Haft lilla fotograf Felicia och stora uppfödare Anders på besök!
Det är så häftigt att ha en kompis som är 13 år, och som jag dessutom har haft förmånen att ha haft i mitt liv i sju år - sen förskoleklass och framåt. Japp, det är våran Felicia - aka fröken Fräs - och i fredags dök hon upp med tåget, minsann. Det tog ungefär fem minuter, så var hela gästrummet ett kaos, den lilla resväskan såg ut som andra världskriget och det låg sminkattiraljer typ överallt! Jag fullkomligt älskar´t!
Men nu är Felicia inte bara en tonårstjej, utan även en sann kreatör, och älskar bl a fota - varpå min kamera nu är fylld med sisådär en 700 foton av alla det slag. Jag kan ju omöjligt lägga ut allihop i bloggen, men jag måste i alla fall bjussa på ett gäng av Släkten-är-värst!
Nåja, den här bilden förstår ju varenda kotte (vilket det f ö finns gott om här i Dalarna) att det inte är Felicia som har tagit...... Hihi!
Visst är dom underbara!!!!
Och dom här två, vet jag att Felicia är nöjd med - särskilt det nedersta....
Bortsett från allt fotande, hann vi besöka x antal loppisar, köpa en urhäftig stol och lite annat smått och gott, sitta ute och dricka te och bubbla kvällarna igenom och lite så. Urmysigt!
I måndags morse lämnade jag av flickebarnet till hennes farbror, boende i Siljansnäs, och fräste vidare till Brända skogen för möte med Camilla och Carolin. Där lades det spår och kördes uppletande för fulla muggar, innan jag återvände till Statoil för upphämtning av uppfödare Anders, varpå vi gemensamt åkte till klubben för lite lydnad och bitarbete.
Typ 75 timmar senare, landade Anders, jag och Släkten-är-värst x 2 i Furudal - sådär lagom spänstiga och kaxiga. Vi grillade - eftersom man ska det när det är sommar och inte regnar - slog runt på lite vin och tuppade sen av. Dock alldeles för få timmar, om ni frågar mig - eftersom vi "alldeles strax" befann oss i Kungshol tillsammans med Camilla, för spår. Hahaha!
Hursomhaver så gjorde hundarna ett jäkligt bra jobb, både mina och dom andra, och både Camilla och jag uppskattade Anders närvaro å det grövsta. Lugnt och sansat och konstruktivt lotsande genom spåret och plötsligt så kändes det som om appellen ändå är inom räckhåll!
Efter en näringsrik lunch på pizzeria Bella, stod lydnad på schemat, och jag och lille Krut blev kommenderade genom appellydnaden. Jag vet ungefär var det brister, men döm av min förvåning, när Kruten plötsligt nästan kunde framförgåendet!!!! Visst har vi tränat, men sannerligen inte så mycket som sig bör....
......och återigen konstaterar jag att Krut är världens bästa rottis (tillsammmans med Drakis såklart)! Hihi!
Sen upprepades ungefär samma procedur som dagen innan- dvs vi anlände hemmet många, många timmar senare, var fullkomligt aptrötta, käkade middag och sen var det tack och god natt. Vem har sagt att hundliv inte är krävande?!
Nu sitter jag här och bloggar, det ösregnar ute och Släkten-är-värst är ett minne blott av sitt forna jag. Inte ett endaste dugg kommer vi att göra, mer än möjligen ta en promenad - möjligen alltså! Snart är det dags att återvända till Stockholm igen, men det känns ok. Kommer snart hit igen, eftersom vi ska ha en puttrig träningshelg här i Furudaaaal om några veckor. Det ser jag framemot!
skriven
UNDERBART!!!!!!! :D
Tok härliga bilder allihopa, men precis de där två bilderna som var Fröken Fräs favoriter, vilka bilder otroligt vackra!!!
KRAAAAAAM