Att leva livet på bästa sätt.....
....är då sannerligen en svårbehärskad konstart! Tro mig, jag har snubblat fram på allehanda vis under större delen av mitt hittills levda liv, och ibland har det gått utmärkt och ibland lite mindre utmärkt. Men nu tror jag att jag ändå börjar närma mig något som passar bra för just mig - lovar dock inget säkert!
Är ju den där engagerade typen, som omedelbart blir inspirerad och intresserad, bara någon nämner något som är nytt för mig (möjligen med undantag för handarbete, Tupperwarepartyn och dylikt). Det är ofta en gåva, men kan även bli en black om foten då och då, eftersom det liksom blir svårt att hitta en röd tråd i det man gör. Genom åren har jag skenat med på både det ena och det andra, utan någon egentlig tanke - mest för att det låter kul och spännande. Det har förstås fört med sig att jag både har upplevt och sett ganska mycket, vilket jag är otroligt glad över, men det har ju även inneburit att jag har kutat genom livet, periodvis, som en galen råtta och följaktligen varit ganska stressad emellanåt (läs ofta). Det är definitivt baksidan av ett stort engagemang!
Nuförtiden är jag mer ifrågasättande och eftertänksam, vilket faktiskt känns både bra och utmanande. Bra i den bemärkelsen, att jag inte bara "hakar på" allt som låter skoj sådär i första skedet, och utmanande i den mening att jag ju fortfarande är samma person och behöver bromsa mig själv stup i kvarten. Det är ju inte engagemanget som har minskat - snarare självinsikten som har vuxit sig lite starkare..... Tog bara sisådär 50 år, för övrigt!
Ibland tänker jag, att omgivningen förmodligen tror att jag inte är riktigt klok med mitt tjatande om hundar hit och hundar dit, Furudal, skogar, sjöar, gullvivor, ruiner och annat. Det kanske jag inte är heller, riktigt klok alltså, men faktum är, att jag har insett att det är precis exakt där och då som jag mår som allra, allra bäst! Det är en lisa för min oroliga själ, att sitta i en skog tillsammans med Släkten-är-värst, på en strand i Dalarna med sambon eller möjligen stå och glo på gullvivor i Hammersta Borgruin. Då känner jag mig lugn, avslappnad och glad!
Till och från säger kompisar, att jag är så duktig på att ta vara på livet, är så lugn och trygg och glad. Då tänker jag, i mitt stilla sinne: Dom skulle bara veta hur mycket energi som går åt, för att ge det intrycket - jag tränar nämligen fortfarande varendaste dag!!!
Men jag blir bättre och bättre på det, det blir jag faktiskt!
skriven
DU är underbar LENA♥♥♥