Nu är dom minsann inte så spänstiga längre!
Jag säger det på en gång, så att alla som undrar, kan sluta med det på direkten. Ja, det börjar märkas att det bor tre rottisar i det Törnqvistska hemmet numera! Klagade hos Kruts uppfödare senast igår ang hans lydnad, men fick endast ett gapskratt till svar med kommentaren att det var lika illa på den planhalvan (med brorsan alltså). Det rosa skimret börjar falna och kvar är endast en tålmodig och soft Elsa samt två galopperande fullblodsidioter som är skrämmande nöjda med sig själva!
Men visst, jag vill ju att mina hundar ska vara trygga, glada och aktiva, så varför klaga egentligen. Nu har jag ju allt det där plus en väldig massa energi och skojfriskhet.... Och arbetstiden har jag ju fått ändrad pga av andra arbetsuppgifter, så det är ju plättlätt att tillbringa varendaste ledig eftermiddag i någon spårskog alternativt lydnadsplan - om man nu inte har andra behov/önskemål i livet såklart.
Nu skulle det i alla fall bli träna av, tillsammans med Marie och hennes bruttor. Spår stod på schemat och vi möttes vid 12-tiden vid Pålamalm, där vi f ö inte alls får hålla till fick vi berättat för oss av en ihärdig och pratsjuk gubbe. Han var jättevänlig men påpekade ändock att det fanns skyltar uppsatta.....
......vilket vi inte hade sett. Och då satt vi ändå och fikade bredvid förbudsskylten!!!! :D
Marie och jag lade spår åt varandras tjejer, dvs Drama och Tee, med ca 4 apporter vardera plus slut. När jag skulle gå iväg, tjoade Marie att jag skulle sätta snitslar vid varje apport, för annars kunde inte hon se var dom låg! Nämner det för att det är en rolig kommentar, men orsaken är att Tee inte brukar markera apporterna ordentligt. Desto roligare när Tee gick spåret som en liten klocka och dessutom plockade upp varenda apport! Skitkul Marie!
Att komma iväg var självklart inga som helst problem!
Inte att hitta apporter heller tydligen! Undrar vem som är gladast - Marie eller Tee?!
Krut fick, dagen till ära, sitt hittills längsta spår, ca 150 m, med nya kamp"dutten" som slut. Hade verkligen ingen aning om hur det skulle gå, eftersom det kändes ganska långt när jag gick det. Men när sen Krut kom "ut på banan", så kändes det plötsligt alldeles för kort och alldeles för enkelt. Men, som Marie sa, det är nog inte längden som ska ökas - snarare svårighetsgraden en aning. Hursomhelst så är han väldigt duktig, min Krut, och jag känner stor tillit inför kommande prövningar!
Vi är på väg - trots den lila spårselen (eller kanske tack vare....).
Visst ser det stabilt ut?!
Han tuffar på superfint!
Slutet hittat och vi leker och leker! Lite stillsamt undrar jag hur många rottor till som jag orkar att leka med..... :)
Som sagt, sen fikade vi i godan ro, sittandes strax intill förbudsskylten, och hann avhandla livets gåtor - i alla fall påbörja avhandlingen. Det var trivsamt och mysigt, i synnerhet som det var väldans länge sen Marie och jag hade en egen stund tillsammans. Vi hann även skratta gott åt våra åldrande systrar, Elsa och Peg, och minnas tider som flytt. Inte har dom varit så särskilt framstående i tävlingsvärlden (även om Elsa faktiskt har både LP1 och är uppflyttad till lägre spår och Peggan är patrullhund), men deras goda, vänliga själar kan ingen säga något ont om! Inte heller deras egensinne, för den delen! Detta blev väldigt framträdande när vi skulle köra uppletande, kan tilläggas. Efter mycket tjat, bemödade sig Elsa med att hämta in tre föremål, och när Marie tenderade att slita håret från huvudet, kom Peggan in med en grej! Vilka brottarbertor dom är, dom där!
Elsa kommer forsande.
Marie vill pussas och Elsa vill ha godis. Går det att förena, tro?
Att springa mellan Marie och mig är minsann inga problem!
Peggan i full fräs!
När vi ändå var igång, passade jag på att fråga om lite utställningsråd av proffset in person. Ska ju ställa Krut i Rättvik om någon vecka, och valde ju att slå till på en officiell utställning - ogenomtänkt som jag är. Tänkte liksom bara Rättvik....
Kolla bara!!!!
Titta vad han kan, Krut - eller Marie snarare!
Och såhär glad blir jag, när den lille samarbetar så fint (trots suddigt foto)!
Avslutningsvis så var det time för Drama the Maniac och hennes spår. Hon kändes som en laddad kanonkula, as usual, och var superkoncenterad. Marie hade lagt ett långt (ca 1 km) och roligt spår, med gömda apporter, apporter högt upp på stenar osv. Såklart tog fröken Fis rubbet och jag bara liksom älskar henne ännu mer sån´a här gånger! Hon tar kål på min rygg, man hinner aldrig få ett vettigt foto på henne, hon slår blixtsnabbt så hela linan snurrar ihop sig och blir till knutar, jag snubblar och far över stock och sten för att hålla hennes tempo - men vad gör det?! Hon är liksom bara bäst!
Än så länge är vi ganska samlade.
En apport hittad, gömd i en stubbe.
Nästa apport låg högt uppe på en sten.
Just så - det var ju den här vi skulle ha!
Jag har utvecklat min reaktionsförmåga och mitt självförsvar sen Drama kom in i mitt liv, vilket är väldigt tydligt just här. Jag vet att hon är en nanosekund ifrån att kasta sig efter bollen och här gäller det att skydda fingrar, händer och andra, eventuellt, viktiga kroppsdelar.... :D
Jag har haft en mycket, mycket trevlig dag tillsammans med Marie och och alla våra härliga rottisar. Känner mig oerhört nöjd med mitt eget gäng, som har jobbat på alldeles utmärkt med allehanda uppdrag och det var så roligt att se Tee göra ett så jättefint spårarbete! Det är sån´a här dagar som gör att man blir sugen på ny träning och ny träning och ny.....
Och dessutom fick Släkten-är-värst-hundarna betalt för gammal ost och det var värt lite ont i ryggen!
skriven
Vilket underbart inlägg!!! Ska bli så kul att ses!!