte prata om eländet) i form av hoppträning. Jag har ju varit så himmelens noga med Krut´s träning och han är förvisso riktigt duktig på en hel del. Dock har vi inte haft något jättefokus på just hoppet, förräns såhär i sista sekunden. Visst är det dumt? Nu är det inte så att jag har ett hopphinder på tomten, så man får vara lite påhittig. Och tänka sig, klaffarna till det gedigna bordet (som jag inte orkar bära ut), blev till ett alldeles utmärkt hinder!
 
Glädjande nog, så hoppade Kruten som en ängel efter en stund, så nu är jag inte nervös för just det momentet!!! Att Drama var duktig behöver jag väl inte ens nämna - för det är hon ju alltid! <3
 
Eftersom som solen var på sitt allra bästa humör, gav vi upp efter hoppet och åkte till Sandnäs istället, för bad. Det är så jädrans roligt att Krut också badar, och det går ju inte att ta miste på deras lycka i denna stund!
 
 
Skattungen i vårskrud.
 
 
Krut ligger liksom alltid ett steg efter raketmoster....
 
 
 
 
 
Nu jäklar!
 
 
Nu ska moster döden döööö! Ska bara hinna ifatt henne först....
 
 
Han hann ju aldrig ifatt liten raketmoster, men fick bollen i alla fall. Det berodde helt enkelt på att Drama fick annat för sig.... :D
 
Nu är vi tre ganska nöjda individer, som softar på tomten. Jag hoppas vakna tillsammans med en gladare Lena imorgon - livet är ju ganska bra, trots allt.
 
 

Liknande inlägg