Vem behöver gå på gym, när man kan spåra?!
Inte alls min mening att låta vare sig dryg eller göra narr av alla hurtiga typer som tränar och tar hand om sig. Jag menar bara att det inte är något latmansgöra att träna hund - heller....
Idag trotsade jag och Åsa stormen Helga, och möttes upp för lite spår. Efter några dagars halvklen hundaktivering, trippade Släkten-är-värst på tårna, så jag bestämde mig för ganska långa spår (detta trots begynnande förkylning och lätt feberkänsla, ska tilläggas), vilket renderade i sisådär en 750 m, med 7 apporter plus slut.
Och det är lite där som detta med att hälsa kommer in, tänker jag. Först lägga 750 m spår, sen lika långt tillbaka till bilen, sen gå två spår a 750 m vardera plus samma sträcka tillbaka igen = många meter blir det att gå! Faktum är att det blir ungefär 5500 - 6000 m faktiskt, och med hund i "snöre" framför (speciellt då lille Krut, som är ganska tung), så blir det ett rätt så rejält träningspass för både människa och hund. Å andra sidan, så är man rent snuskigt nöjd när man väl kommer hem! Hihi!
Krut var först ut och, som vanligt, så spårar han egentligen inte riktigt som jag skulle önska. Jag skulle gärna se mer "näsa i backen" och få ett tryggare intryck - å andra sidan så plockar han varenda apport utan tvekan och har uppenbarligen mer koll på läget än vad han förmedlar. Nu ska jag väl tillägga, att jag just har börjat lägga längre spår (mest för att se hur han orkar), och faktum är ju att han faktiskt klarar det utan några egentliga problem.
Jaja, han är ju min prins, den där dåren, så är det min plikt - och utmaning - att lotsa honom framåt i livet. Detta innefattar dessvärre även lydnadstävlingar, vilket känns som en annan planet just nu. Tror att han är i ytterligare en fas - eller ska man säga: Jag hoppas i alla fall att det handlar om "fasfacket".....
Och sen var det ju lilla Drakmoster, min älskling, min stolthet! För varje dag jag tillbringar med blådåren aka Krut, ju mer växer denna fantastiska, coola brutta i mina ögon! Hon framstår som ett under av klokhet och kontroll - och ja, man glömmer fort, det gör man verkligen! Drama var den värsta valp jag hittills har haft och hon utmanade mig rejält under sin uppväxt. Men det är henne jag har att tacka för mitt fördjupade hundintresse, det var hon som tvingade mig att lära mig mer gällande träning (annars rev hon nämligen hemmet) och det är hon som har fått mig att växa som hundägare! Dock en något matt sådan, men ändå....
Babbel, babbel - tillbaka till spåret och egentligen är det ju som vanligt. Finns alltså inte så värst mycket att säga.... Hon klippte av sitt spår utan några som helst problem, helt opåverkad av Helga och annat störande, alla pinnar in osv. Hon är en dröm att spåra med, helt enkelt!
Min beundran för denna hund är gigantisk! Hon har tagit sig fram i livet, sin dåliga hörsel till trots, utan att någonsin tvivla på sin förmåga. Vi tränar lydnad, vi spårar, kör sök och uppletande, vi åker pendeltåg och bussar, vi är på allehanda resor och vi tältar och vandrar och badar och aldrig blir hon osäker eller beter sig illa! Ja, ni som känner henne, vet ju att hon sannerligen inte är någon ängel, men hon vet vad som gäller och rättar sig efter det. Faktum är att hon är precis så bra, som jag hoppades när jag väntade på att hon skulle födas! Sen kan man ju inte rå för att man hör lite risigt.... <3
Nu är vi hemma igen, så jäkla nöjd med hela dagen och sällskapet! Nu fattas bara en puttrig middag på kinan, tillsammans med Kerstin och sen är det kväll. Just nu och här, mår jag riktigt bra!