Nu har jag inrättat mig i ledet igen!

För den här gången, vill jag dock betona! Det är alltid urjobbigt att åka ifrån landet och komma hem till storstan. Det tar något dygn eller två innan jag liksom "landar" i vardagen här på hemmaplan...

Idag jobbade jag första dagen på tre veckor, och det var tydligen den medicin som behövdes för stunden. Det var roligt att träffa både barn och kollegor, och jag känner mig full av energi igen.

Detta trots ett besök hos dr Wasabi, där densamma konstaterade att jag har på tok för högt blodtryck och nu är remitterad vidare för ultraljud, arbetsprover och allt vad det var. Inte så kul i och för sig, men det är väl bra att få det gjort...

Drama har hängt med bästa brorsan under dagen, och Krut har varit med mig i skogen med alla fritidsbarn. Som vanligt gjorde han succé för sin schyssta attityd, och fick rejält beröm av kollegorna för sin stiliga kroppshydda. Han är bra gullig, han, Kruten....
 

Imorgon är vi bjudna på middag hos min bästa hästägare, Kerstin, hundarna och jag. Det brukar alltid vara puttrigt - hoppas bara att jag hinner köra lite lydnad också!
1 Helena Olsson:

skriven

Hej!
Vad jobbigt att vara så sjuk länge. Man ska ju hålla sig frisk genom att vara ute mycket. Det är ni ju verkligen ser man här på bloggen. Friluftsfamiljen! Så otroligt fina bilder!!! Man blir glad av att titta på dem.
Högt blodtryck låter inte bra!!! Du måste vara rädd om dig. Ta vara på doktorns alla råd och ordinationer.
Kram på er alla!

Svar: Vad roligt att du kikar in, Helena! Och tack för både omtanke och beröm! Hoppas att ni tar er en tur till Furudal i sommar!Kramar
Lena Törnqvist

2 Carina:

skriven

Det där med hjärta och blodtryck är ofta genetiskt, sen får man vara hur mycket friluftsmänniska som helst. Det hjälper inte alltid. Även jag har fått högt blodtryck, och jag är verkligen inte urtypen precis men min mor hade det, så...
Vad bra att barnen får umgås med stora hundar, och lära sig att rottisar kan vara både trevliga och väluppfostrade. Typ...;)
Kram Carina

Svar: Ja, Carina, det är väl precis så det är! Har en bekanting som tar så väl, så väl hand om sig i alla lägen, och det är nog den mest sjukliga person jag känner... Man har den kropp man har, helt enkelt. Och ang hundarna, så är det mitt "mission" att sprida rottiskärlek till folket! Går riktigt bra, faktiskt! :D
Kram på dig!
Lena Törnqvist

Kommentera här: