Inte utan att man undrar vad man håller på med
Jag är ju en relativt spontan person - och envis har jag numera förstått. Jag har ju alltid närt en dröm om att kunna bo på landet, sådär lite oklart, och har ju älskat varendaste minut som jag har tillbringat i huset i Furudal. Jag har varit på väg att flytta upp flera gånger, men det har alltid varit något som inte riktigt passat - men nu blev det liksom dags! Att komma hit på våren och sen ha den härliga sommaren framför sig samt en bit av hösten, kändes som en helt ok plan med tanke på min tjänstledighet - vintrarna häruppe är "ju ändå inte särskilt kul".....
Nåväl, som vanligt så kunde jag absolut inte tänka mig att lämna jobbet, när det började bli dags att tänka hemflytt, och inte något annat heller för den delen. Nejdå, jag lyckades få förlängd tjänstledighet och förlängd tjänst här och det var ju alldeles perfekt! Tänkte jag då......
Nu är det den där apakalla Fururdalsjanuarin som spänner musklerna, testar och utmanar, med galna dygn av kyla, krångande bilbatterier, ett evigt eldande i spisar och ugnar och kalla fötter och näsor. Jag skulle så enkelt, kunna packa bilen och åka hem till vår moderna lägenhet och värmen. Men så funkar ju inte jag, inte.... Nej då, jag tar på mig mer kläder, hundarna dubbla täcken, går till och från jobbet och bär ännu mera ved!
Nog händer det att jag funderar över, vad det är som lockar, men det är inte så svårt egentligen. Det är den totala avsaknaden av stress, naturen, att kunna vandra med hundarna - eller rida - i skogarna utan att möta en levande själ, att komma över ett backkrön och slås av en hänförande utsikt, att få vänner som lever ett helt annat liv än vad jag är van vid, att bli tvungen att faktiskt ta sig en titt på sig själv och fundera på vad det egentligen är man värdesätter i sitt liv..... Såvida jag inte fryser ihjäl, så är det här något jag kommer att bära med mig resten av mitt liv och det känns fint <3
