JAG ÄLSKAR PÅSKHELGER!!!!!

Påsken är, i mitt tycke, den absolut bästa långhelgen på hela året! Den dyker upp så perfekt, precis när man börjar svikta lite innan semestern och den är, allt som oftast, förknippad med en spirande vår. För vår del, så har vi ju haft förmånen att tillbringa den i Dalarna sen flera år tillbaka och det gör ju inte nöjet mindre, om man säger så!
 
Den här gången var det alldeles extra härligt att komma upp till vårt fina hus! Det har sannerligen blivit löjligt lite av den varan, under sambons tid som Flygande Holländare, och till slut blir det nästan som en känsla att det inte ens finns - huset - men det gjorde det, tack och lov!
 
 
Fullt såhär somrigt var det dock inte!
 
Fredagen tillbringades på hemmaplan, med långspår för båda hundarna samt lite uppletande. Stackars astmatiska sambon tog hand om Kruten, vilket han kanske inte skulle ha gjort - såhär i eftertankens kranka blekhet. Spåret var långt och Krut låg på och sambon kunde knappt andas och astmamedicinen var slut (visade det sig, någonstans där mitt i under spåret). Det påverkade dessvärre både sambon och hunden och arbetet, så det gick lite "so so", medan fröken Piggelin körde sitt spår som en smäck!
 
 
 
Och inte var det något fel på uppletandet heller!!!! Underbara lilla Drakmoster!
 
Efter detta, tillbringade vi en ytterligt stillsam eftermiddag och kväll hemma, tillsammans med lite Yatzy, middagslur, matlagning, ett glas vin eller två och därefter tidigt hopp isäng. Första dagarna på landet, är som att bli slagen med en gummiklubba i skallen och man är tacksam om man pallar att vara uppe senare än tio... Haha!
 
Tidigt sänggående leder till tidig uppstigning, varpå jag skenade ut ett kilometerlångt spår till Kruten, redan klockan tidigt på lördagsmorgonen. Drama och sambon fräste iväg på egna äventyr en stund, medan jag förberedde påsklunch med kära grannarna och skenade spåret med Krut.
 
 
Faktum är, att spåret inte kändes riktigt schysst. Eftersom jag lagt det, i omgivningarna runt byn, så bjöd det på en massa svårigheter, såsom is, grus, asfalt, snö och barmark i kombo med allehanda övergångar. Han slet på bra, han Kruten, men han blev rejält trött mot slutet. Förvisso alla pinnar in, men med mycken möda och värk....
 
Därefter hade vi en superduperrolig lunch tillsammans med Bettan, Per och Fia, som förhöjdes av ett helt oväntat blombud, med en underbar påskbukett från älskade dottern. <3
 
Sen blev det då söndag och då var det tajm för Den Stora Träningsdagen tillsammans med mina sköningar till hundkompisar i Rättvik med omnejd. Det kanske kan låta lite överdrivet, men jag - snudd på i alla fall - älskar dessa människor! Dels är det deras härliga engagemang i hunderiet förstås, men det är något annat också. Det är deras lugn, deras jämnmod över saker och ting, den totala bristen på stress, den underbara närvaron och det fantastiska välkomnadet! Jag stormtrivs i det här gänget och är löjligt glad för att kunna hänga med dom, ganska frekvent i alla fall!
 
Kom nu ihåg att jag skriver detta, trots att jag nästan avled efter det spår som Maria spänstat ut till mig och Krut! Det är inte Marias fel - den krassa sanningen är att jag är både för gammal och för trind, för att orka med dessa fyspass, men tro inte att jag ger upp!!!! Med i dagens spår hade  vi dessutom den totally nya bekantskapen Thomas, och det är ju alltid roligt att kunna visa sin bästa sida när man träffar nya människor. Eller....
 
Vad ska man då säga om spåret? Både ris och ros, får man nog konstatera. Emellanåt spårar han jättefint, lille Krut, och emellanåt upplever jag mest att han går och vindar. Jag tolkar det som om han "vilar" lite, för att sen återuppta arbetet mer seriöst Dock missar han inte en enda apport, och det är ju glädjande! Är det någon som läser detta och besitter en mängd goda råd, så hör gärna av er!!!!
 
När jag hade återuppstått från dom döda och alla hade spårat klart, var det uppletandedags. Till min enorma lycka, var Krut oerhört duktig! Fyra prylar hämtades in utan något som helst krångel och därmed var matte nöjd och belåten!
 
 
 
Han var så jäkla duktig och det betyder....
 
 
....lek och belöning såklart!
 
Avslutade dagen med en snuskigt bra budföring med skott, och anlände sen hemmet ca nio timmar senare - ganska nöjda och belåtna.
 
Imorse var det tyvärr redan måndag och dags för hemfärd. Det känns alltid så jäkla tungt och livet i storstan lockar inte ett endaste smack. Jag vet inte om jag skulle trivas att bo i Furudal året runt, det är ju omöjligt att svara på om man inte har provat, men nog bjuder Dalarna på en mängd saker som attraherar mig mer än storstadslivet - så mycket vet jag i alla fall.
 
Nu ser jag fram emot en vår, fullspäckad med hundträning och några tävlingar, men längtar redan till sommaren på landet. <3
 
 
Och det lär inte vara bara jag som längtar.....
 
 
 
 
 
 
 
1 Lisa (fd matte till Dalia):

skriven

Hej Lena ! Vad kul att läsa att ni är igång och tränar hund än. Blir riktigt avis! Saknar spåret och uppletandet otroligt mycket.. Förstår att ni nu har en hund till, stämmer det att han är efter Dalia :) Hur går det för er? Jag blev så paff när jag tittade på gamla tävlingslistor från Piteå och såg att Dalia varit ända här uppe och tävlat och dessutom med superfina resultat! Det hade ju varit hur kul som helst att få se henne igen! Hoppas allt annars är bra!

Svar: Hej Lisa!Hoppas du läser det här.... Jovisst har vi en Krut efter Dalia! Han är en riktig goding och Dalia är lika charmig som sin systeryster Drama. Båda brudarna mår toppen och inte märks det några åtta år inte! Dalia har haft en grym tävlingskarriär tillsammans med Anders och kör elit i svenskskyddet. Vi mår bara fint och jag hoppas detsamma till er!
Lena Törnqvist

2 Anonym:

skriven

👍👌

Kommentera här: