Första sökträningen på evigheter....
....gick av stapeln idag! Så jädrans superjätteroligt, tycker jag att det är - och det gör hundarna lyckligtvis också! Hade förmånen att få lära känna en, för mig, alldeles ny Ullis, vilket var en mycket puttrig bekantskap samt att äntligen träffa bästa Emma igen, efter sisådär en 7000 år.
Först ut var slyngeln, aka Krut, och detta var verkligen något helt nytt för herrn. Men Krut är inte den som hänger läpp och hitta-övningar kan väl inte vara så rackarns svårt, sa han och tog sig verket an! Och näe, det var heller inte särskilt svårt för min lille prins.... Han är trygg, han är glad, han är arbetsvillig och han är nyfiken - alltså krävdes det inte särskilt stora åthävor för att han skulle sprinta ut i rutan, leka med figgen och återvända till mig efter välförrättat värv. Jag älskar min Krut - han har en oerhört skön stil, den snubben - så är det bara!
Därefter var det Fillifjonkans tur, dvs Drama. Nu är ju sök inget nytt för henne, så allt gick som på räls. Dock kunde Emma och jag konstatera att hon verkligen har mognat under sina fem år, om man jämför hur vi slet och nötte i hennes ungdom. Ofta, ofta var det Emma, Sara och jag som vände och vred på hur man skulle få "till det" - ibland gick det bättre och ibland gick det sämre, men inte en endaste gång var det egentligen Dramas fel. Att jag har kommit så långt med denna tokskalle utan vettiga öron, är ibland något jag häpnar lite över själv faktiskt... Men hon är min alldeles egen lilla drake, och jag vill inte vara utan henne en sekund i livet, så är det bara!
Sist ut denna dag var Emma´s Gabbe, och han jobbade jättebra! Som figge låg jag gömd under ett kamouflagenät och fnittrade lite för mig själv, när jag låg där. Vad är det egentligen för hobby man håller på med?! Vad gör andra medelålders kvinnor på sin lediga tid?
På hemvägen blev det självklart bad för Släkten-är-värst och därefter fortsatte jag till gymmet. Kan säga som så, att 99% av tiden, har jag inga som helst problem med att bo där jag arbetar, men när man ramlar in på ovan nämnda gym, och det första man möter är fyra grabbar som man har haft från förskolan och en bit upp i skolvärlden, så blir till och med jag lite matt. Men dom var så rara och välartade - satte sig en stund (tyvärr) och hörde sig för hur gamla fröken mådde, vad hon har gjort i sommar, berättade lite om sina gymnasieval osv. Jag antar att man får ta det som en komplimang, men alldeles bekvämt kändes det inte att svinga hantlar och träna runda magen, med dessa boys i närområdet. Säger bara: Typiskt Lena-läge!!!!
Imorgon börjar vardagen a la grande, eftersom jag måste/bör infinna mig på mitt ordinarie arbete efter två månaders ledighet. Jag förstår ju att det är så, men tänk om jag bara kunde fortsätta att göra precis som jag vill! Tanken svindlar!