Som en utvärkt finne ungefär....
Kanske en mindre charmig beskrivning av något, men det är ändock ett faktum - det är exakt så det känns just nu! Ni vet känslan, när det värker och växer, växer och värkar, ända tills det liksom har värkt och vuxit färdigt.
Det känns som om jag har befunnit mig i ett vacuum under hela, jäkla juni månad - fullständigt sönderstressad av känslor, oro, viktiga beslut osv, osv. Jag har verkligen försökt besinna mig, andats djupt, räknat till 3 miljoner gång på gång, inte gjort några nya hönor av små fjädrar och - ja, ni fattar! Men så plötsligt, idag, så kände jag plötsligt en behaglig känsla som kallas "lite lättare om hjärtat" och det är ju helt underbart!
Orsakerna är såklart flera....
Liten mamma har kryat på sig en hel del, trots alla missöden, och är mycket, mycket nöjd med sitt egna rum på Dalens sjukhus. Där sitter hon i sin rullstol/säng och tar nådigt emot sina allehanda besökare, omgiven av sin radio, egen telefon och en och annan blomma. Det känns tryggt och det känns bra!
Allt är klart med nya jobbet och allt är klart med gamla jobbet, vilket har varit en tuff process för en känslomänniska som jag. Det har gråtits både en och annan skvätt, jag har fått fina mail från föräldrar, besök av barn med present och allmänna beklaganden. Jobbigt, jobbigt för en Lena som värdesätter långa och trygga relationer, men nu är det "i hamn".
Jag har lyckats "beta av" några riktigt trista, men nödvändiga, göranden och låtanden den gångna veckan, och det känns både moget och ansvarstagande.
Det har känts sorgset att systerson Jonas med son, är i vårt hus i Furudal, utan oss (pga omständigheterna härhemma), men efter glada och härliga rapporter från det hållet, så är det också okej, och nu verkar det inte bättre än att jag och Släkten-är-värst faktiskt kan åka iväg på det efterlängtade skyddslägret i Dala-Floda och därefter fortsätta till Furudal!!!
Lutar mig tillbaka en stund och njuter av att hjärnan/hjärtat/kroppen inte är en stor, jobbig finne precis exakt nu!
Man orkar ju liksom inte kriga hela tiden, eller vad?!