En av höstens höjdpunkter är till ända....

Nu har det förvisso gått en vecka sen dess, men i alla fall. Jomenvisst, det är ju återigen gulligaste gänget i Dalarna, som det handlar om - med ett och annat inslag från när och fjärran!
 
Förra året så inleddes en tradition (hoppas jag), då vi hade en härlig träningshelg hos oss i Furudal. I år var det dags för repris på det, och trots att några värdefulla raringar saknades stort, så var vi ändå 9 pers, som samlades i vårt kära hus, för att träna hund på längden och tvären under helgen! Faktum är att några kom redan på fredagen, och hann njuta av en öl och en virre på uteplatsen, innan dom fick komma in och äta middag.... Vadå kallt, Jessica, Uffe och Nice?! Hahaha!
 
Efter totalförvirrad frukost (som vanligt) på lördagsmorgonen, fräste vi till skogs för spår och uppletande - med en liten lunchpaus nånstans på mitten. Jag väljer att lägga ut en massa härliga foton istället för att babbla en massa, så titta och njut!
 
 
Hur skulle det gå med korven, om inte kniv funnes?!
 
 
 
Det var en jäkla hund att vara svår och få styr på....
 
 
Nu så!
 
 
 
So far, so good!
 
 
Jäkla mycket lina, asså.....
 
 
Slutet gott, allting gott!
 
 
Cliff i väntan på....
 
 
Spajk och Carolin laddar för start, men...
 
 
....vad sjutton hände egentligen sen?!
 
 
Sådärja! Ordning och reda!
 
 
Linda och Frank.
 
 
 
Camilla och lilla yrvädret Fara!
 
 
Dizni, 11 år ung, bemödade sig med att spåra denna oktoberdag år 2016 <3
 
 
 
 
 
Ingen kommentar!
 
 
 
 
 
Älskade Drakmoster kör uppletande!
 
 
Och så hamnade vi i En annan del av Furudal....
 
 
 
Yoda, alldeles lugn och sansad!
 
 
Och samma här, med Cliff! Hahaha!
 
Efter detta var tanken att köra lydnad, men det fick anstå av flera olika orsaker. För egen del, åkte jag hem och började förbereda inför middagen, och det dröjde inte alltför lång stund innan köket var fyllt av babbel, skratt och vin och strax därefter var det dags att käka. Man kan ju tycka vad man vill om detta hundnörderi, men det är åtminstone relativt hälsosamt. Efter att ha tillbringat hela dagen i skog och mark, dessutom i förvånansvärd kyla, blev det inte särskilt sent i säng - och tur var väl det, eftersom klockan ringde typ direkt när man hade lagt sig. Ny dag väntade!!!!
 
På dagens schema stod sök, trots den platta skogen i Dalarna.... Men som alla vet - nöden är uppfinningarnas moder, så det går ju att köra sök även där, med anpassade hjälpmedel! Utrustade med kamouflagenät osv, äntrade vi dom fantastiska skogarna igen, med samma goda humör som dagen innan. Gänget häruppe kör mycket sök, vilket jag ju inte gör, men idag kände jag att jag hade lust och möjlighet att prova på litegrann. Under en längre tid har jag ju enbart satsat på spåret, och just nu är vi lite "mittimellan", Kruten och jag, och då passade det ju bra.
 
 
 
 
 
 
 
Kan väl sammanfatta det hela som så: Vi har inget givet kommando för momentet, varpå Krut visst förstod att jag ville att han skulle ränna til skogs, men vad förväntar sig människan när hon plötsligt säger "sök"!? Efter lite piller och plock, så fick vi till det, men grabbhalvan hann även brydas en smula över dessa märkliga gömmor, som innehöll människor. Behövs nog en smula mer träning, innan detta kan kallas klappat och klart! Kul alldeles oavsett!
 
 
Nova blev helt wild and crazy!
 
 
Elvis skötte sig utmärkt!
 
 
 
 
Glad Luva i arbete och med figge in på slutet.
 
 
Yoda var, utan tvekan, dagens snabbaste!
 
 
 
Idolen framför alla - Jersey! <3
 
 
Underbara Cliff, som jobbade lika bra som vanligt.
 
OBS! Har jättemånga fina foton, som inte går att ladda ner, så ni får hålla tillgodo med detta...
 
Efter att ha kört lite lunch på Murikkan och fikat och pratat lite till, var det liksom nödvändigt att skiljas åt. Det är ju ett dilemma som ofta hör söndagarna till och som det är svårt att undvika. Jag kan bara säga som jag brukar när jag är i Dalarna - detta är människor som får mig att må så himla bra och det är en miljö som är en lisa för själen! Att jag gillar gänget, rent allmänt, är ju inget hemlighet, men jag är också väldigt förtjust i deras ödmjukhet gentemot varandra. Det spelar ingen roll hur långt man "har kommit", vad man har för hund, om man tävlar elit eller är nybörjare - alla hjälps åt och stöttar varandra och, framför allt, var och en satsar så mycket som man vill, orkar och kan. Det är en väldigt attraktiv inställning!
 
Återigen tackar jag för att jag får vara med och "leka", och räknar iskallt med att vi kör nästa år igen!
 
I måndags låtsades jag att jag bodde i Dalarna (eftersom vi inte hade åkt hem än), hälsade på Camilla en sväng, shoppade i mysiga Rättvik och tränade lite lydnad på klubben, innan jag puttrade hemåt mot Furudal igen. Tisdag morgon fanns dock ingen återvändo, det var bara att styra kosan mot Stockholm - gladdes dock åt att vi slapp alla köer och liksom kunde köra hela vägen hem sådär rakt på, typ...
 
Ja, jösses, det är verkligen upp och ner, detta med att pendla. Hjärtat går sönder varenda gång jag måste lämna Furudal och tränga in mig i storstan. Samtidigt så är det så mysigt att komma hem till vår fina lägenhet, familjen och vännerna härhemma, jobbet, naturen. Tankarna går ju absolut mer och mer åt en flytt såsmåningom, men det är inget plättlätt beslut. Vi får, helt enkelt, se hur det blir.....
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Liknande inlägg

Kommentera här: