En god vän gör det där lilla extra!

Idag skulle min vapendragare, Annika, och jag köra ett pass med dom überspänstiga rottisarna igen - vi hade ju liksom några timmar över när det var lördag och allt, menar jag. På sista tiden har det varit lätt småkyligt på träningarna och därför uppskattades Annika´s förslag sådär lite extra mycket. Vi skulle nämligen utgå hemifrån henne och kunde då ha hennes urgulliga kåk som bas.
 
Blev på ännu bättre humör redan på direkten, då jag möttes av nybryggt kaffe och fullt med tända värmeljus i öppna spisen. Hur mysig start är inte det, på en dag som redan har schyssta förutsättningar?! Efter en fika, traskade vi ut spår till vildingarna, i den närliggande skogen. Drama och Krut fick dela på ett, med tre apporter + slut, ca 500 m långt.
 
Tillbaka till huset, där vi passade på att köra rutan och lite uppletande i väntan på spåren. Krut jobbade väldigt bra i rutan, faktiskt! Kändes som om en och annan krona hade fallit på plats och att han faktiskt hade en viss tanke med det han höll på med (gällde f ö även fjärren, som vi också hann med). Samma med Drakmoster och rutan - det gick faktiskt lysande! Förresten så var typ hela Drama lysande - självlysande - och helt galet sprallig! Hon tyckte verkligen att det var pin livat att vara ute och socialisera, sådär i största allmänhet! Tur att såret i princip är ihopläkt, så att hon kan börja träna fullt ut igen snart. Det behövs kan jag säga....
 
Spåren gick också super - faktum är att Krut t o m spårade bättre än liten moster! Han gick först och var jättefokuserad och jobbade skitbra! Verkade heller inte bry sig särskilt mycket om att det var snö. Det är så kul att se när han närmar sig apporterna, svansen börjar tokvifta och intensiteten i nosarbetet ökar rejält. Just nu känns det faktiskt riktigt bra och det är ju kul - i synnerhet som det kändes ganska halvrisigt för inte så länge sen.
  

Hittade den här härliga bilden på Krut i Furudal.
 
Drama har ju alltid varit grym i spåret och det var ingen större skillnad idag. Det enda som saknades egentligen, var väl möjligen en viss sammankoppling mellan hjärna och fart.... Hihi! Men runt kom vi, varendaste pinne var med in och allt i ganska god fart. Ibland undrar jag när denna rappa fröken, kommer att framstå som vuxen och sansad - men det är klart, hon är ju bara 5,5 år!
 
 
Lurig typ, den där förledande söta mostern....
 
När dom fyrbenta hade fått sitt, knölade vi in hela hydet hos Annika, Basse och Elin, där det bjöds på goda korvar och mumsig sallad och ytterligare lite fika. Blev dessutom några rejält goda skratt, då vi hittade några gamla foton från stalltiden, där jag vet att jag var 26-27 år, men såg ut som 12 ungefär....
 
Jättetack för en urmysig dag, Annika - jag uppskattade verkligen upplägget! Släkten-är-värst hälsar säkert, men just nu sovs det i 700 blås ungefär!
 
1 ankan:

skriven

Tack själv, kunde inte låta bli o visa omvärlden hur snygga vi var som unga♥

2 Jessica Rönnberg:

skriven

Härligt att det går framåt i lydnaden. 😃👍 MEN vad nyfiken jag blev på korten från stalltiden. ❤️😜 KRAAAAM!😘❤️

Kommentera här: