Bäva månde mina medtävlare i lägre klass spår!!!!

Joråsåatt, det är ju till att ha varit på tävling idag. För den allra första gången i hela mitt 56-åriga liv, har jag lyckats ta mig upp ett microsteg i den enda tävlingsgren jag någonsin har provat på (ja, jag var för all del "jockey" på en fullkomligt galen ponny, i ett galopprace på ridskolan för tusen år sen, men jag vet inte hur högt det står i kurs) och idag var det alltså dags för steg två, så att säga.
 
Efter en rent snuskigt bra appell i höstas, kvalificerade vi ju oss till lägre spår, minsann, och det var det som gällde idag. Eftersom jag är fullkomligt befriad från vare sig tävlingsskalle eller goda nerver, så har jag landat i att "bra förberedelse" är min grej, varpå jag och Krut har väl skenat i spårskogarna, som två dårar! Under lång tid, ska tilläggas.... Förvisso med gott resultat, men vad hjälper det när matten ifråga, inte har vett att sluta när det är på topp?!
 
Den senaste träningsveckan har varit ganska dålig, om man ska vara ärlig (vilket jag tycker att man iaf kan försöka att vara), men istället för att ev förstå att tävlingshunden har möglat totally på allt, j-a spårarbete, så har matten tryckt in lite till "för att få ett bra avslut" = förbaskat korkad matte! Jag hade dock förstått så pass mycket, att jag hade bestämt mig för att ge Krut en rejäl vila efter dagens tävling, bara så ni vet...
 
Förvånansvärt nog, så var jag strukturerad intill perfektionism,så när klockan ringde klockan ubertidigt, studsade jag upp, hoppade i kläderna, fyllde termosen, matade Kruten och satt i bilen efter exakt 30 min. Det fortsatte i samma goda stil, när vi kom till Skutskär (inga dåliga nerver, inga nervösa sammanbrott) och när vi sen drog startnummer 1, så var min lycka gjord! Tänk bara, vad skönt att kunna chilla och vara klar, och ha god tid att samla ihop sig till resten av dagen!
 
Och så kom vi iväg, hittade två apporter, slog en massa, blev trötta - och avbröt. Efter 20 ynka minuter, hade vi tävlat klart, och jag känner bara "att jag är helt dum i huvudet, som inte nöjde mig" för två veckor sen, utan fortsatte att pressa och pressa. Förlåt för det, allra bästa Krut - jag ska försöka tänka efter innan, nästa gång. <3
 
Som passus vill jag tillägga att det var oändligt synd om en av mina medtävlare - sju pinnar in och inget slut!!! Jag menar, det finns alltid dom som har det värre. ;)
 
Well, well -shit happens, så kl 9.15 var vi klara med dagens tävlande, och jag bestämde oss för, att ta tillfället i akt, och besöka Öregrund (när vi ändå var i trakten). Efter ett pitstop i kombo med mysig promenad, vid fantastiska Lövsta Bruk, landade vi i Skinnäsviken, skrotade runt på min barndoms stenar, tittade till gamla sommarstugan och hade det rent allmänt mysigt en stund.
 
 
Såsmåningom tog vi oss vidare till själva Öregrund, där jag "slog runt" på en lunch i ensamt majestät. Kan sammanfattas som både vackert och gott!
 
Och innan hemfärd, var vi ju bara helt nödda och tvungna, Kruten och jag, att ta oss en promenad längs klipporna och Ålands hav!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det här var precis vad vi behövde! Lite vila, lite vackert, lite må bra och lite vanligt liv och leverne!
 
Det jag har lärt mig idag, är följande: Ta det, för helskotta, lite lugnt och sänk kraven, träna inte hysteriskt innan tävling och njut av livet! Jag har haft den här tävlingen i huvudet, nästan dygnet runt, under en månads tid, och det vore toppen att komma på ett sätt att slippa sån´t - också! Näe, vet ni vad - nu tar vi lite ledigt och njuter av våren!
 
 
 
 
 
 
 

Liknande inlägg

1 Carina:

skriven

Ja du, tänk att lärdom ska vara så tuff. Men ni fick ju en fin dag i alla fall.
Jag minns också det där galoppracet på ridskolan, minns när vi skulle prova ute på Årstafältet, min ena stigbygel lossnade så jag blev aldrig uttagen. Det var nog lika bra det ;)
Njut av livet och våren nu!
Kram Caraina

Kommentera här: