Ett drygt år senare och livet går vidare
Häromdagen fick jag frågan om jag har lagt ner min blogg, vilket jag faktiskt inte har gjort - egentligen. Jag har satt mig ner vid datorn en massa gånger, försökt hitta lite inspiration och berättarlust, men ganska omgående känt, att nej, jag har faktiskt inte så värst mycket "sprudel" att dela med mig av.... Det har fortsatt att gå ganska tungt framåt, så det är fortfarande "två steg fram och ett steg bak" som är ledordet. Men, men - det som inte dödar härdar, har ju någon snillrik person uppfunnit, och död är jag då definitivt inte, så då är det väl "avdelning härdande" som fortfarande pågår....
Hursomhaver, så fräste ju Krut, Bingo, Blomgren (bilen vet ni som följer mig) och jag till Furudal för sju månader, i slutet av mars, eftersom jag fått jobb i plugget där. Var nästintill omöjligt att få tjänstledigt från Tungelsta Skola, varav den udda tidsrymden, men till sist kom vi i alla fall iväg. Att landa i vårt kära hus, sådär på våren (eller ja, snövallarna var ju typ två meter höga, men kalendern sa att det var vår) och veta att man inte behövde åka tillbaka till Stockholm på jättelänge, var helt euforisk. Dessutom trivdes jag på jobbet från allra första stund, vilket sannerligen inte är särskilt svårt med tanke på kvalitetstiden med barnen, lugnet, miljön och fina arbetskamrater. Att få möjligheten att arbeta med barn på ett sätt som alla pedagoger borde få göra, är helt fantastiskt och som storstadsbo inser man ganska snabbt hur illa det faktiskt är på alla stora skolor runtom våra storstäder, med alldeles för många elever och på tok för få pedagoger. För att inte tala om den idiotiska idéen om att "alla ska integreras", där stackars barn med svårigheter prompt ska in i stora klasser, trånga hallar, svår logistik överlag och ofta en ensam lärare som sliter sitt hår för att kunna möta alla elevers olika behov. Behoven finns naturligtvis här också, men miljön är lugnare och mer tillmötesgående, det är mycket mindre klasser och det är "närmare" till en vuxen.
Jag var mentalt laddad till tänderna, för eventuell ensamhet till och från - trots att jag ju har mina vänner sen många år häruppe. Tänker att man knappast kan räkna med att bli "omhändertagen" varenda helg, utan man är liksom nödd och tvungen att klara sig själv - men det är ändå skönt att veta att dom bara är ett samtal bort.... Nu är ju ensam nästan det sista jag har hunnit vara, har det visat sig, eftersom besöken har duggat tätt redan från första helgen i maj och framåt - vilket jag är så otroligt glad över!!! Tycker att det är helt osannolikt att kompisarna kuskar 70 mil t/r Stockholm/Furudal - förutom kära Marren då, som kommer från Karlskoga.... Det här har inneburit en väldig massa hundträning med mina Stockholmskompisar medan jag sällan har träffat gänget häruppe så lite under en sommar, som i år. Ja herregud, hur man än vänder sig så har man häcken bak... Tacksam är jag oavsett <3
Sen blev det förstås sommar och då blev sambon sjukskriven (sjukt sliten) och det har ju också inneburit att han varit här tillsammans med mig - tänker på ensamhetsträningen... Sjukskrivning står ju även för begränsad inkomst, och tänk så lägligt att biljäveln (ursäkta uttrycket) passade på att packa ihop inte en gång, utan tre, tvättmaskinen gav upp samt min mobil - allt i samma veva som vi skulle måla hus och det och sånt. Nog om just detta, men det måste nog ändå räknas in under "härda". Men, tänka sig, mitt i detta kaos, har det liksom ramlat "manna från himlen" och vi har fått låna bilar från schyssta grannar och kompisar och på så vis har vi ändå fått livet att fungera hjälpligt. Nåt hus blev inte målat, men en del annat blev i alla fall gjort.
Sommaren, som sommar betraktad, var ju helt galet fantastisk, vilket såklart innebar en väldig massa bad, vilket i sin tur ledde till massor av simträning för Krut. Det ledde till att Krut blev som ny och var - och är - ungefär sitt forna jag (tack och lov)! Han kommer att få stå på smärtlindring resten av livet, men vad gör det när han är samma lyckliga, busiga, vänliga och bökiga individ som han brukade vara! Som bonus lärde sig även mopsen att simma, och tuffade runt som en liten bogserbåt runtom i sjöarna.
Fler av er vet ju också att jag började rida, vilket var superkul! Det fick tyvärr ett aprupt slut, då ägaren "gick i ledband" till en annan kvinna, där jag dessvärre inte "föll i smaken". Efter diverse diskussioner kring lektionsridning, där jag försökte avböja vänligt med bestämt, slutade det hela med att jag valde att hoppa av. Det blev rätt fult alltihop, vilket kändes trist först, men idag känner jag att det var lika bra. Det enda jag kan säga, är väl egentligen: Vad är det med vissa kvinnor?!
Nu har det ju hunnit vara höst och en bra bit vinter också faktiskt häruppe i Dalarna - snön kom ganska tidigt. Vi har härdat ut -20-25 grader, fogat oss efter livssituationen, eldat i kakelugnar och vedspisar, skottat, burit ved till förbannelse,haft strömavbrott osvosv, men jag är fortfarande helt övertygad om att det är just här jag vill leva mitt liv. Jag har inga problem att anpassa mig till situationen och kräver inga större åthävor för att må bra. Jag har varit hemma i Stockholm två gånger på nio månader och saknar det inte ett smack! Jag kan känna viss saknad efter välsorterade butiker, vår lägenhet eller naturen på Södertörn. Barnen och kompisarna har jag inte hunnit längta efter ännu, eftersom nästan alla redan varit här både en,två eller fler gånger... Tungelsta Skola står ju fortfarande kvar, så jag har fått förlängd tjänstledighet till sommaren - sen får vi väl se vad som händer och i vilken riktning livet bär iväg. Det jag önskar mest av allt nu, är faktiskt ett ganska odramatiskt, lugnt och sansat 2019 - det skulle mitt huvud och hjärta må bra av <3
skriven
Ja, vad ska man säga?
2019 blir Lenas år, det är jag alldeles alldeles säker på!
❤️