In med skyddet och ut med lydnaden!
Det är lille Krut´s nya motto i livet, och jag kan säga att vi inte är alldeles överens, tävlingshunden och jag. Jag är ju bortskämd med att ha en hyfsat mjuk och förig rottispojk, vilket passar mina 153,7 cm över havet, alldeles, alldeles utmärkt. Nu är Kruten inne i en utvecklingsfas och ska väl passa på att växa sig så stor och stark och ball som han bara kan, innan sin tredje födelsedag - och det är ungefär precis där som våra gemensamma intressen går isär!
Nu raljerar jag förstås en smula, men det ligger viss sanning i eländet. Det fina fria följet känns som ett minne blott och nästa start i lydnaden verkar avlägsen.
Förhandlingar pågår, alltmedan hundskrället glatt uppdaterar sig om vad dom andra gör.
Stadgeträning, med både - och - resultat... Men till slut så satt det såklart!
Men å andra sidan, så har han utvecklats jättefint i skyddsarbetet, grabbhalvan. Jag menar, kan man inte få det ena, så kan man ju få det andra i alla fall! Hahaha!
Svårt att få klockrena foton, när både hund och figge är i rörelse, men jag gillar aktiviteten i bilderna.
Lite mattemys är ändock inte fullständigt impopulärt, hur cool man än låtsas vara!
Nu behöver inte eventuella belackare jubla och öppna skumpaflaskan och fira att jag har blivit spritt språngande galen, för så är icke fallet. Jag är exakt lika noga med lydnaden som jag brukar, men jag bjussar gärna på att det går i vågor (och emellanåt blåser det t o m upp till storm). Det känns toppen att tillhöra ett träningsgäng, där jag känner mig trygg och där vi kan tråckla oss igenom olika moment tillsammans.
Det är också vansinnigt roligt att ha en hund, som ställer upp på allt som dyker upp i mattes huvud, och där jag inte behöver känna mig begränsad till än det ena, än det andra. Och jag tänker, att lydnaden hittas nog snart igen, eller vad tror ni?!