Jag undrar hur mycket ord som egentligen måste sägas?!
Det är den fullkomligt logiska frågan, efter att ha haft Marren och Lo här på besök sen i onsdag! Ja, vi värmde upp lite smått, redan i tisdags, då jag hängde med KullaGulla-gänget över dagen, och tog del av Jan Gyllenstens tankar kring det här med lydnadsträning. Men då var det ju ändock så, att instruktören bör få viss taltid, och så även övriga deltagare, så man fick väl som dämpa sig en smula. Hihi! Alltså fanns det redan uppackumelerad från dagen innan, när herrskapet rullade in på grannens gårdsplan, där husvagnen skulle bo, sent omsider i onsdagskväll. Sen dess har vi pratat ungefär oavbrutet, med några pitstop lite här och där (t ex för sömn och toabesök).
Hundträning kräver ju inte tystnad, tack och lov, så i torsdag fräste vi till klubben för att prova lite nya grepp (med tanke på just Jan Gyllensten)....
Först ut var den här pigga typen! Just det - Keeponix Drama, endast 8 år ung!
Jag ska ju vara ärlig och erkänna, att det kan vara lite svårt att upprätthålla motivationen med just lydnadsträningen för den här donnan, men eftersom hon "lider" av en obändig energi och vilja, så får hon hänga med på det som Krut tränar för stunden, vilket fungerar ganska bra faktiskt.
Sådär ja! Löjligt enkelt!
Var det verkligen allt?!
Marren och Lo körde på med framåtsändande.
Riktning....
..och belöning. Så fort Marren berömde så gjorde Lo ett tokglädjeskutt, innan hon tog sikte på belöningen som naturligtvis låg framför. Hihi!
Kulla Gullas Lo
Gällande galningen Rondik Dear Pytte aka Krut aka KK, blev det också framåtsändande, där han har tagit sån fasta på ordet "sakta", att han knappt rör sig framåt. Vet inte vad som är värst - 3000 km/tim eller fastfrusen?! Lär återkomma i just det ämnet....
Ja, jäklar! Det är inga problem direkt med tungapporten, mer än att det uppenbarligen är lite lurigt att hitta en bra balans! Hahaha!
Lite ruta piggar alltid upp!
Lagom avvägd fart in i rutan...
.....ligger lugnt....
....vänta, hon ropade!
Kommer!!!!!
Phiu! Jag hann, matte! Såg du förresten vad snabb jag var?!
(Ang mig själv, så kan jag erkänna att jag är rund, men här ser jag rent gravid ut! För att dämpa ev ryktesspridning, så vill jag betona att så inte är fallet!)
Och där börjar det ta lite form igen! Jag tror många av er förstår, att han ger mig lite gråa hår ibland, han Kruten!
Vi körde även vittring, vilket gick alldeles utmärkt. Han är lite lurig, eftersom han ger ett intryck av att inte ha riktig koll på vad han ska göra, och gärna går in i momentet med hög nos. Men sen dyker han ner strax innan den aktuella pinnen och tar helt rätt. Vi provade och trixade på alla möjliga oh omöjliga sätt, men faktum är det blev rätt varje gång. Jag tror minsann att slitet börjar ge resultat! Woop woop!
Här var vi ungefär döende av värmeslag, återvände hemåt, badade hundarna, käkade middag och...... Jamenvisst, pratade lite!!!
I fredags körde vi kultur i kombo med inköp av hundmat, varpå vi besökte underbara fäboden Skräddar Djurberga på väg hem från Mora. Efter det, blev det strandhäng, middag och.... Japp! Lite babbel!
Igår lär det ju ha varit lördag, och då mötte vi upp Maria, Rozie och Cliff för spår i den mördande värmen. Det är en himla tur, att Maria är så jädrans trevlig - annars hade det känts snudd på oöverstigligt att träna hund faktiskt.... Nåväl, en hundnörd är en hundnörd, så väl på plats, hade vi inga tankar på att vika ner oss, varpå spår lades i allehanda olika utformningar.
När vi äntligen kom till den väsentliga delen i hundträningen, dvs fikat, insåg Marren att hennes bilnycklar låg någonstans i blåbärsskogen, varpå fikat naturligtvis kom av sig en smulas aning. Marren skenade iväg och letade, medan Maria och jag mest satt, och konstaterade att vi kanske var tvungna att avvakta en smula. Jag funderade på om jag skulle åka hem och liksom hämta hela hennes husvagn, och frakta till Skäftringen (obs, ett skämt) medan Maria, som måtte vara en av dom lugnaste människor jag nånsin träffat på, tog det lugnt och sa, att Cliff (hennes schäfer) hittar nycklarna, om det skulle behövas.
Till slut fick Lo (det var ju faktiskt hennes spår) det otacksamma uppdraget att traska först ut. Det gick inte sådär jättebra - vilket såklart berodde på att matten ifråga, hade fokus på helt annat än träapporter. Dystra suckar hördes från nyckelinnehavaren, medan coola Maria fortfarande knaprade på en kaka (tror det var nåt med choklad) och sa att det skulle lösa sig. Näst på tur var Drama, som förvisso är spårsäker, men kan gå över apporter om spåret lockar mer. Därför hängde Marren med som extra ögon, och tur var väl det! Vi hann inte särskilt långt upp i ett traktorspår, när Marren själv tjoar att hon ser nycklarna, vilka Drama sen markerar mycket prydligt! Att Lo missat, berodde på att matten hade "trott" att spåret gick något, litet annorlunda, i sin stress. Känns det möjligtvis igen?! Ja, jag förstår i alla fall precis!
Alldeles bortsett från nycklarna, så spårade Drama jättebra, trots värmen, och Krut gjorde ett jättefint spårupptag med följande spår. Cliff hade också gjort bra ifrån sig, så det var ju skönt att han slapp det där sista. Och Maria hade helt rätt - det löste sig ju!!!!
Sen åkte vi hem, tog en tupplur, lagade middag och...... Ja, pratade en smulas aning till!
Efter att badat åbäkena rejält i förmiddags, hängde Släkten-är-värst och jag med ner till Rättvik, där vi åt lunch på Big Street innan vi skiljdes åt för den här gången. Det har varit så himmelens mysigt och puttrigt, att vi nästan måste ha en stående semestervecka tillsammans i Furudal, varje år! Eller vad säger du, Marren?!