Hjälp! Jag vet inte hur man kommer ut ur ekorrhjulet!

Den senaste tiden har snurrat så galet fort, att jag knappt hänger med. Eller rättare sagt, jag hänger inte alls med! Från att ha relativt god styrning på livet, till att ha ungefär noll koll, känns definitivt inte bra, och det märks också. Jag känner hur jag går ner mig i förkylning, blir fruktansvärt trött, kroppen säger ifrån med alla medel den har - men ändå måste man liksom fortsätta att gå. Märklig känsla...
 
Att livet tog en rejäl U-sväng, då mamsen gick bort, är ju inte ett dugg konstigt. Inte heller att det blev ett oerhört fokus på vad som var nödvändigt att göra alternativt inte göra, just då och där i stunden. Vad jag däremot inte förstår, är att allt annat också havererade då!
 
Jag blev så jäkla förkyld, att jag borde ha bäddat ner mig. Nu går ju inte det, eftersom man inte kan vara sjuk i dagens Sverige. Det är mycket bättre att trycka i sig febernedsättande, hosta sig igenom nätterna, stappla till jobbet på morgonen och smitta sin omgivning i kombination med att man nöter ytterligare lite till på sin redan sjuka kropp. Personligen är jag av åsikten att man blir frisk snabbare om man vilar några dagar, men det är ju jag det.
 
Samtidigt fick en förvånansvärt stor del av eleverna någon form av psykiskt sammanbrott, och har konsekvent ägnat veckan åt att kasta stolar, spotta på personalen, tränat sig både flitigt och effektivt i hur stor mängd extremt "fula ord" som kan sägas på en och samma dag, slåss och andra finurligheter som vi inte ens tänkte när jag själv gick i skolan (och inte när dotter och son gjorde det, heller f ö). Om någon läsare undrar, så kan jag berätta att man blir väldigt, väldigt trött!
 
Bortsett från dessa små "bagateller", har sambon jobbat som en galning och Kruten har något som gör ont - den enda som är fullständigt opåverkbar verkar vara Drakmoster, och det är ju alltid något positivt.
 
Egentligen är jag ju glad för "min" nya träningsgrupp, eftersom jag tror att den passar lille Krut och mig ypperligt. Egentligen är jag jättejätteglad över ipolägret i helgen (om nu inte Krut har ådragit sig något skit förstås).
Jag är bara så ledsen för att jag känner mig fullständigt och totally slutkörd och egentligen bara vill sova...
 
Trist, var ordet, sa Bill.....
 

 


Liknande inlägg

1 susanne kristmansson:

skriven

Hoppas allt blir bättre snart! Krya på dig!!

2 Madde Svensson numer Johnson:

skriven

Lena - ta hand om dig själv! Och du de där ungarn (och samhället för den delen) har en jäkla tur som har dig! Du är en fantastiskt person! 😘

3 Carina:

skriven

Men snälla vännen, man blir fruktansvärt trött av att sörja. Det är en trötthet som går ända in i märgen. Du MÅSTE vila och ta hand om dig nu. Vadå? Skolan går väl inte under för att du är hemma några dagar. Var rädd om dig, det finns bara en Lena.
Kram från Carina

Kommentera här: