Förmågan att ha kvar Chania i kroppen lite extra länge....
För en enda gångs skull, så har jag faktiskt lyckats bevara den härliga semesterkänslan ytterligare några dagar! Det känns toppen! Började visserligen arbetsveckan extremt illa, med en rejäl kontrovers med en förälder, men lyckades hitta tillbaka till harmonin och glädjen som förra veckan förde med sig. Tack och lov för det!
Har ju redan "fuskat" lite och lagt ut lite bilder och så, på kära Facebook, men det blir ju aldrig detsamma som att blogga. Däremot har det ju gett en hint om hur underbart vi hade det, förra veckan, sambon och jag. Har funderat hur jag ska lägga upp inlägget och har bestämt mig för att dela upp det i olika delar, och jag börjar med Chania...
Boendet:
Jag hade en romantisk dröm om en liten balkong, över en liten gränd, med sorl från restauranger och människor. Kan ni tänka er, att det blev precis så!!!! Hotellet var ett alldeles ljuvligt, litet lägenhetshotell som ägdes av charmanta Stavros och hans son George. Både två artiga och sällskapliga som få, och hade tusen tips på bra matställen, utflyktsmål mm, mm. Vår lilla lägenhet, var som en liten skinande ren och fräsch pärla och både balkongen och sorlet satt exakt där det skulle. Lyckträff, var bara förnamnet!
Foajén med gränden utanför.
Balkongen, med stort B.
Inget direkt fel på utsikten!
Den gamla stan i Chania:
För mig, som är en boren historieälskare, var ju Chania det perfekta resmålet. Den gamla stadskärnan är relativt stor, den räcker bra långt som tidsfördriv och miljön är fullständigt betagande! Det ena var gulligare än det andra - det prunkade och det sorlade och det doftade i vartendaste hörn.
Visst ser det helt fantastiskt ut?!
Hamnen:
Inte nog med vår lyckade lägenhet och balkong - vi hade ju även turen att bo jättenära hamnen! Vatten (gärna havet) är något som fascinerar både mig och sambon - även om inte jag har riktigt samma drift gällande behovet att kasta mig i varendaste pöl jag ser. Hur som helst, så var hamnen naturligtvis en samlingspunkt för allehanda behov. Det drällde av restauranger, krimskrams, hästdroskor, båtar och en och annan suspekt figur.
Restaurangerna slåss om platserna i den venetianska, gamla hamnen.
Detta måste vara Chanias vackraste körhäst! Han var så underbar, att jag nästan ramlade i vattnet! Han är 4 år och ägaren var en åldrad man, som, med illa dold, stolthet bugade och bockade när jag föll i haranger av komplimanger över hans fantastiska, energiska, resliga häst. Sen vet jag inte om jag skulle vilja åka bakom denna magnifika fåle, i en vagn. Känns som om det skulle kunna gå jäkligt fort!
Och så till denna spöklika figur.... Han stod, som förstenad, vid muren varje kväll och var både fascinerande och lite, lite skrämmande. Dock så visade det sig, att om man pytsade i en slant eller två i hans hink, så fick man stå bredvid och bli fotograferad - han blev även rent vild, och viftade med rosen.... En kväll blev jag ditkommenderad (av "statyn" alltså) för att sambon skulle fota. Det berodde på att sambon varit så generös med stålarna tidigare kvällar, att "statyn" förmodligen ville göra rätt för lönen. Jag är inte alldeles bekväm med den här typen av "underhållning", så jag tyckte att det kändes lätt obehagligt, men nu har i alla fall sambon ett foto på frugan och statyn i sin mobil. Det var ju tur!
Havet:
Som sagt, detta hav, som är otroligt fascinerande! Vackert är det ju alltid, men en av dagarna blåste det faktiskt halv storm, och då var såklart havet ännu häftigare än vanligt!
Känner mig rent stolt över att vara upphovsman till dessa bilder!
