Hade jag inte hundarna, så vet jag inte vad jag skulle göra...

....och missförstå mig nu inte. Mina barn är naturligtvis det käraste jag har, men dom är ju mer eller mindre vuxna, och kan ju inte ha morsan som en ryggsäck på ryggen för jämnan. Eller vad säger ni, Sofia och Adam, skulle ni vilja det?
 
Näe, jag tänker mer på det där andra livet - det som liksom rullar på utan egen förskyllan. Vänner kommer och vänner går, och jag är rätt så strikt med att släppa in folk alltför nära inpå mig. Har en himmelens massa trevliga bekanta, men ett fåtal riktigt nära vänner, som jag liksom alltid litar på.
 
Hundarna är min tryggaste tillflyktsort och dom får mig alltid på gott humör. Jag har tagit mig igenom en hel del tunga skeden i livet, genom att traska runt i skog och mark tillsammans med mina fyrbenta. Dom kräver ju aldrig någonting (ja, bortsett från träning alla dagar i veckan samt en omfattande konditionsträning då ra´), utan är glada för det som bjuds - så att säga.
 
Ja, nu vet jag inte varför jag kom in på detta eländiga, men det kan bero på att jag känner mig lite vilsen idag. Det sitter bombis ihop med att det är vår = tung arbetsbörda, det faktum att ovan nämnda barn klarar sig själva = väldans massa egentid, överjäklig ryggvärk = begränsad (det är nog det värsta jag vet) och lite så.
 
Hursomhaver, så startade vi dagen med frulle utomhus (och med vi, menar jag självklart Släkten-är-värst och jag). Lika spännande varje gång, eftersom jag håller till vid vårt lilla plastbord, och Krut envisas konstant med att släpa dit allehanda träd i olika format och storlek, för att visa sin kära matte. Att jag inte har släpat ut våra gedigna trämöbler, beror på den tidigare nämnda ryggf-n!
 
Efter näringsriktigt frukost, tog jag mig an den kommande lydnadstävlingen (vill egentligen inte prata om eländet) i form av hoppträning. Jag har ju varit så himmelens noga med Krut´s träning och han är förvisso riktigt duktig på en hel del. Dock har vi inte haft något jättefokus på just hoppet, förräns såhär i sista sekunden. Visst är det dumt? Nu är det inte så att jag har ett hopphinder på tomten, så man får vara lite påhittig. Och tänka sig, klaffarna till det gedigna bordet (som jag inte orkar bära ut), blev till ett alldeles utmärkt hinder!
 
Glädjande nog, så hoppade Kruten som en ängel efter en stund, så nu är jag inte nervös för just det momentet!!! Att Drama var duktig behöver jag väl inte ens nämna - för det är hon ju alltid! <3
 
Eftersom som solen var på sitt allra bästa humör, gav vi upp efter hoppet och åkte till Sandnäs istället, för bad. Det är så jädrans roligt att Krut också badar, och det går ju inte att ta miste på deras lycka i denna stund!
 
 
Skattungen i vårskrud.
 
 
Krut ligger liksom alltid ett steg efter raketmoster....
 
 
 
 
 
Nu jäklar!
 
 
Nu ska moster döden döööö! Ska bara hinna ifatt henne först....
 
 
Han hann ju aldrig ifatt liten raketmoster, men fick bollen i alla fall. Det berodde helt enkelt på att Drama fick annat för sig.... :D
 
Nu är vi tre ganska nöjda individer, som softar på tomten. Jag hoppas vakna tillsammans med en gladare Lena imorgon - livet är ju ganska bra, trots allt.
 
 

Kommentera här: