Han har ju så härlig attityd!

Japp, det är precis det jag tröstar mig med, efter gårdagens lydnadstävling! Att Krut är så glad och klämkäck, alltså!
 
Var på plats på Vällingby BK i mycket god tid, för att herrn i huset skulle hinna landa innan allt drog igång. Promenerade en sväng i omgivningarna och körde igenom programmet ytterligare en gång - allt för att vara väl förberedd.
 
Det var vi också - ända tills det var dags att traska upp till planen för platsliggning. Jag kände på direkten, att Krut var lätt ofokuserad och flamsig, men mina nerver var helt i schack (osannolikt nog). Tyckte att han "kammade till sig" något då vi gick in på plan och det kändes ändå ganska tryggt. Dessutom har han ju legat så sjukt stabilt och bra på sistone... Eller hade jag drömt det?!
 
Låg gjorde han också, men efter en stund började han nosa runt lite, fortfarande liggande, men två minuter kändes ungefär som två timmar i det läget! Vid tandvisningen blev han tokkär i domaren och kom på att det var hans bästaste kompis i helaste världen och domaren kluckade glatt och sa att han hade ett passande namn.
 
Av plan och viskade in i skallen på tävlingshunden, att nu fick han baske mig skärpa ihop sig lite, så när vi skulle in igen, kändes det rätt okej. Inte tipptopp, men okej... Linförigheten gick hyfsat bra, läggandet likaså (trodde jag), inkallningen kanon. Ställandet inledde vi med att Krut satt kvar och jag gick, hämtade hunden och började om, fick avdrag för kraftig kommendering.... Blablabla!
 
Sen var det ju då apporteringen, och då trodde Kruten plötsligt att han brukade sköta det momentet på egen hand. Det innebar att han var på väg att hämta apportbocken direkt hos tävlingsledaren, och satt både snett och framför mig vid något tillfälle. Nya tillrättavisningar, men annars snyggt och prydligt - och glatt!
 
Hoppet känner jag mig ganska trygg med, och tänkte att det är nu vi kan visa hur lydiga vi egentligen är!!! Styrde upp som vanligt, tävlingshunden satt som ett litet ljus, jag gick till andra sidan hindret, kallade in, tävlingshunden susade över och satte full fart mot hinken med apportbockar!!!!!!! Gaaaahhh!!! Ytterligare en kraftig - med betoning på just kraftig - korrigering, och vips, så satt det lilla ljuset bredvid sin matte med viftande svans och ett stort leende över hela ansiktet.
 
Stora leenden hade även domar- och skrivargänget, samt några åskådare som kommenterade Krut´s lyckliga personlighet när jag klev av plan. När jag senare kom ner till klubbstugan, blev jag dessutom stoppad av en kvinna som sa: Vilken underbar, härlig attityd han har! Svansen går hela tiden och han tycker verkligen att det är roligt. Det där kommer att bli kanon, så småningom!
 
Tur att jag hade dessa ord ringande i öronen, när jag hämtade protokollet med det sura 2:a priset (visserligen 4:a av 8:a startande, men ändå). Och domaren, han såg fortfarande lika jädrans glad ut, tog i hand och sa: Synd på poängen - härlig hund!
 
Följaktligen så måste det ju vara så att, om vi aldrig kommer vidare, Kruten och jag, lydnadsmässigt, så kan vi kanske charma oss till ett och annat pris någon gång emellanåt! Eller?!
 
Här har ni resultatet:
 
Platsen 9 p
Tandvisning 8,5 p
Linförighet 8 p
Läggande 7 p (sakta, vilket förvånar mig lite - däremot gjorde jag ett dk)
Inkallning 10 p
Ställande 6 p (dk start, kraftigt kommando, sitter tidigt)
Apportering 8 p (sitter snett, bjuder kraftigt)
Hopp 5 p (mkt vid avslutning, läs hinken, kraftigt dk, läs neeeeej)
Helhet 8,5 p
 
Nu har jag visat ovanstående för tävlingsobjektet och han är helt med på noterna!
 
 
Som ni ser!
 
 
 

Bruks SM på hemmaplan...

Det finns en gammal slagdänga som heter Hej Clown! och det är ungefär så det känns - Hej Blogg! Nu var det alldeles för länge sen jag bloggade, vilket dels beror på att det var väldans vad det var kämpigt att börja jobba och dels för att vi faktiskt inte har hunnit med något särskilt alls. Det har liksom varit fullt upp med att landa i vardagen. Dessutom har både Drama och Krut lyckats med konststycket att skada varsin tass pga vidlyftigt rörelseschema och därmed varit behäftade med vila (inte lätt med dessa två, kan tilläggas).
 
Igår var det ändå läge för lite lydnadsträning - äntligen! Mötte upp Lasse, Annika och Bitte på fotbollsplanen på Fornudden, på eftermiddagen, och hade några härliga timmar tillsammans, med den träning som passade var och en.
 
 
Hahahaha! Den här bilden är väldigt talande! Krut är så spänstig att jag liksom bara bryter ihop!
 

Men inte förminskar det kärleken, inte!
 

För Krut´s del så startade vi med en platsliggning, och det kändes faktiskt som om han låg mer stabilt än tidigare. Bådar ju gott, om man så säger!
 
Sen körde vi igenom ettan ytterligare en gång, eftersom två tävlingar väntar inom kort, och sammantaget gick SpindelTarzan riktigt fint. Han är ju så glad att man inte kan annat än att vara nöjd med honom, det lilla hjärtat!
 
 
Annika tränar ju inför tvåan och Basse gick som en klocka. Som här, t ex: Superfin ruta!
 
 
Lasse tränar detsamma som Annika och här gör Tess en fin apportering.
 
 
Dom hann även med lite mys i den tidiga sommarkvällen.
 
Jag körde igenom tvåan med fröken Fiol också, och hon är ju samma piggelinpiller som alltid. Det är något med Dramas uttryck, som alltid gör mig så glad. När jag tittar ner i hennes pigga och uppmärksamma ögon, får jag alltid en härlig känsla i magen!
 
 
Fjärren.
 
 
 
 
Rutan. Visserligen har sätter hon sig ner, men det spelar ingen större roll. Det faktum är vi har lyckats lära in rutan, räcker långt!
 
 
Fritt följ.
 
 
Apportering.
 
Passade även på att köra lite rallylydnad - mest för att det är lite skoj!
 
 
Drama har betydligt bättre koll än jag!
 
 
Avslutade det hela med att traska ca 50 m ner till sjön och låta Släkten-är-värst ta sig ett rejält dopp i böljan den blå. Nog är väl det, som kallas för livskvalitet!?
 
Nu är det lördag och sambon och jag fortsätter vårt privata Bruks SM med spårträning! Ha det gott!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Första sökträningen på evigheter....

....gick av stapeln idag! Så jädrans superjätteroligt, tycker jag att det är - och det gör hundarna lyckligtvis också! Hade förmånen att få lära känna en, för mig, alldeles ny Ullis, vilket var en mycket puttrig bekantskap samt att äntligen träffa bästa Emma igen, efter sisådär en 7000 år.
 
Först ut var slyngeln, aka Krut, och detta var verkligen något helt nytt för herrn. Men Krut är inte den som hänger läpp och hitta-övningar kan väl inte vara så rackarns svårt, sa han och tog sig verket an! Och näe, det var heller inte särskilt svårt för min lille prins.... Han är trygg, han är glad, han är arbetsvillig och han är nyfiken - alltså krävdes det inte särskilt stora åthävor för att han skulle sprinta ut i rutan, leka med figgen och återvända till mig efter välförrättat värv. Jag älskar min Krut - han har en oerhört skön stil, den snubben - så är det bara!
 
Därefter var det Fillifjonkans tur, dvs Drama. Nu är ju sök inget nytt för henne, så allt gick som på räls. Dock kunde Emma och jag konstatera att hon verkligen har mognat under sina fem år, om man jämför hur vi slet och nötte i hennes ungdom. Ofta, ofta var det Emma, Sara och jag som vände och vred på hur man skulle få "till det" - ibland gick det bättre och ibland gick det sämre, men inte en endaste gång var det egentligen Dramas fel. Att jag har kommit så långt med denna tokskalle utan vettiga öron, är ibland något jag häpnar lite över själv faktiskt... Men hon är min alldeles egen lilla drake, och jag vill inte vara utan henne en sekund i livet, så är det bara!
 
Sist ut denna dag var Emma´s Gabbe, och han jobbade jättebra! Som figge låg jag gömd under ett kamouflagenät och fnittrade lite för mig själv, när jag låg där. Vad är det egentligen för hobby man håller på med?! Vad gör andra medelålders kvinnor på sin lediga tid?
 
På hemvägen blev det självklart bad för Släkten-är-värst och därefter fortsatte jag till gymmet. Kan säga som så, att 99% av tiden, har jag inga som helst problem med att bo där jag arbetar, men när man ramlar in på ovan nämnda gym, och det första man möter är fyra grabbar som man har haft från förskolan och en bit upp i skolvärlden, så blir till och med jag lite matt. Men dom var så rara och välartade - satte sig en stund (tyvärr) och hörde sig för hur gamla fröken mådde, vad hon har gjort i sommar, berättade lite om sina gymnasieval osv. Jag antar att man får ta det som en komplimang, men alldeles bekvämt kändes det inte att svinga hantlar och träna runda magen, med dessa boys i närområdet. Säger bara: Typiskt Lena-läge!!!!
 
Imorgon börjar vardagen a la grande, eftersom jag måste/bör infinna mig på mitt ordinarie arbete efter två månaders ledighet. Jag förstår ju att det är så, men tänk om jag bara kunde fortsätta att göra precis som jag vill! Tanken svindlar!

Liknande inlägg