Strandhänget:
Sambon och jag är ju inte några ivriga anhängarna av oräkneliga timmar på någon strand - vare sig vi befinner oss på Kreta eller i Furudal - men naturligtvis hängde vi lite lagom under veckan! Det går ju inte an att återvända till fosterlandet, lika beige som man var innan man åkte! En viss "bränna" måste kunna uppvisas, som bevis för att man varit på sydligare breddgrader, så är det bara!
Trevlig väg till stranden och världens vackraste belägna lekplats (tror jag i alla fall).
Här hemma har vi ingen fantasi - vi hänger upp strumpor och tröjor. Tacka vet jag en bläckfisk eller två!
Vårt stamlokus vid stranden - både läget, underhållningen och maten var perfekt!
Omgivningen var som gjord för lata dagar med sol och bad tillsammans med ovanstående helt bedårande gäng! Den lilla sköldpaddsfärgade godingen, kom smygandes varendaste gång och sov gott tillsammans med mig på solstolen. Hon lindrade definitivt min längtan efter Släkten-är-värst!
Elafonisi:
Min pyssliga sambo, hade förstås (är jag benägen att säga) fixat hyrbil under ett par dagar. Nyfikna typer som vi är, så var ju det skitspännande! Första dagen styrde vi kosan mot Elafonisi och dess fantastiska stränder (hade vi hört). Faktum är, att vi allvarligt undrade om vi någonsin skulle komma dit....
Vägen gick över diverse berg, var ca 3 m bred och inte alldeles lätthanterlig för nordbor som vi. Vi hade lika gärna ha hyrt en EPA-traktor - så sakta gick det huvuddelen av tiden, men fram kom vi i alla fall till sist.
Kan tyckas som en liten omväg, för att köpa olivolja, honung och oliver....
Någonstans på halva vägen, valde vi att stanna vid en liten taverna och äta lunch. Det var så idylliskt att man höll på att smälla av! Ägarna var ett äldre par, som inte kunde ett ord engelska (och vår grekiska är lite knackig), och det blev en spännande väntan på maten. Dock tog sig den urgulliga "gubben" sig tid att bryta av en ros till mig, och det var ett evigt klappande på både sambon och mig. Urgulligt!
Så småningom kom förstås maten, och det blev kanske inte riktigt som vi hade tänkt oss - men det var bra ändå. Min moussaka var jättegod - sen fick jag nästan en flaska vin istället för ett glas. On the house, dök det upp fräscha melonbitar och rejält med raki, vilket ju var svårt för sambon som körde bil (alltså mer melon till honom och mer raki till mig).... Så mysigt och genuint att man nästan dog av myskänsla!
Till sist kom vi äntligen fram till Elafonisi, som väckte både blev en viss besvikelse och beundran. Betydligt mer "turistigt" än vi hade förstått, samtidigt så betagande vackert!
Vad ska man säga?! Hur naturen kan skapa något så sanslöst vackert, är helt obegripligt. Vi vadade (som alla andra) ut till ön med den rosaskimrande sanden, pga av rosa snäckskal, badade, solade och njöt av livet. Fantastiskt och betagande, men jag känner ingen längtan tillbaka just dit - alldeles för mycket folk för min smak.
Efter x antal timmar tillbaka till Chania, på dessa bergsvägar, valde vi att käka middag hemma på vår charmiga balkong och slocknade sen snällt i lagom tid......
Agia Roumeli:
Dagen efter var det time för ytterligare utflykt. Denna dag stod byn Agia Roumeli på schemat och det kändes jättespännande. Att den lilla byn är känd för omvärlden, beror på att den enorma Samarianravinen har sitt slut just där. Ravinen är ett populärt vandringsmål och lockar en mängd äventyrare av allehanda slag.
För att återuppleva gamla minnen, så körde vi lite bergsvägar även denna dag. Dock betydligt bättre underhållna och något bredare än gårdagen.
Vi startade i vackra Hora Sfakion....
....och åkte längs den fantastiska kusten.
Helt osannolikt, så är det faktiskt en strand där borta. Enda möjliga sättet att ta sig dit, är per båt.
