Lite catch up i Lena-land!

Fejjan i all ära, men att få sätta tänderna i ett blogginlägg, det är något helt annat det! Jaa, kanske inte för er, men för mig är det så i alla fall.....
 
Livet går sin gilla gång såklart, vare sig sambon befinner sig här eller där, men nu börjar det väl landa lite mer ordentligt. Jag menar, nu är det vardag att han faktiskt är borta, och ärligt talat, så är det riktigt jäkla skittråkigt! Det handlar naturligtvis inte om huruvida man "klarar sig" eller inte, för självklart gör jag det. Jag är både handlingskraftig och kan prata för mig, så det är ju inte som på någon nivå att man liksom lägger sig ner och slutar fungera - det är bara trist. Sen är det ju så nyttigt att läääängta, sägs det! Jag är skeptisk..... Hihi!
 
Sen är det ju som så, att lever man mitt liv, så blir det inte så mycket tid över att sitta och hänga läpp. Mamma sa ofta: Jag förstår inte hur du kan röra till det så mycket!? Och det kan man ju tycka, men osannolikt ofta liksom bara händer saker - helt utan min förskyllan.
 
Som t ex detta med bilen, där batteriet har laddat ur vid två olika tillfällen (vilket i och för sig - i sann Lenastajl - har löst sig otroligt smidigt, men ändock). I torsdags fräste jag i alla fall till bilmecken och fick ett nytt batteri, vilket gick förvånansvärt smärtfritt - trodde jag! När jag åker därifrån, så ser jag att radion (såklart) har mist alla inställningar, varpå jag börjar ratta och trycka - utan resultat, ska tilläggas. Återvänder till mecken, som redan där börjar se trött ut när han ser mig, men kommer ut för att lösa problemet - utan resultat. Han ringer märkesverkstaden och hummar och mumlar och "jaha, så pass:ar" där utanför bilen en lång stund, tittar sen in i bilen - på mig - och säger: Radion måste monteras loss, det sitter ett serienummer på sidan av radion, som ska skickas till märkesverkstaden för att sen få en kod till radion!!!!!!!
 
Det är knappt att jag blir förvånad, eftersom det är såhär mitt liv är mest hela tiden, men hur rörigt kan någonting ens bli?! Nu ser den stackars mecken ännu tröttare ut, och säger att dom naturligtvis fixar det här till mig - vilket jag är evigt tacksam för.
 
Nu är det ju så att jag sitter som fast, mellan jobb och Släkten-är-värst och mitt tidsschema är allt annat än vidlyftigt, varpå jag tänker ett snabbt varv, tar ut en semesterdag (nästa vecka) för fix av radio samt byte till vinterdäck. När jag ändå håller på, menar jag. Med det känner jag mig ändock hjälpligt nöjd, trots att det suger att behöva offra en semesterdag på sån´t här trams, men shit happens.
 
Döm då av min oerhörda, ultimata trötthet, när jag kommer ut imorse och inser att det är punka på ena framdäcket!!!!! Då gav jag upp, satte mig i soffan och storgrät en stund och tyckte alldeles vådligt synd om mig själv, alltmedan Släkten-är-värst brottades uppmuntrande runt mina fötter.
 
När jag hade bölat klart, ringde jag en kollega och fick lift till jobbet (check nr 1), köpte punkaspray på macken (check nr 2), ringde däckhotellet och fick tid på em (check nr 3), tog bussen hem efter jobbet, lastade in dom fyrbenta komikerna och fräste iväg för byte till vinterdäck - en vecka för tidigt (check nr 4) och just nu är det alldeles lugnt - igen!
 
Jag bara undrar - vilket av detta hade jag kunnat påverka för egen maskin!? Hahaha!
 
När jag kommer hem efter alla strapatser, står granne Daaaajv´s nyanlända (lika londonesiska) fru och liksom väntar. Hon är totally galen i Släkten-är-värst och jag lyckas, med en nanosekunds marginal, hindra henne ifrån att släppa in galningarna i deras lägenhet istället för våran. Efter ett gigantiskt pusskalas, undrar hon sen om hon möjligen kan få köpa lite leksaker till ovantående friskusar. Do as you please, tänkte jag och svarade artigt "of course", baxade in hundar, hundmatsäckar, människoföda mm i hemmet, innan det dök fler erbjudanden. Tro inte att jag är otacksam, för det är jag verkligen inte - bara en smula trött.
 
Bortsett från detta lilla ynka, så hänger vi ju en del på klubben, dom fyrbenta och jag, och det är en skön känsla av frihet med alla dessa nya kontakter. Jag hade ett ärende i Tyresö häromdagen, och det är ju turligt att man känner sig färdig med både det ena och det andra. På gott och ont, har jag ju sannerligen fått en nystart i livet, tänker jag. I februari flyttade vi hit, i mars gick älskad mamma bort, kommande månader uppnådde jag uppsatta mål med Krut, semestern var inte så bra, eftersom sambon fick sitt nya jobb då och livet var kaos, samtidigt som sommaren även bjöd på fina dagar med goda vänner, augusti bjöd på nytt jobb och september var månaden då sambon flyttade ifrån oss i samma veva som dottern fyllde 25 år.....
 
Ja, ni hör ju själva - inte står det still i alla fall - livet, men jag försöker tänka att "det som inte dödar, härdar", att jag kommer att bli en oerhört klok och vidsynt människa samt att det viktigaste av allt - att omvandla svårigheter till erfarenhet! Det finns ju människor som lever ett liv utan att ett endaste smack händer, och då får man inte så mycket lärdom heller..... Tror jag..... Kanske.....
 
 

Liknande inlägg

Kommentera här: