Nämen, nu igen!!!!

Det är ju bara någon dag sen jag fick till ett inlägg, och redan nu är det dags igen. Fakking (väl medveten om felstavningen) amazing, som deltagarna i Paradise Hotel skulle ha sagt - ur djupet av sin klokhet....
 
Det står julledighet på schemat och det känns faktiskt både behövligt och lyxigt. Som vanligt, i slutet av året, blir jag en aning tungsint och funderar mycket på det som har passerat dom senaste månaderna (dvs typ tolv stycken), och sammantaget kan man nog konstatera att 2014 inte har varit något vidare värst bra år. Naturligtvis har mycket varit både trevligt och lyckat, men det har ändock varit en genomgående trend av tunga grejer att hantera.
 
Året startade ju i raketfart med att min syster gick bort i cancer på rekordkort tid, vilket var en tung sorg som förde med sig mycket att hantera. Som vanligt, i krissituationer, gömmer jag mig bakom någon form av skydd och framstår som världens gladaste/starkaste (vilket inte kunde vara mer felaktigt) och jag får alltid betala för det i efterhand. I år bestod "betalningen" av bältros och jag blev tvungen att vara sjukskriven några veckor.
 
Strax efter bältroshistorien, ramlade mamma och hamnade på sjukhus, kom hem, ramlade igen, bröt lårben och fot, opererades, låg för döden och vi tog farväl, piggade på sig, låg på sjukhus hela sommaren, kom hem och är plötsligt piggare än nånsin - vilket naturligtvis är toppen. Är dock mammas väninnor och dotter Sofia evigt tacksamma, för deras oerhörda engagemang under den här tiden!
 
Mitt i allt detta, har jag tränat hund så det har rykt om öronen. Krut har gått från klarhet till klarhet och det har gått kanoners på ett flertal tävlingar. Jag har tänkt om och tänkt nytt kring en del vänner och bekanta (vilket sannerligen inte är ett lätt val, men ibland nödvändigt). Jag har börjat träna för instruktör och jag har bestämt mig för att verkligen försöka komma någon vart med lille herrn.
 
Under den värsta cirkusen under försommaren, blev jag erbjuden nytt jobb och tackade ja på stående fot. Tanken var att jag skulle "få styr" på en fritidsavdelning, men jag "hamnade" med en enskild elev som har haft enorma svårigheter. Vi har ägnat hösten åt att bygga relationer, vilket har gått bra, och det tyngsta arbetet har Släkten-är-värst gjort! Dom har "öppnat" denna lilla sötnos till pojke, och är numera hans bästa vänner. Det blev alltså inte som jag hade trott, men det blev bra ändå! Jag har dessutom insett att jag har mycket att tacka extrajobbet för! Har lärt mig massor om "annorlunda" under åren hos er!
 
Sommaren på landet var, i stort, bra, men jag var tvungen att åka hem ett par vändor då mamsen blev sämre. Det blev heller ingen riktig lugn och ro, eftersom hjärtat stannade varenda gång telefonen ringde, Mitt i alltihop, hade jag underbara dagar på Vidablick, och lika fantastiska dagar med träningskompisarna. Hade också många, lata dagar på stranden med hundarna, samtidigt som det var urtrist att ha semester utan sambon (som var tvungen att jobba nästan hela sommaren).
 
Hösten har varit rörig och turbulent, rent privat, och jag är faktiskt ganska sliten. Detta med att framstå som stark gentemot omvärlden, för ju onekligen med sig att man målar in sig i ett hörn, och till sist blir det svårt att hålla fanan högt. Jag blir ofta den som får bära ansvaret för omgivningens tyckanden och det är inte alltid jätteroligt. Jag har bestämt mig för att försöka hålla en något lägre profil, rent allmänt, men det känns ju också sådär - är ju liksom inte riktig jag.....
 
Jag tänker en del på detta med att var s k stark kontra lite mindre stark. På det hela taget, är det väl positivt att ha en inneboende styrka, men ibland funderar jag över hur mycket den styrkan är värd. Jag har ett rättvisetänk, som medför att jag "tar strider" som andra inte gör, t ex. Det innebär allt som oftast, att den som väljer att hålla tyst, blir "lovordad" medan, i det här fallet jag, blir irriterande (trots samma åsikter). Det är som det är, men det för onekligen med sig att man väljer att "hålla sin trut" - vilket gör mig till en annan person.
 
Som sagt, nu är det snart jul, och jag gläds åt att mamsen faktiskt kan ta sig hit, att Sofia och Adam kommer att vara med oss, att underbara Anton fixar köttbullar, saffransbullar och ischoklad och åt en mysig kväll tillsammans. Jag hoppas på ett bättre 2015, där jag orkar stå stark i mig själv, där jag kan lägga andras bekymmer åt sida och våga gå framåt!

God Jul och Gott Nytt År till er alla!

 
Årets julgran är som jag - spretig och oppurtinistisk!
 
 
 
 

Liknande inlägg

1 Anette:

skriven

God Jul & Gott Nytt År önskar vi Er oxå :-) Kraaam Anette, Stefan & de fyrbenta

Svar: Detsamma till er! <3Kramar
Lena Törnqvist

2 Carina:

skriven

Oj, ett tufft år Lena. Nästa kan väl bara bli bättre ;) Och många, kloka ord. Den där nästan hysteriska viljan att vara stark i alla lägen. Jag känner igen mig, och kan bara undra varför då? Varför är vi såna? Det är viktigt att våga vara svag också, har jag lärt mig.
Hoppas, hoppas på en skön och vilsam jul och allt det bästa för 2015 till dig.
Kram Carina

Svar: Tusen tack, Carina, och detsamma till dig! <3Kramar
Lena Törnqvist

3 Anneli molin:

skriven

jobbigt år för dej , jag hoppas du får det bättre å lugnare nästa år ,,

God jul nu å gott nytt år ,, men vi ses väll nästa söndag ?

Kraaaaam

Svar: Du, Anneli, kan bara säga detsamma! Ses på söndag!Kramar
Lena Törnqvist

Kommentera här: