Vad är det egentligen vi gör?
Det är en fråga som flera har ställt, då jag har babblat i telefon eller med någon granne eller så. Så då är det väl lika bra att avlämna en liten rapport från det furudalska livet, då. Som sanningen att säga inte innehåller sådär värst mycket.... Precis det jag kom hit för alltså!
Lite hundträning av avverkats, med betoning på ganska lite faktiskt. Var på den öppna träningen i måndagskväll, på klubben, och Krut gick hyfsat bra. Nöter lite moment då och då, men vill inte peta alltför mycket just nu. Har ingen aning om det är rätt eller fel teknik, men nu gör vi så i alla fall. Vi brukar vara så sjukt flitiga med träningen, så lite semester skadar nog inte.
Det betyder, i sin tur, inte att Släkten-är-värst är overksamma på något som helst sätt! Vi badar, promenerar, cyklar och sen två dagar tillbaka, har vi även börjat jogga. Däremellan hänger vi på Vidablick, där vi är begåvade med eget rum, minsann. Inga problem att somna på kvällarna, om man så säger.
Ta nu inte detta med "joggandet" på alltför stort allvar, är ni gulliga. Jag avskyr att, storstilat, gå ut med att jag har "börjat banta", "börjat jogga", "börjat läsa tysk grammatik" osv, osv, eftersom fallet blir lite extra platt när man tjoat alltför högt. Men icke desto mindre, så har jag faktiskt varit ute och joggat med hundarna två dagar i rad, och är mäkta stolt! Visserligen är varje meter en nära döden-upplevelse, men det blir väl bättre om jag härdar ut ett tag, tänker jag. Förhoppningen är att stärka upp min evigt smärtande rygg och få lite kondis "på köpet". Vi får väl se hur det går med det. Släkten-är-värst är i alla fall jätteglada! Drama travar så fint i joggingbältet, medan Krut springer i fotposition. Han tror nog att vi tränar "med språng, marsch"!
Idag tog vi oss en tur till Rättvik, och jag fick en frisyr med hel lugg. Känns bra nu, men blir kanske galen då den har vuxit lite...
Igår var vi på Orsa Outdoor och provade friluftsbrallor. Fanns typ en miljon att välja på, och jag provade ungefär 999.999 stycken innan jag hittade ett par som passade. En del var för långa, några för små, somliga för varma och några hade fel färg! Nu finns det i alla fall ett grått par med neongröna detaljer införskaffade, och jag känner mig nöjd. Carolin From hälsade, att kommande tävling skulle gå galant med dessa undergörande byxor! Jag hoppas att hon har rätt! Sen är det bara att köpa ett nytt par, när det är dags för nästa klass....
Tja, nu har ni en viss uppfattning om hur dagarna förlöper här hos oss, och som ni ser, så har vi det bra. Ibland blir det lite långsamt, och då måste jag påminna mig om jag kan göra andra val. Och då brukar jag komma ihåg, att det var ju just det jag inte ville! Att koppla av är en svårbemästerlig konstform, minsann!
skriven
Det tar tid att landa. Ju mer man har sprungit runt desto längre tid tar det att stanna upp, har jag märkt. Man liksom springer på stället ett tag. Fast inte du förstås, för du JOGGAR ju;)Bravo!
Carina