Känner mig.....

......riktigt under isen. Deppig, ledsen, ont i halsen och febrig. Kommer att krävas rejäl viljestyrka för att orka jobba imorgon. Vill helst ligga under täcket.... Hoppas att allt är bättre på söndag, för då ska jag sammanstråla med "vänner från förr" - Nina och Maja - och ut och spåra, och det är ju egentligen jättemysigt! Undrar om det är höstdepression.....

Barnbarnet och Falu Koppargruva.....

Just hemkommen - fullkomligt slut efter en lååång hemresa från Furudal. Egentligen var den inte ett dugg längre än vanligt, men jordens alla långtradare och vägsniglar var ute och rörde på sig, barnbarnet blev åksjukt, så bilen var tvungen att städas av en smula, rusning i Stockholm och lite annat smått och gott, och detta gjorde att det tog en jädrans tid denna dag.

Vi har ju tillbringat 5 dagar på landet och det har varit ultrafamiljärt och väldigt trevligt. Med på färden hade vi, som sagt, "barnbarnet" Ludvig, som nu har hunnit bli 4 år - nästan som en hel karl! Och säga vad man vill, men han såg onekligen till att vi fyra andra höll oss igång, mer eller mindre konstant, så länge han själv var vaken! Sen somnade vi så lydigt, så, precis strax efter honom på kvällarna.... Och skulle vi tappa stinget för ett ögonblick, så var ju E och D på plats och krävde sitt! =)



Tre kompisar spelar dator....



....medan kvinnan i huset bakar i sitt anletes svett!



Låt honom älska mig - jag hänger bra här, tänker fröken D.



Bus!





Men alla är onekligen otroligt söta när dom sover!

En dag besökte vi Falu Koppargruva och det var verkligen jättespännande! Både intressant och lite läskigt, faktiskt. Först fick vi klä på oss vansinnigt snygga hjälmar och regnrockar, som förstås bjöd på hysteriskt glada miner - särskilt hos dottern och sonen. Men dom är uppfostrade, sen barnsben, att mycket i den här familjen är tokigt, så det var inget större knot.



Vad tror ni att alla modebloggare säger om detta? Känner ni allvaret? F ö måste jag berömma Sofia och Adams schyssta inställning till saker och ting. Många tonåringar skulle aldrig bjuda på sig själva på det här viset.



Dom måste ha fått denna samlade sida från sin mor!!!!! =)

När vi var ordentligt påklädda, tog vi trapporna långt ner i gruvan och där traskade vi vidare i en oändlig mängd gångar åt alla håll. Jag, med mitt sjukt dåliga lokalsinne, kunde utan problem känna känslan av att bli lämnad därnere. Tänk om guiden skulle få för sig och be alla att blunda, och sen smita med hela gruppen - förutom mig! Jag kan säga att jag hade aldrig mer synts till.... Vid ett tillfälle blev jag alldeles lyrisk när vi kom till ett så fantastiskt vackert ställe. Men är du pinsam, eller, stönade sonen, vi var ju här alldeles nyss, men från andra hållet! Ja, vad säga?!



Rakt upp syns en av dom äldsta  gruvgångarna - från 1700-talet.




Visserligen iordningställt, men fortfarande ganska murrigt, om man så säger....



Dottern fotar för glatta livet.



Hur vackert det än är, så skulle jag inte vilja ha min arbetstid förlagd till denna arbetsplats.

Efter gruvbesöket, satt det fint med lite matsäck och sen återgång till Furudal. Det gillade hundarna, som var väääldigt sugna att sträcka på benen!



Ludvig kollar hundstatus.



Här sträcks det.......



Och så en liten avslutningsbild på syskonen.... Vill du att jag biter dig, va?!


Igelkottar i familjen.

Från att ha varit en synnerligen nöjd matte till Elsa, naturligtvis, men även Drama, i söndags, har nu någonting hänt.... Den sistnämnda har uppenbarligen ramlat in i en hastigt påkommen tonårsperiod, och agerar därefter. Pust!

Inomhus är det inga problem, för då håller vi ju oss inom fyra väggar och är ungefär samma flock mest hela tiden. Men, oh, my god, utomhus!!!!! För det allra första, så går ju allt i 760 knyck, så det är klurigt att både hinna och hänga med - men det går. För det andra, så har damen ifråga börjat förvandlas till en igelkott när vi möter andra hundar. Det är, i och för sig, väldigt gulligt när all päls står rakt ut åt olika håll - men se, det passar sig inte! Morr!!!!!!

Jag är nu sååå tacksam för mitt tidigare hundinnehav genom åren, för lärdomen kommer mycket väl till pass just nu. Jag kan nog tala om för fröken Fis hur det ser ut hemma hos familjen Törnqvist, men jag tycker synd om Elsa, som liksom redan vet. Nä, det lutar åt separata promenader för en period framöver, så igelkotten faller in i ledet igen....... :S

Annars så är allt bara finfint!



Såhär gulligt är det hemma, och jag tycker att hon och brorsan har ungefär samma frisyr - dvs igelkott! Och hörni, vilken tur att puffen (eller vad det nu är) står precis i pussposition!!!!!

Liknande inlägg