Magkänslan, min käre Watson, magkänslan!
Alltså, detta med magkänsla ska icke föraktas - det lärde jag mig idag (igen)! Tävlade ju lydnadsettan (hoppades t o m på att det skulle vara den sista), denna gång på Mälarö BK. Känslan var dålig från start, egentligen, och jag borde definitivt ha lyssnat lite bättre på vad den försökte säga.
Var som ett vandrande lik när klockan ringde, pga att Drama hade varit magsjuk under natten och jag inte sovit många timmar. Borde nog ha bestämt mig, redan där, att avstå dagens prövning, men inte då. Iväg genom ett dimmigt Stockholm i gryningen, med lilla Draken och tävlingshunden. Kände mig ur slag, nervös och allmänt obekväm, hela jag.
När jag klev in i klubbstugan, vågade jag knappt pipa fram att vi tävlade för ett LP, vilket inte precis minskade pressen. Oh, vad kul, tjoade åhörarna av pipet, och tillade, att dom hade så många, fina priser, så! Fick dessutom startnummer två, och det var inte heller bra! Kändes som om vi borde ha startat sist, för att överhuvudtaget hinna kalibrera ihop oss, Kruten och jag.
När väl tävlingshunden kom ut ur bilen, fick jag bara min dåliga magkänsla bekräftad. Krut var totalt ofokuserad och flamsig, och själv hade jag ingen riktig kraft att styra upp honom, trots att jag försökte. När vi körde igenom programmet, innan starten, var jag fumlig och hade dålig tajming - och det kan ju knappast Krut lastas för....
Nåväl, platsen gick bra, tandvisningen hyfsat (han var lite bånglig), linförigheten sådär (eftersom han inte satte sig ordentligt, vilket inte brukar vara ett problem), läggandet gick bra, inkallningen likaså, ställandet fick jag kommendera två gånger - alltså en 0:a, apporteringen gick fint och när det var dags för hoppet, promenerade plötsligt tävlingshunden med mig runt hindret - alltså ytterligare en stor, fet 0:a!
Det är mitt fel, såklart, jag kände mig ju lite "suddig" i kanterna redan från början, och det var det som framkom på planen. Men ändå - helvetes, jävlars, förbannades, satans jävla skit - att jag inte gick på magkänslan och stannade hemma. Jag är jättebesviken på mig själv!
Sen har jag kommit på, att jag nog är lite vidskeplig. Jag brukar ju föredra att ligga lite lågt innan tävling, eftersom jag inte är helt bekväm i situationen (även om det har blivit mycket bättre). Men efter den senaste tidens lyckosamma utveckling på allehanda sätt och vis, måtte jag ha drabbats av syndromet "lite styv i den berömda korken" och rent av vågat berätta lite här och där, att vi faktiskt ska ut på tävlingsbanorna, Kruten och jag! Efter dagens totalförnedring, kommer jag aldrig mer yppa något om tävling - ärendet kommer att behandlas som den statshemlighet den rimligen bör....
Jaja, nu har jag svurit och gråtit en skvätt (åkte t o m därifrån innan prisutdelningen i pur besvikelse), spårat med älskade Släkten-är-värst på nya marker och landat hemma igen. Vad jag behöver, är en rejäl powernap i soffan och därefter slå en flukt i tävlingskalendern.
Inte ger vi upp, inte, Kruten och jag!
skriven
Tack för att du bjussar även på misslyckanden. Det är viktigt! Alla som tävlar har varit med om det, om och om igen! Kram från mig.