Känner mig som en figur i en Astrid Lindgren-bok...
Och nej, jag har inte tappat förståndet, trots att det ligger otroligt nära till hands för tillfället. Däremot bearbetar jag min flytt, som närmar sig med stormsteg, och det är där som Astrid kommer in. Numera, när jag förflyttar mig i hemtrakterna, har jag små hållpunkter, som av någon anledning har fastnat i minnet. Det känns ungefär som när Astrid Lindgren beskriver någon av Emil i Lönneberga´s färder genom Småland, där han har givit namn åt olika platser pga händelser i livet.
Ni vet - eller det kanske ni inte alls gör, men jag tror det - där bodde den där ilskna hunden som ingen hade koll på, i det där huset har jag varit på sminkparty, där bodde familjen som hade ett barn i skolan som...., där är backen där vi åkte pulka på vintern, det var där som dom där två älgarna passerade, där grillade vi korv på somrarna, tänk att det var fritidshus här när vi flyttade till Tyresö osv, osv, osv i all oändlighet.
Minnen kommer tillbaka och det är riktigt puttrigt att gå där och filosofera. En del har varit mindre bra såklart, men det mesta har varit härligt och roligt. Och tänk, hur skulle livet vara, om allt bara vore friktionsfritt! Det är ju alla dessa erfarenheter, som har format mig och livet som det är idag, och det är något att ta i beaktande och lära sig att uppskatta.
Nu är det ren nedräkning till nästa helg och jag börjar känna mig färdig. Det är mycket nytt som har hänt och som är på G, och det känns verkligen som om livet är på väg in i ytterligare en fas. Det känns bra och det känns spännande och jag hoppas att jag har kommit så långt i min egen utveckling, att jag blir bättre och bättre på att livet i nuet. Det är baske mig inte lätt, men försöka går ju! Hihi!
Under eftermiddagen kom sonen förbi och hjälpte till att slänga en del, och nu känns det verkligen "på riktigt". Mysfaktor är det inte tal om just nu....