Jag är stolt, tamejtusan!
Japp, precis så är det! Jag är stolt för att jag vägrar att "kasta in handduken", sätta mig ner på min lilla, runda stjärt och säga till mig själv: Näe du, Lena, nu är du 53 år och alldeles för gammal för att göra än det ena, än det andra. Jag får ofta höra från olika människor i min omgivning att jag inte är riktigt klok (dock med mycket värme, så ingen fara med det), att jag ev är lite obetänksam ibland, kastar mig in i tokigheter till höger och vänster....
Precis allt det stämmer på pricken! Men det är också precis dom sidorna hos mig, som gör att jag lever ett liv som är ganska rikt på händelser av alla det slag. Min gamla mamma suckar ibland och säger: Men snälla Lena, varför kan du inte ta det lite lugnt? Och det kan man visst tycka, men det är också mycket som liksom bara "ramlar över mig"! Det är ju svårt att styra, men det genererar också galet mycket skratt i efterhand. Själv skulle jag kanske välja att beskriva mig som spontan - och rätt så nyfiken. Saker är till för att prövas - hur ska man annars veta om det är bra eller dåligt?!
Mitt senaste infall är ju, som ni redan vet, min karriär som isprinsessa. Den inleddes kanske inte på allra bästa sätt, men hade ändock utvecklats till det bättre häromdan, så idag kände jag mig mogen för att dra iväg själv, naturligtvis med Släkten-är-värst som sällskap. Jag är inte känd för att vara rädd för besvär, men jädrar vad meckigt det var att liksom få med sig allt som behövdes. Det var ryggsäck med skridskor, det var joggingbälte med diverse linor, det var vantar och mössor, täcken till hundarna, en kaffetermos, en kampleksak och slutligen ett par stavar. Dubbelpust, säger jag bara!
Med tanke på alla attiraljer, och då har jag inte ens räknat med Drama och Krut, så var jag ytterst tacksam att termometern stod på -12 grader, eftersom det förde med sig att det var relativt tomt på folk och fä på isen och jag kunde krångla på ostört.
Började med att få på mig grillorna alldeles själv, och bara det är ju ett steg i rätt riktning! Selade sen på fröken Fis, kopplade på den 3,5 m långa linan och sen.... Ja, sen bad jag en bön till högre makter att Drama skulle uppföra sig sansat och kontrollerat! Och det är faktiskt precis här som jag vill göra "hatten av" för älskade Drama!!! Hon är ett unikum i sitt slag tycker jag, med tanke på att hon inte hör och har en fullkomligt galen energi och sprallighet. Utan några som helst problem, travade hon lugnt och sansat, lite snett framför mig och hade den allra största förståelse för mina totalt okontrollerade kroppsrörelser till och från. När jag drog lite i linan, stannade hon snällt och avvaktade "vidare order", så att säga. Till och med den lilla sprallgöken Krut, kände stundens allvar, och travade bredvid sin moster, som en gammal parhäst!
Vi tog oss ungefär 1,5 km på detta vis, innan jag gav upp och tog av skridskorna för den här gången. Benen värkte och jag kände mig vingligare och vingligare, så koncentrationen hade liksom tagit slut - men vad sjutton gör det?! Därefter traskade vi vidare - lite mer jordnära så att säga - och lekte och tränade fot-sitt, inkallning och position (guuuu, så tjatigt) för fulla muggar. Krut grävde ner kampdutten någonstans i alla snö, så en ny måste införskaffas. Tur att det inte var den bästaste i alla fall....
Att ha förmånen att tillbringa eftermiddagarna på det här viset, är en lycka såklart - och faktum är att jag känner mig rätt så lyckligt för tillfället! Livet har sina svårigheter, men också sina härliga sidor - det gäller bara att kunna/hinna ta dom tillvara.