Är det förmätet att säga att man känner sig harmonisk och lycklig!?

Det var verkligen mycket, mycket länge sen som jag kände mig så nöjd och glad, som jag gör just nu. Det låter kanske konstigt, men på något sätt känner jag mig fri. Jag har uppenbarligen släpat runt på en del "surdegar" som jag inte har varit medveten om, och nu är det så märkbart att jag liksom har gått vidare i livet. Härligt, var ordet, sa Bill.....
 
Jag - och vi - trivs ypperligt i nya boendet, jag har börjat landa på jobbet och det går framåt alldeles utmärkt, både son och dotter jobbar för fullt, uthyrningen av min lägenhet är klappad och klar, liten mamma är pigg som en mört, jag har kommit ifrån en och annan riktig skitsnackare (vilket är en enorm lättnad) och Släkten-är-värst är både sötare, duktigare och gladare än någonsin förr (eller)! Det känns på något underbart sätt, luftigt, lätt och positivt!
 
Helgen har bestått av puttrigt besök av dotter och mams samt hundträning på längden och tvären, alltmedan sambon har farit runt i en velodrom i Falun - tillsammans med lika dödsföraktande kompis.
 
Sofia dök upp redan fredags kväll och var så sjukt babbelsugen, att jag nästan stupade på min post - alt köksstolen. Och inte sov människan på morgonen heller, så vi var uppe i, typ, gryningen, vilket i och för sig medförde lång och rejäl hundpromenad innan lunch. Lagom till redan nämnda måltid, kom mamma fräsande med både Färdtjänst och trappklättrare, och stannade även över middag och ett glas vin. Behöver jag säga att jag somnade strax innan 22......
 
 
 
Jorå, det blev a lots of mys med både den ena och den andra! Ursäkta, var det någon som mumlade "bortskämda" just nu?! Hihi!
 
Imorse dök Bitte upp och godkände lägenheten, innan vi forsade vidare till Sorunda och ipoträningen. Vi lade varsitt spår till Drama och Frazer, och därefter var det showtime för lille Krut. Det är definitivt något med denna hund och hans personlighet. Maken till lycklig jycke, får man ju leta efter - och inte är det något direkt fel på hans inställning till arbete heller. Ska man ev klaga på något, så skulle det möjligen vara att han tenderar att flippa ur fullständigt lite nu och då, han Kruten....
 
 
Kanske inte den mest lyckade bilden på mig, men vad spelar det för roll. Det är ju hunden som är objektet...
 
 
 
 
Här ser det ju relativt kontrollerat ut, men det beror på att inte Bitte hann med att fota/filma debuten på A-hindret! Nu är det inte så att Bitte är ovanligt långsam - snarare på att Krut är ovanligt snabb. Efter assistans av Nenette, fattade tävlingshunden relativt omgående vad som förväntades och jag är enbart tacksam för att han inte kastade sig handlöst upp och ner för hindret....
 
Idag var det vår tur att starta sist i skyddet, så efter lång väntan, under intensivt pratande med alla trevliga gruppmedlemmar, var det alltså dags att äntra ridhuset ytterligare en gång.
 
 
 
 
 
Vi (dvs Jimmy) lade mycket tryck på lydnad med störning och sanningen är att mitt lilla gryn var sketaduktig! Vi fick jättemycket beröm för både lydnad och stabilitet, och jag fick gladfjärliar i magen. Man kan som inte ha en roligare träningskompis än Krut, så är det bara!
 
När alla lämnat fortet, var det bara Bitte, jag, hundarna och spåren kvar. Drama slet hårt i den kraftiga vinden, men löste uppgiften fint. Efter en massa bus på fältet, var även hon nöjd, den lilla ärtan, och vi kunde äntligen ta den där fikan som vi väntat på sen 10 imorse!
 
Sen var det såklart ultramysigt att komma hem. Sambon har också återvänt till hemmet, middagen väntar och det sovs så det knakar. Sammanfattningsvis en riktigt mysig helg!
 
 
 
Såhär ska dom ha det, våra hundar - nöjda och tillfreds med tillvaron!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
1 Sussan o Vinna:

skriven

Jag blir så glad när du har skrivit i din blogg. Du skriver så bra:-)

Svar: Tack, gulliga du!
Lena Törnqvist

Kommentera här: