Och livet går sin gilla gång....
Naturligtvis går dagarna, såsom dagar brukar ha en tendens att gå - vara sig man vill eller inte, så att säga. Jag känner mig märkligt vanligt - på gränsen till obehagligt vanlig - och misstänker att det kan betyda att jag som inte har fattat riktigt ännu. Att jag inte har förstått att lilla mamma faktiskt är borta..... Och varför skulle det inte vara så, egentligen? Varför skulle jag plötsligt förstå att inget är sig likt, efter endast fyra dagar? Jag oroar mig inte ett dugg för att sorgen kommer att "glömmas bort", att saknaden kommer att färdas bort med vinden, utan att lämna några betydande spår.... Jag har upplevt sorg förut och idag vet jag, att man bär den med sig genom hela livet - den bara ändrar form och karaktär, men den finns där.
På mitt sedvanliga sätt i svåra stunder, hittar jag tröst i hundarna och har följaktligen tillbringat en ansenlig mängd timmar tillsammans med Släkten-är-värst och likasinnade, goda vänner. Det kan låta märkligt, för en utomstående, kanske, men inget får mig så harmonisk och tillfreds, som just såna dagar och stunder. Det är underbart att bara kunna ägna sig åt träningen och skrattet, fokusera på något helt annat än det som ju ändå måste göras så småningom.
Som att t ex tillbringa 30 min i kön till Försäkringskassan, bara för att få veta att man ska ringa någon annanstans, eller få höra av hyresvärden, att grannarna redan har haft "vänligheten" att upplysa om mammas bortgång (innan man själv har ringt).... Ang just det senare, så går det fullständigt stick i stäv med den person som jag kanske visar utåt. Jag kan förmodligen upplevas som väldigt social och babblig och, kanske, t o m lätt ytlig. Inget kunde vara mera fel! Jag delar gladeligt med mig av det jag anser att jag vill, i övrigt är jag en oerhört privat person, och jag kan bli vansinnigt irriterad är information går fel väg.
Nåväl, mitt i all bedrövelse, så brottas jag med känslan av att jag faktiskt inte vill vara ledsen! Jag vill glädjas åt det nya i mitt och vårt liv, jag vill glädjas åt vår gulliga lägenhet, åt att mina barn har vuxit upp till två "normala" vuxna människor med schyssta värderingar, att jag ser framemot ett nytt skede i livet, att min roliga mamma fick finnas med oss i så herrans många år! Det är en svår balansgång, som kräver en och annan fundering och en stunds eftertanke. Vi får se hur det blir, helt enkelt!