Välmående!
Vi är på landet och har det bra, sambon, Släkten-är-värst och jag. Det är nästan som allra, allra bäst såhär års, tidig höst och inga semestertider. Luften är hög och lite sval, det vilar ett lugn över bygden som gör att man blir alldeles lugn och glad i hjärta och själ! Det kan kanske vara så att jag har en ålderskris, men jag bryr mig egentligen inte så mycket om vad det eventuellt kallas - det går i alla fall ut på att försöka njuta i stunden och aktivt jobba på att inte jaga framåt hela, förbaskade tiden. Framåt lär jag ju komma, oavsett, tänker jag - helst utan hjärtinfarkt dock....
Vi tog semester i fredags och pep iväg redan i torsdagskväll. Jäkligt härligt att vakna i fina huset på fredagsmorgonen och ha helgen framför sig. Efter lite frulle, drog sambon iväg på cykeltur och hundarna och jag till skogs för lite spår (möttes sedemera upp för gemensam fika där bland tallarna = mysigt).
Drama orkar jag snart inte kommentera, eftersom som spår är typ det bästa hon är på, medan systersonen svajar mellan kärlek och plågsamma djurförsök mest hela tiden. Det första spåret (relativt kort och rakt precis som det andra) gick alldeles lysande (kärlek) medan det andra var betydligt mer ofokuserat och tramsigt (plågsamma djurförsök). Jag skulle ljuga om sa att jag inte blir irriterad på unge herrn, men nya, sansade, eftertänksamma Lena analyserar, tänker om, tänker nytt..... och svär sen ve och förbannelse över mannen i sitt liv! Ja, jösses, skam den som ger sig, säger jag bara!
På kvällen gjorde vi (läs jag, eftersom jag ansvarade för matlagningen) vårt/mitt bästa att ta livet av grannarna, genom att bjuda på världens starkaste löksoppa! Måtte ha blivit en lätt överdosering av chili explosion, men trevligt hade vi oavsett! Hahaha!
Igår, lördag, stack vi till Rättvik efter frukosten, för diverse aktiviteter. Sambon har ju numera ett uppdämt behov av att cykla sig genom möjliga och omöjliga vägar i livet, så han tog sig an slalombacken t/r "iförd" MTB, medan jag mötte upp allra roligaste och härligaste träningsgänget på klubben.
Nu var det ju så jädrans roligt att ses, att det aldrig höll på att bli någon träning alls, men till sist tog vi oss i alla fall samman och fick lite vettigt gjort. Det känns som Krut börjar återfå sin gamla styrning, fast med viss mognad, så nu hoppas och tror vi att det kommer att hjälpa oss framåt i hundträningsträsket. Med dessa underbart positiva träningskompisar, så skulle man kunna starta eliten på direkten! Tack för all pepp, Maria, Tommy och Camilla!
Jahapp, sen vidare till allra bästa Vidablick med personal! Det var dags för årets partaj, och det var, liksom förra året, en brokig skara av sköna människor! Det är en sak som jag är alldeles extra förtjust i härupppe, och som jag kan sakna i Stockholm, och det är detta att man umgås över alla åldrar. Det är både fint och givande, tycker jag!
Som vanligt hade Kerstin och Erik lagt ner en massa jobb på att vi skulle trivas, och det gjorde vi! Vi traskade en tipspromenad (som sambon och jag minsann vann), vi fikade, vi babblade, lagade mat, käkade middag, trängdes runt disken i köket och - framförallt - skrattade. En helt underbar kväll med magisk utsikt över en stilla Siljan. TACK! <3
Hemma igen envisades sambon med att vi skulle sitta ute och ta ett glas vin innan vi hoppade isäng, men inte ens vi stod ut så länge i 5 graders kvällsluft. Hihi!
Nu är det söndag och vi vill inte åka hem - under några som helst omständigheter. Det är då mitt nya tänk, kommer så väl till pass.... Varför inte stanna och köra hem ultratidigt imorgon bitti, gör det så mycket egentligen någon enstaka gång? Jag vet att sambon vill göra så - jag kanske ska vara lite medgörlig, rent av!
Men först ska vi i alla fall ut i spårskogen, så det så!