Sikta mot tvåan!

Visst är det så att det finns en hundbok som heter något i stil med Sikta mot tian?! Jag har nu bestämt mig för att skriva en uppföljare till den - arbetsnamnet är, i nuläget, alltså: Sikta mot tvåan! Anledningen till detta beslut, är dagens tävlingsresultat - där vi återigen lyckades nolla oss bort från ett förstapris och följaktligen fortfarande står och stampar i lydnadsklass ll...
 
Mycket visare och mycket klokare och en väldig massa mer förberedd än senast, anlände tävlingshunden och jag i ytterligt god tid till Apollogruppens lydnadstävling. Faktum är, att vi var så tidiga att det fortfarande var relativt mörkt, men så fick det bli. Enligt konstens alla regler, samlade jag ihop lille Krut och faktum är att det kändes riktigt, riktigt bra. Men se på fan.....
 
Jag hade såklart gruvat mig lite för platsliggningen, men efter senaste tidens träning på just det, så var känslan ändock att det skulle funka. Har ju dessutom landat i, att inte starta överhuvudtaget om han känns det minsta ofokuserad och den känslan fanns inte där alls - alltså bara att köra!
 
Nåväl, platsen var det, ja! Det började med att Krut lade sig innan kommandot, så jag satte upp honom och gjorde om och gjorde rätt. Sen låg han så prydligt att mattehjärtat nästan rann över av förnöjsamhet - men varför inte skoja till det hela en anings smula!? Rätt som det är börjar den där j-a svansen gå i 390 och han är precis på väg upp, när jag svalde all stolthet och röt till med ett både rejält och tydligt ligg, varpå lydnadshunden omedelbart återgick till sitt milda och välartade jag. F ö låg dom andra också som ljus, efter min korrigering, och det var ju roligt - för dom.... Men Krut är inte den som låter sig påverkas någon längre stund, så han provade att vifta lite på svanseländet en gång till, varpå jag dessutom var tvungen att ta till en harkling modell kraftigare. Ungefär då var momentet över och det blev såklart en stor och extrafet nolla. Fick dock hejarop av både medtävlare och domare, för att jag gjorde som jag gjorde, och det kändes i alla fall lite trösterikt. Känner mig dessutom nöjd med att jag fick ett tillfälle att "trycka till" den lille.....
 
Eftersom jag var så väl förberedd, så tog jag eländet med jämnmod och körde vidare resten av programmet också. Nu gjorde vi inte sådär jättelysande ifrån oss, men det kändes inte så viktigt längre - huvudsaken blev plötsligt att vi faktiskt genomförde rubbet.
 
Plats  0 p (ligger innan kommando, påverkar på avstånd, ljudar)
Fritt följ  6 p (tappar i starten, hunden ej parallell, luftar, felaktig hö/vä halt, dk, släpper vid helt om)
Läggande  9 p (luftar i transporten)
Inkallande  10 p (trampar vid lämnandet)
Sändande med ställande  9 p (nosar på konen)
Apportering  8 p (tveksamt upptag - läs: gräver typ ner apporten, slår i föraren vid ingång)
Hopp  7,5 p (lätt islag på föraren, sitter snett)
Fjärren  8 p (dk)
Helhet  8 (föraren jobbar bra, lite ostyrig hund)
 
Summa: 129 p
 
Efter prisutdelningen tog sig domaren tid att prata en god stund med mig, vilket var glädjande. Han berättade att han hade sett mig värma upp och tänkt, att nu kör hon slut på sin rottweiler redan innan tävlingen. När han hade, mer som upplevt Krut, förstod han precis varför jag gjorde som jag gjorde! Hahaha, vet väl vilken galenpanna till hund jag har! I övrigt fick jag mycket beröm för mitt arbete och han tyckte inte att det hängde på mig, utan snarare på viss omognad hos tävlingshunden (det är du det, Kruten). Han gillade också samarbetsviljan och arbetsglädjen. Fina ord, tycker jag, och känner mig - på något märkligt sätt - ändå nöjd med dagen.
 
Lite extra roligt att vi tävlade mot Weine, som dömde när vi var så rysligt duktiga på KM:et i Nynäs. Undrar om han var lika imponerad idag?! Hihi!
 
 
Nöjd är även lille Krut, som hann rulla sig i rävbajs, ta en mysig promenad på golfbanan i närheten och dessutom vann en tuggsko att festa loss på!
 
Nu har ju målen för 2014 skitit sig, så att säga, så nu tar vi en veckas vila. Det komiska är att jag sällan sätter upp några mål på det sättet, och det kommer jag nog fortsätta med framledes....
 

På finbesök!

Jajemän, finbesök stod på schemat idag! Sambon har, tack och lov, en förkärlek för lammkött (med tanke på sambons ringa ålder, skulle man kunna tro att det är jag - men icke), vilket ledde till en roadtrip med Flen som mål. Redan nämnda sambo hade nämligen beställt en låda lamm från Dramas uppfödare - allra bästa Anna och Roger - och den skulle avhämtas. Turligt nog, så föll det på min lott och ännu mer turligt, så fick jag sällskap av Marie och Enzo (kan lugnt säga att det nästan var ett mirakel, med tanke på hur svårt vi har att synka våra kalendrar)!
 
 
Bildbevis på att vi faktiskt umgicks idag. Hihi!
 
Det var jättejättelänge sen jag träffade Anna och Roger, och jag fick gladfjärliar i magen när jag såg Bronäs däruppe på kullen.
 
 
Vi har ju hängt en del där genom åren med liten Drakmoster och det är bara goda och varma minnen.
 
Vi hann knappt ur bilen, förrän Roger kom klivande över planen. Nu är jag inte så självgod, att jag, ens för ett ögonblick, trodde att det var för min skull. Näe då, jag visst minsann precis vad det var, som fick honom, och inte långt efter, Anna, komma i skor och jacka så snabbt! Nämligen.....
 
 
 
 
....... lilla Drama!!!!
 
Drama har alltid älskat Roger (och jag tror att det är besvarad kärlek) och man blev ju rörd till tårar, när man såg hennes toklycka över att träffa urhusse igen, för första gången på säkert 2-3 år! Och utan att vilja genera Roger, så tyckte jag mig ana lite tårblänk även i hans ögon - vilket naturligtvis gick över superfort.... Fniss!
 
 
Och sen var det såklart Annas tur, och med tanke på Annas leende, så vet jag inte vem som var lyckligast!
 
Efter pusskalas och uppvisning av barnbarnet Krut (och naturligtvis även Enzo), blev det fika i hur många timmar som helst, innan vi ens kom i närheten av någon lammkartong. Hur i herrans namn är det möjligt, att det finns så sjukt stora mängder ord som verkligen är helt nödvändigt att bli sagda!? Strunt samma egentligen - det viktigaste är att det verkligen blir sagt (och idag hann vi definitivt med en ansenlig mängd)!
 
Såsmåningom lyckades vi i alla fall slita oss från allt det mysiga, hämta köttet - dock via hönsen och fåren - och fräsa vidare till brukshundklubben för en liten träningssejour. Krut behöver ju vidga sina vyer för att kunna hålla nyfikenheten ifrån sig en smulas aning....
 
Körde igenom tvåan med en fullständigt flippad tävlingshund, dvs Kruten, alltmedan Marie såg rent oanständigt full i skratt ut. Hon sammanfattade sedan det hela med: Han tycker i alla fall att det är galet roligt (och det har hon ju helt rätt i).
 
Tränade även lite lydnad med Drakmoster, som faktiskt inte är ett smack bättre än systersonen. Fort och fel, fort och rätt, fort och fort typ mest hela tiden! Men det är då sannerligen inget fel på humöret hos dessa två fullblodsgalningar - det kan ingen säga!
 
Resan hem kändes rent löjligt kort, och inte hann vi prata klart då heller!!! Nä, vet du vad, Marie - vi får helt enkelt ses snart igen - och det gäller även er, Anna och Roger! Sambon blev avundsjuk när jag berättade hur mysigt det hade varit att ses....
 
 
Det var här det började! <3
 
 
 
 
 
 
 
 

Träning hej och träning hå!

Det var idag som det dags - äntligen ska väl tilläggas - att inställa sig som ny medlem i en lydnadsgrupp på Nynäs BK. Det har varit på G ett antal torsdagar, men det är väldans vad svårt det har varit att få till lediga kvällar (både tisdagar och torsdagar) just den här hösten. Men nu så.....
 
Startade med en lagom vild och stretchande promenad med Släkten-är-värst, i någon okänd skog i Västerhaninge, för att sen fortsätta vidare mot Håga för privatlektion tillsammans med lille Krut och Lotta. Delgav Lotta våra senaste vedermödor och kan man tänka sig! Hon sa precis, exakt alla rätta ord, för att få mig på banan igen (Kruten har ju aldrig varit av, om man frågar honom) och vi hade en toppenbra lektion! Mycket träning på den bristande koncentrationen (hos tävlingshunden) och mycket träning på rätt fokus (hos matten, dvs mig) samt lite annat, nytt smått och gott.
 
 
Märkligt vad denna extremt glada "skit" har gjort med mig och mitt intresse för hundträning! Kul har det alltid varit, men nu är det snudd på ultrakul!
 
Efter att ha fortsatt min undersökande verksamhet gällande toaletter jag passerar, denna gång i Lotta´s lokal, fortsatte jag och mina vapendragare vidare till klubben. Vidare träning väntade - Drakmoster satt och studsade i buren och en tänkt platsliggning stod dessutom på schemat. Jag hade varit ytterligt förutseende och packat med den andalusiska grönsakssoppan med taralli och hela kittet. Inget skulle få mig att "vika ner mig", innan vi var klara för dagen (läs gärna kvällen - eller varför inte, rentav, natten)!
 
Jag kan säga att det definitivt kändes mer som det sistnämnda, när vi styrde in på parkeringen. Inte en kotte hade kommit ännu, klubbstugan var låst, planen nersläckt och det var svart som i natten - bortsett från utelampan som gav ifrån sig ett blekt sken.
 
Jaja, sån´t knäcker ju inte en motiverad hundmänniska, så ut med Drama och körde väl lydnad så det ven om öronen. Vilket förresten är helt korrekt beskrivet, eftersom det blåste både friskt, kallt och mycket. Det störde visserligen inte liten Drake, som var som ett krummelurpiller, hela hon, men för egen del, kändes det faktiskt inte alls så roligt. Dessutom kändes det ganska spöklikt och när det kom något (sannolikt någon) vandrades mot klubben, med blinkade smålampor i den svarta natten (klockan var nästan 18), avgjorde det saken. Jag fick in både hund och grejer plus mig själv i bilen, med en jädrans rulle, och stängde dörren också - för säkerhets skull liksom. Det visade sig naturligtvis vara en granne som var ute och rastade sig och jycken, men då ville jag varken träna platsliggning eller äta soppa längre (inte ens med taralli), och bestämde oss för att åka hem och tina upp.
 
 
Och så den här mostern, alltså!!!
 
Nu är jag alltså fortfarande medlem i en träningsgrupp, där jag, än så länge, icke har träffat en endaste levandes själ, men ingen kan säga annat än att jag är jäkligt flitig i alla fall! Imorgon drar Släkten-är-värst, sambon, sonen och kompis Axel till Furudal för däckbyte. Ska bli skönt att vara en liten aning ensam några timmar, om jag ska vara alldeles ärlig - och det har jag hört att man ska vara! Ses och hörs! <3
 
 

Liknande inlägg