Höst i Furudal
Imorse bestämde vi oss för att åka till Stråbodarnas fäbod för att spåra, träna lydnad och njuta av den friska, stärkande luften. När vi kom fram till den spektakulära hängbron var den avstängd! Tusan också. Vi tänkte snabbt om, och åkte vidare till Mickelsjön istället. Vet ni, när jag skriver om dessa olika ställen, så pratar vi 3-4 mil grusväg i vildmarken. Det är helt fantastiskt!
Väl framme hittade vi en jättefin grillplats nere vid sjön, där vi tände en eld. Det var för all del inte alldeles enkelt eftersom vi först fick samla ved - och det hjälpte Elsa och Drama till med.... Pust!
Medan elden sen väl tog sig, passade jag på att träna lite lydnad. Först var det Drama som stod på programmet. Vi tränade lite ligg - stanna kvar, fot och inkallning. Med Elsa körde jag kryp, vilket gick riktigt bra, och fotgående, som också gick riktigt bra! När jag skulle leka med Elsa, böjde jag mig ner samtidigt som hon hoppade upp, så nu sitter jag med ett jack på insidan av underläppen och lätt ömmande tänder....
Jo, jag tränade faktiskt med Elsa också, men då var fotografen upptagen med annat...
Som grädde på moset trampade jag ner i ett hål (ända upp till knät), när jag skulle sprinta iväg och tukta valpskrället, och stukade hela foten!!!! Ren tur att jag inte bröt den, kan jag säga. Kan tillägga att medan jag låg där och grät, kom Drama glatt skuttande tillbaka och hoppade på mig, där jag låg och kravlade! Det är förenat med viss fara att vara hundägare minsann... :)))
Efter dessa övningar var det ändå dags för korvgrillning och godis till hundarna, och det satt fint för både folk och fä!
Nu är det söndag och solen strålar fortfarande från en klarblå himmel. Först hade vi bestämt oss för att åka hem framåt kvällen, men det blir inte så. Vi sticker ybertidigt imorgon bitti istället, så att vi kan njuta av dagen.
Björn har hunnit tagit en sista tur för säsongen med crossen och jag och brudarna har gått varsitt spår och tränat lydnad en microstund. Det har gått jättebra! Sen tog vi en prommis i skogarna och det är med lite skräckblandad förtjusning man traskar omkring ensam. Tänk om det skulle stå en liten björn eller varg bakom någon buske - eller snarare tall då ra´..... Nu känns det för all del ganska osannolikt att dom och jag skulle runda exakt samma träd exakt samma sekund, med tanke på att skogarna sträcker sig milsvitt runt om.
Och angående mina raderade inlägg, har jag nu bölat färdigt, svurit mig blå och lärt mig hur jag aldrig ska göra igen. Så det så!!!! :)