Som ni vet, så är det på landet, i vårt röda, vackra trähus, som jag trivs allra, allra bäst i både knopp, kropp och själ. Det inbjuder naturligtvis till lugna stunder, där min stressade Stockholmshjärna hinner sakta ner tempot och bara "tänka för tänkadets skull". Det är skönt.

Det jag tänker på mest, just nu, är hur allting har landat med våra högt värderade hundar. Det är onekligen mer jobb att ha tre hundar - oftast - istället för två, men det är också lite slitigt att ha två rottisar hela tiden. Jag är naturligtvis inte lastgammal, men jag är heller inte 22 (tack och lov), och ibland så blir kroppen trött på att "baxa runt" med två tungviktare, vid namn Elsa och Drama.



Att leva utan rottis är inget alternativ för mig, så därför är jag så tacksam att mitt liv har korsats med familjen Wahlströms! Dom har blivit Elsas extrafamilj under en del helger och nu firar hon påsk med dom på landstället i Vingåker. Det kommer fina foton i mobilen mest hela tiden, där Elsa myser i solen, sängen osv - hela tiden klappad och kliad av någon familjemedlem. Det gör mig glad i hjärtat och det lilla, dåliga samvetet som jag alltid har som kompis, kan backa undan. Hon är så högt älskad och värdefull för hela deras familj, att några dagar här och där, utan oss, knappast saknas - det syns klart och tydligt!

Att "låna ut" lilla D är överhuvudtaget inget alternativ, både pga av hörseln eller hennes temperament. Som jag har slitit med denna fullblodstoka i nästan tre års tid, har inte alltid varit lätt, men idag har vi en förig och följsam vuxen dam (om än väl sprallig, för att räknas som sansad), som uppför sig som en alldeles normal rottweiler i denna ålder. Hon är oerhört balanserad, och med tanke på den bristande hörseln, räddar det upp hela situationen, så att säga. Med hennes driv, är det ett under att hon klarar allt så fantastiskt bra, men jag måste väl ta åt mig en del av äran själv... Hade inte jag (och hela familjen för den delen) älskat denna lilla, ljuvliga individ så mycket, och varit beredda på att göra ett megajobb för att få styrsel och ordning, hade det antagligen aldrig fungerat.

Men vi har tränat lydnad, vi har spårat, vi har kört sök, vi har letat nya lösningar hela tiden, vi har lärt oss att bli tydliga i kroppsspråket, vi har gått tusen koppelpromenader med hela gänget osv, osv och det har gett resultat. Det känns så himla bra och jag är så lycklig över min lilla galning!

Idag blev vi ensamma en stund, eftersom Björn skjutsade Sofia och Xtra till tåget, och då passade vi på att ta en promenad. Utrustad med boll och godis, släppte jag vilden lös och drog till skogs. Inga problem, om man så säger. Vi lekte, busade och smög på varandra och Drama följde mig hela tiden. Jag är stolt över min döva rottweiler och det känns som om det är dessa stunder jag vill komma åt - att kunna fokusera enbart på henne.

Sötis på promenad.

Tom skogsväg. Ser ni vilken natur?!

Det är så jobbigt med alla hundar man stöter på.... ;)

Bollen, morsan, bollen!

Jag kan naturligtvis förstå att en del undrar varför detta med fröken Fis är så stort i min värld, och jag kan svara som så: Det beror på en mängd saker. Dels letade jag länge efter ny hund, och snubblade sen över kennel Keeponix och Dramas mamma Alecto, och allt kändes så rätt. Vilket det också var, eftersom både jag och Björn har vidgat vår hundvärld med många nya människor och mycket ny kunskap. Sen väntade jag på henne i ett års tid och när hon äntligen kom, var hon verkligen hett efterlängtad. Jag blev hopplöst förälskad omedelbart, då hon visade mycket av min kära Bertas vilja, och sorgen var bottenlös när vi insåg att hon är döv. Efter ett evigt gråtande hos familjen Törnqvist, enades vi om att behålla det lilla åkerspöket, och efter det har vi bara kört efter "ON-kanppen". Drama har hängt på hela tiden, utan tvekan, och det går liksom inte att häpna över en så otroligt lycklig individ! Hon är min kärlek, det är bara så enkelt det är....




Ser ni vad stor hon har blivit, liten D?