Vad svårt det är att hitta en jämn rytm!

Ja, nån storbloggare lär jag ju aldrig bli - av flera orsaker! För det första så har jag ju valt att nischa mig ganska hårt i och med hunderiet (tycker att det är en lagom nivå att öppna upp för allmänheten) och för det andra, så har jag ju inte mycket att konkurrera med gällande vare sig tatueringar, bröstförstoringar in absurdum eller guppyläppar. Där skulle jag faktiskt vilja tillägga ett tack och lov, och tacka högre makter att mina barn har vuxit upp till två alldeles vanliga, unga människor med schyssta värderingar istället för detta sinnesjuka fokus på sitt utseende....
 
Det här med just utseende är f ö lite intressant, eftersom det har en tendens att förändras med åldern, och det är då som man plötsligt inser att man har vänner - ändå!!!! Att man faktiskt är omtyckt för att man är den man är, trots att man väger för mycket, har två bröst som är olika stora (pga bröstcancer), dras med en sliten rygg och lite andra krämpor..... Blev oerhört rörd för ett tag sen t ex, när jag blev tillfrågad att följa med på en långhelg till London framöver, tillsammans med två youngsters i 30 plus - minus! Jag känner mig ju som alldeles vanliga, busiga, gladlynta Lena, men inser samtidigt att åren drar iväg....
 
Nu förstår jag inte alls varför vi drog iväg åt det här hållet, men det var väl något som jag kände att jag prompt var tvungen att få ur mig.... Typiskt mig!
 
Det jag egentligen ville komma fram till, var antagligen det faktum att jag återigen har förmånen att lägga en sommar på landet bakom mig, full av underbara aktiviteter och fina besök från när och fjärran. Lite gulligt är det, att vi börjar få en hälsa-på-stab från år till år, där bl a Jessica och Uffe, Marren, sambons cykelkompisar och uppfödare Anders ingår. Alldeles förutom dessa sköningar, har Furudal blivit en regelbunden samlingsplats för hundträning till och från, med mina bästaste godingar från Rättvik med omnejd!
 
Häromsistens var det tajm för Anders och Släkten-är-värst del 2, att besöka Dalom. Det är ett sånt där favoritbesök, med skräckblandad förtjusning, eftersom det alltid medför bootcamp a la grande och jag sen inte är människa igen på två-tre dagar - och inte Släkten-är-värst del 1 heller, vad det anbelangar! Men det är värt varenda vaken timme, varenda tallbar i skorna, varenda värkande hälsena, eftersom jag får så sjukt mycket boost, goda råd och stöd! Det är guld värt!!!!
 
 
Marren, såhär parkerade Anders sin husvagn. Instruktionsfilm kommer senare! ;)
 
 
 
Man kan tro att sambon berättar något oerhört bedrövligt, men sanningen är att Anders skrattar åt en fullkomligt överlycklig Krut!
 
 
Mysigt med eldkorgen, när kvällen blir sen.
 
När det kändes som om vi hade sovit två timmar, gick reveljen och det var uppställning vid skjutbanan, tillsammans med Carolin och Linda. Spår lades åt alla håll och kanter, och jag försökte verkligen avleda uppfödaren, men inte f-n gick det! Det blev ett lägrespår med skogspinnar för Krut, uppfödaren i ryggen och bara att gå. Dock en väldig tur att just uppfödaren var där i ryggen, då lille Krut vindande för fulla muggar, slarvade i vinklar och missade därmed x antal pinnar.....
 
 
Vi tar alltid väl hand om våra gäster, sambon och jag.
 
I väntan på spår, körde sambon lite lunch på Murikkan medan vi andra satsade på uppletande.
 
 
 
 
 
 
 
 
Efter en relativt chill hemmakväll, var det dags igen - då utan sambon, som jobbade. Anders och jag började lite lätt, med att lägga fyra skitlånga spår till fyra skitpigga rottor! Sen satt vi under varsitt paraply, i ösregn, och väntade på att eländena skulle "ligga till sig". Därefter gick vi fyra skitlånga spår med fyra skitpigga rottor! Krut fick låna en sele med linan under magen, vilket var ett lyckokast. Plötsligt höll han ett rent behagligt tempo, och spårade dessutom alldeles föredömligt med alla pinnar in! Även krumeluren Drama gjorde detsamma, och då kan man liksom inte vara mer än nöjd.
 
Därefter blev det en snabb lunch tillsammans med sambon och sen vidare transport till Rättvik och klubben, där vi mötte upp Carolin, Linda, Mela och Jörgen för lite lydnad. Nu ska jag inte låtsas som om uppfödaren och jag var särskilt pigga, snarare tvärtom, men Krut ståtade i alla fall med en jättefin träning på framåtsändande, och därmed var jag nöjd!
 
Efter en ännu tidigare kväll, blev det tisdag, och då susade både uppfödare och Släkten-är-värst del 2, hem, Kvar blev fyra utmattade individer, dvs vi!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det är en förmån att kunna njuta av sommaren på ett helt annat ställe, än hemma, och dessutom vara omgiven av vänner och bekanta. Längtan att bli kvar häruppe, växer sig större för varje år, och det dyker faktiskt upp erbjudanden som skulle kunna göra det möjligt. Det som förr kändes som en utopi, att bo någon annanstans än i Stockholm, känns inte alls lika omöjlig längre och framöver, så hoppas jag verkligen att vi kan landa här, bland alla ostressade och avspända dalmasar - och kullor! Vi får väl se... <3
 
 
 
 
 
 
 

Liknande inlägg

1 Anonym:

skriven

😘

2 Maria, Rozie och Cliff:

skriven

Min icke så tekniska vän Marianne som skickade en anonym kommentar ovan.
Älskat att läsa din blogg! Puss!

Svar: Hahaha! Skönt att vi är fler.....Puss
Lena Törnqvist

Kommentera här: