Liten mamma <3
Efter ett dygns grubblande, stötande och blötande med mig själv, har jag till sist landat i, att jag ändå vill blogga. Jag gör det inte för medömkan, utan för att jag måste hitta ett sätt att bearbeta sorgen, och då är skrivandet mitt allra bästa sätt. Jag är ytterligt tacksam för en lågmäld och lagom reaktion (i den mån en reaktion kommer), eftersom detta egentligen enbart är för min egen skull. Jag förstår om en och annan kan tycka att det är lite märkligt, men för egen del, så skriver jag hellre än pratar i det här läget.....
Jag har ju känt mig så glad och "rik på livet", sen vi flyttade till vårt nya boende, och häromdagen var jag t o m oförsiktig nog att skämta till det lite, och säga att jag hade min tacksamma dag. Jag vet inget om andras erfarenheter, men för egen del så brukar jag bli "knäppt på näsan" litegrann när jag blir alltför lättsinnig, och det var ingen skillnad den här gången heller.
Mitt i den spirande våren och den värmande solen, mitt i hundträningen när allt var så gemytligt och trevligt, fick jag ett telefonsamtal som berättade att min älskade, lilla mamma hade gått bort. Hon hade ramlat och avlidit strax innan hennes fikabesök skulle dyka upp, och finns inte mer.
Känslan av tomhet är så fullständigt total, att jag knappt kan gråta. Vad ska jag göra nu? Vem ska jag ringa till och berätta om allt som händer? Vem ska jag fnittra tillsammans med på det där alldeles speciella sättet? Jag vet inte, jag har inga svar på någonting.
Samtidigt så bär jag en känsla av tacksamhet inom mig. Mamma hann bli 92 år gammal och var synnerligen pigg och rask under större delen av alla sina levnadsår. Hon hann följa fyra barnbarn till vuxenålder (och mer därtill) samt fem barnbarnsbarn en bra bit på väg ut i livet. Jag vet att hon var lycklig över att vi alla har det bra! Hon var omgiven av familj och goda vänner mest hela tiden och det kändes bra i hjärtat när man ringde och liten mamma sa: Nu har jag verkligen inte tid att prata med dig - den, den, den och den är här och fikar!
Jag är också innerligt tacksam för att hon fick somna in hemma i sin lägenhet, där hon, pappa, syrran och jag bodde under alla år. Jag vet att det var det hon önskade och är glad för att det blev just så.
Kvar på jorden är vi andra och vi måste försöka hitta en väg vidare framåt i livet. Jag vet att det kommer att gå, men jag vet också att det är en snårig stig innan man kommer ut i andra änden. Men jag tänker, att om jag tittar upp mot molnen, så sitter dom där - pappa, mamma och syrran - och vinkar och skrattar - och då tänker jag att det kommer nog gå vägen, det här också. Det hade mamma velat! <3