IPO träningen har nått nya höjder!

Inte så att vi har smygstartat och numera tävlar IPOlll - utan vi har ju "blivit med ridhus", som jag redan har nämnt. Hur sjukt lyxigt är inte det, liksom, att kunna avsätta 2 timmar varje söndag och bara ägna sig åt just den träningen?! Hundfolk måtte ju vara av ett synnerligen ovanligt och segtuggat släkte, som tränar sina fyrbenta i regn och rusk, solsken och kalla vinterdagar - oftast utan knot. Överallt där det finns en liten yta som är lämpad för hundträning, kastar vi apportbockar, går fritt följ och tränar rutan... Inte mer än rätt att vi får tillgång till ett ridhus, tycker jag! Nästan så att jag tycker att vi ska vara där året runt - bara för att på nå´t sätt!
 
Personligen tycker jag att det är ett perfekt söndagsnöje att stå och glo därute i Sorunda. Alltid trevligt att "glo" tillsammans med människor man trivs med och där man liksom får ett utbyte av själva "gloendet". Och precis så är det i vår IPO-grupp! Ett skönt gäng med vilja och ambition, men ändå med en lite layed back syn på det hela. Sympatiskt, var ordet!
 
Jag passade på att lägga ett spår till Drakmoster, på ett närliggande fält, i väntan på att vi skulle komma igång. Det var inte menat som spydigt (att jag fick vänta alltså), snarare ett uttryck för stor och ärlig förvåning. Jag åkte nämligen raka spåret ut i okänt land och hittade rätt, jäkla ridhus utan att svänga det allra minsta åt något endaste felaktigt håll en endaste gång! Måste vara något av ett under, faktiskt.
 
Först på tur denna soliga söndag, var Rondik Dear Pytte, mer känd som Krut, och han kändes på hugget redan på direkten. Under lydnaden fick han till och med beröm för sin följsamhet, och lite smicker går ju alltid hem! Idag var det dags att prova på rondering för första gången, och det var antagligen svårast för mig - som vanligt! Inte så att Krut "bara kunde", men han förstår ju i alla fall kommandon - vilket man knappast kan beskylla mig för. Tack och lov, så har jag tränat med gänget tillräckligt länge nu, att det känns som om viss förståelse ändå finns. för min tafflighet.
 
 
 
 
 
 
Enligt Jimmy, så jobbade Krut bra under passet. Han hade något sämre gripande än vanligt, men det beror troligtvis på att man lägger på fler bitar och mer krav (sa Jimmy alltså - och Anders höll med). Det brukar tydligen rätta till sig, så då tror jag på det. För egen del, var det intressant att notera att min, vanligtvis, ytterst följsamma lille Krut, uppenbarligen inte kunde gå fot i kombination med skyddet.... Man kan visst träna på allting typ hela tiden!
 
I kombination med detta pass och Drama´s utmärkta spårarbete, kunde jag dra mig tillbaka och försöka sköta fotograferandet efter bästa förmåga - vilket inte var helt enkelt, det heller. Att fota en samling hundar och människor, som inte står still i en sekund, är svårt, men jag försökte i alla fall!
 
 

Gruppens nyaste medlem, Thomas med Fresco, som gjorde ett superfint arbete!
 
 
Anneli och duktiga Sandi, ser till att Hasse rör på sig!
 
 
Det var nog här jag spårade med Drakmoster, för detta är det enda fotot som finns på Werax för dagen. Hursomhelst så jobbade han jättefint!
 

Ja, här syns det ju tydligt vilken tillit övriga gruppen har till min förmåga som fotograf! Istället för kopior, så dubbelfotas det alltså!
 

Stilstudie av Hasse - och i viss mån - även Jimmy och Spike....
 
 
Nöjda efter ett bra arbete!
 
 
Börjar med denna rara bild, för att ni ska se hur det egentligen är...
 

.....fast jag tycker ju att det här fotot är ganska häftigt!
 
 
Och så blev ju allting så rätt och så bra, Anneli och Yla!
 
 
Bästa fotot på fina Jackson, som tillhör själva "värdparet" - alltså Helen och Jimmy.
 
 
 
Gruppens minsting - urgulliga Bella med husse Micke och figge Hasse!
 
 
Sist ut för dagen, var Jimmy och Offi. Jag gillar Offi sådär lite extra, tycker att hon påminner om Drama (och det går ju hem hos Lena Törnqvist)! Ni vet, lite det där med att vara så himmelens söt och mild, men egentligen.... Gaaaahhhh!
 
Som ni hör, så har vi det bra i vår lilla grupp och träningen går framåt så sakteliga. Så sker även med lydnadstvåans moment, trots att jag känner mig långt ifrån startklar. Notera att jag inte har rådfrågat tävlingshunden i just detta fall. Han kommer, med stor sannolikhet, starta om ett tag och göra det med samma fart och fläkt som allt annat. Vi får se hur det går, helt enkelt!
 
På fredag åker Släkten-är-värst och jag till bästa huset i Dalarna - gissa om vi ska njuta!?
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Liknande inlägg

1 Anneli Molin :

skriven

Yla ser sjukt arg ut å visar både ögonvitor å tänder :):) sur kart

Svar: Yla är gullig! kram på re´
Lena Törnqvist

Kommentera här: