Helvetes, jävlars, förbannade skit och lite till!!!!!
Jag är så arg, ledsen och besviken - som grädde på moset, skäms jag dessutom! Har varit på Bro-Håbo BK för att, återigen, ge mig i kast med lydnadsklass ll, och det är tydligen helt jäkla omöjligt att bli klar med den klassen... Jag är ju inte världens modigaste tävlingsmänniska, men med förra helgens fantastiska resultat i bagaget och många berömmande ord från allehanda håll genom "karriären", satt jag där i bilen och pratade förstånd med mig själv. För jag vet ju att vi kan - speciellt Krut, men även jag!
Kände på direkten att Kruten var extremt ofokuserad och pratade en hel del förstånd med honom - tyvärr utan något särskilt lyckat resultat. Han vindade och pep och luktade och pep lite till, tittade på mig ibland och så vindade han lite till. Någon hade lite problem med attityden på sin jycke, vilket Krut också nappade på - visserligen i mikroformat - men ändock. Långt ifrån optimalt läge, alltså....
Mot bättre vetande, valde jag ändå att traska in för platsliggning, trots att vår relation var allt annat än perfekt. Ganska omedelbart satte sig hunden till vänster upp, och strax efter satte sig hunden till höger. Jag höll på att svimma, men tävlingshunden låg kvar - dessutom lugnt och sansat. Sen, när det återstår sisådär en 30 sekunder, börjar fanskapet tokvifta på svansen (jag reagerar med en spontanhysterisk harkling - utan resultat), reser sig upp och går, glatt viftande, fram till den högra hunden och försöker nosa henne i rumpan!!!!!!
Just där och då, hängde lille Krut´s liv på en extremt skör tråd och jag kände mig helt redo att strypa åbäket aka tävlingshunden direkt på plats. Så jävla onödigt, så jävla pinsamt, så jävla, jävla...... Fick dessutom en rapporteringskod för att han störde hunden bredvid (som sedemera fick lägga om, och inte låg eller satt kvar då heller). Domaren var ytterligt vänlig och bad nästan om ursäkt för att hon måste rapportera, men det är ju som det är - regler är ju till för att följas och det finns inga ursäkter för att han reste sig. Möjligen förklaringar - men inga ursäkter...
Jag erkänner villigt, att jag var en fruktansvärt dåliga förlorare där och då - jag nästan bar Krut av planen, med tårarna i ögonen. Det känns lite orättvist - vi tränar så flitigt, jag är så noga, jag tar till mig kritik och tänker om/tänker nytt, jag analyserar osv, osv - och dessutom är ju Krut en riktig liten pärla! Men visst, jag är oerfaren på tävlingsbanan, han är vild och vacker - knepig kombo.
Just nu känns det som om jag aldrig mer kommer gå ut på en tävling - tveksamt om det är värt all denna möda, sveda och värk, men vi får väl se. Var i alla fall väldigt skönt att Lena var där och skänkte lite tröstens ord och perspektiv till eländet - dessutom var det roligt att ses!
Om jag är bitter? Jaaa, som faaaan!
skriven
Förstår precis hur du känner dig. Jag tävlade för några veckor sen och en dagen gick det hyfsat även om det inte var första pris andra dagen kändes det inte som jag hade tränat hunden alls inget fungerade alls. Då kände jag att vad håller jag på med har suttit fast i klass två i all evighet så jag började fundera på om jag allvarligt skulle lägga hund överhuvdtaget på hyllan bara ha en riktig sällskapshund och det vara det vad jag sysslar med hund och jag har ännu inte riktigt kommit ur den känslan.