Samma med detta fina kapell.
Denna lilla by heter Loutro och ståtade med en ljuvlig borgruin.
Skulle kunna vara dom Dimhöljda Bergen i Sagan om ringen.... Känslan var väldigt lik!
Agia Ruomeli och dess helt betagande omgivningar! På fotot ovan har ni Samarianravinen.
I denna lilla avkrok av världen, lever sisådär 15-20 pers året runt. Tanken svindlar!
Sambo i paradiset.
Agia Ruomeli - liksom bakifrån.
Vi tillbringade dagen med att gå på upptäcksfärd (gick ganska fort), äta och dricka grekiskt på någon av tavernorna, fota, bada, slöa och läsa. Sambon hann även med att geocacha en sväng. Faktum är att vi gärna hade stannat en natt, på något av byns små hotell, men det får bli nästa gång.
Tillbaka vid bilen, fick vi häng på en buss, som liksom bildade förtät över bergen, genom den mörka kvällen, så hemresan gick i ett huj. Ganska skönt faktiskt - dom där bergsvägarna är inte att leka med, hur fascinerande dom än månde vara....
Konsten att kunna njuta av den sista dagen:
Är det fler än jag som är dålig på just ovanstående? Det här med att liksom gå och skrota runt, fast bagaget är inlämnat i foajén och taxin till flygplatsen går kl 18 på kvällen. Jag - och för den delen, även sambon - är mer av sorten som vill hem när man ändå ska hem, så att säga, så detta kunde bli en knivig dag!
Men, tänka sig, att vi lyckades bemästra känslorna och faktiskt just njuta hela långa lördagen! Vi softade lite i gulliga lägenheten på förmiddagen och ägnade sedan resten av dagen med att strosa i stan samt att ta en härlig båttur. Ja, den sistnämnda slutade visserligen med att sambon blev lätt sjösjuk, men mysigt var det hur som helst! Fniss!
Att tända ett ljus för ett helgon, är något som jag alltid vill göra när jag är utomlands. Jag tycker att det är en så vacker och stämningsfull sed.
Att shoppa är också något man gärna gör utomlands - för att kasta sig mellan olika ämnen....
Äta bör man - annars dör man! För ovanligheten skull, slog jag till på en bananasplit. Kan säga att det lär dröja till nästa gång - är fortfarande mätt.
Ouzo och en "liten" öl i värmen.
Hamnen och båten som vi tog en tur med. Visst ser den ganska liten ut (ja, den röda alltså)?!
Det visade sig att både båten och personalen var rent gulliga!
Sambo i paradiset, del 2!
Liten och bråkig sjöstjärna....
....och större och mer "ordentlig". Precis som i människovärlden.
Det blåste på rätt bra - inte konstigt att sambon blev lite omruskad.
Hann även stöta ihop med ett gäng grekiska huliganer, rustade med både huvor, "bomber och granater". Jag förstår mig visserligen inte alls på fotboll, men jag förstår mig ännu mindre på ett gäng människor (i vuxen ålder), som kliver ut på en jättegammal, vacker pir i en jättegammal , vacker stad och ställer sig ut mot havet och skriker ramsor. Det gör definitivt inte att min nyfikenhet för fotboll och dess anhängare ökar i alla fall!
Avslutade denna händelserika dag, med middag på en av favoritrestaurangerna - Tamam. När taxin fräste iväg mot flyget, kände oss både nöjda med vår sista dag i Chania (för den här gången) och sugna på att komma hem till både ungar och hundar. Det har varit en fantastisk vecka, som verkligen gav mersmak och vi hoppas kunna återvända så småningom och fortsätta att utforska det spännande Kreta!
Nu är vi hemma igen och små lerkrukor minner om den härliga semestern. Släkten-är-värst har hunnit få sig några träningspass, likaså sambon och cykeln, vi har jobbat en vecka, käkat middag med våra duktiga hundvakter (tack Sofia, Anton och Adam, för all hjälp) och ordningen börjar återställas. Och vet ni - det är också bra!