In med skyddet och ut med lydnaden!

Det är lille Krut´s nya motto i livet, och jag kan säga att vi inte är alldeles överens, tävlingshunden och jag. Jag är ju bortskämd med att ha en hyfsat mjuk och förig rottispojk, vilket passar mina 153,7 cm över havet, alldeles, alldeles utmärkt. Nu är Kruten inne i en utvecklingsfas och ska väl passa på att växa sig så stor och stark och ball som han bara kan, innan sin tredje födelsedag - och det är ungefär precis där som våra gemensamma intressen går isär!
 
 
Nu raljerar jag förstås en smula, men det ligger viss sanning i eländet. Det fina fria följet känns som ett minne blott och nästa start i lydnaden verkar avlägsen.
 
 

Förhandlingar pågår, alltmedan hundskrället glatt uppdaterar sig om vad dom andra gör.
 
 
Stadgeträning, med både - och - resultat... Men till slut så satt det såklart!
 
 
Men å andra sidan, så har han utvecklats jättefint i skyddsarbetet, grabbhalvan. Jag menar, kan man inte få det ena, så kan man ju få det andra i alla fall! Hahaha!
 
 
 
 
 
 
 
Svårt att få klockrena foton, när både hund och figge är i rörelse, men jag gillar aktiviteten i bilderna.
 
 
 
Lite mattemys är ändock inte fullständigt impopulärt, hur cool man än låtsas vara!
 
Nu behöver inte eventuella belackare jubla och öppna skumpaflaskan och fira att jag har blivit spritt språngande galen, för så är icke fallet. Jag är exakt lika noga med lydnaden som jag brukar, men jag bjussar gärna på att det går i vågor (och emellanåt blåser det t o m upp till storm). Det känns toppen att tillhöra ett träningsgäng, där jag känner mig trygg och där vi kan tråckla oss igenom olika moment tillsammans.
 
Det är också vansinnigt roligt att ha en hund, som ställer upp på allt som dyker upp i mattes huvud, och där jag inte behöver känna mig begränsad till än det ena, än det andra. Och jag tänker, att lydnaden hittas nog snart igen, eller vad tror ni?!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ååååååka pendeltåg........

Jamen visst, ser ni, vi har ju varit på sightseeing ända till Nynäshamn, per just pendeltåg. Man kan visst skratta och tycka att vi är töntigaste i världen, det bryr jag mig inte så värst mycket om faktiskt, men man kan i alla fall inte beskylla oss för att vara vare sig bekväma eller fast i det vanliga hela tiden. När man är van att konstant "sitta fast" i bilträsket, är det rent befriande att plötsligt kunna susa till annan ort, utan att knappt lyfta ett finger för egen maskin....
 
Den sedvanliga ryggan packades med gulschsoppa och goda smörgåsar, långkallingarna åkte på (som tur var, visade det sig), fulmössorna drogs ner över öronen och sen påbörjade vi vandringen mot centrum och det omtalade pendeltåget.
 
 
Ta det, för all del lugnt, matte, känn ingen press alls! Men det vore jäkligt bra om du kilade ner till oss, typ igår!
 
 
 
Nu är spänningen snudd på olidlig! Hihi!
 
 
Det var, naturligtvis, inga problem med Släkten-är-värst på tåget. Däremot såg båda ut som Stålmannen, here we come, när vi anlände slutdestinationen, och det tog en stund innan dom förstod att dom inte stod på schemat för vaktpasset i Nynäshamn just den här helgen. Nyttigt, nyttigt!
 
Stationen ligger ju vid hamnen, och det blåste förbenat kallt där vid havet (säger bara - tack och lov för underställ). Men vi härdade och njöt av vågskvalp och vackra vyer och ledig lördag, efter bästa förmåga i alla fall.
 
 
Den fantastiska krogen Kroken i förgrunden.....
 
 
 
 
 
Öde i hamnen, men så förödande vackert!
 
 
Det är klart, Släkten-är-värst var på plats förstås, men en sambo i andra änden på snöret. Sambon sa, att han inte alls skulle bli förvånad om Drama hoppade i havet för ett uppfriskande bad, men så knäpp är väl inte ens hon?!
 
 
 
 
Vad gör man inte för att hålla värmen och humöret uppe!
 
 
Vad fasen håller karln på med????

Så småningom var det väl som dags att dra sig tillbaka mot tåget, men det bar liksom emot en smula. Det var då jag fick en av mina alla strålande (?!) idéer, och tyckte att vi väl ändå skulle ta ett glas vin på Kroken innan vi fräste hemåt. Sambon tittade på mig och tittade på Släkten-är-värst och på mig igen, och uttryckte sen sin tveksamhet till rottweilers välkomnande på nämnda restaurang. Förstår inte att han fortfarande inte känner mig, efter sisådär14 åt tillsammans....
 
Jag traskade in, förklarade läget och sa att vi så himmelens gärna ville njuta av det charmiga Nynäs ytterligare en stund - och kom strax ut igen med två glas vin (dessutom i tjusiga vinglas och inga jädrans plastmuggar, inte)! Servitrisen förstod precis vad jag menade och vinkade så rart där inifrån, medan hon serverade andra gäster. Det är vad jag kallar service!!!!
 
 
 
Det var fortfarande samma snålblåst, men blev en himla mysig avslutning på besöket. Ja, vi andra tyckte åtminstone det...... Hahaha!
 
På hemvägen, hade dom fyrbenta landat i att dom hade ledig lördag och kopplade av, minst sagt!
 
 
 
Som sagt, skratta gärna åt min barnsliga förtjusning över denna lilla tripp, men den har renderat i två nöjda människor och två, ungefär avlidna, hundar. För mig är det kvalitetstid på hög nivå!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Krut hade rätt!

Vad är väl en träningstävling mot en långpromenad i hemtrakterna?! Ja, bortsett ifrån en ypperlig möjlighet att stämma av hur vi ligger till i formen, en härligt hundig dag tillsammans med likasinnande och att jag har längtat massor efter just den här dagen, naturligtvis.....
 
Nu löste det ju sig så finurligt, att lille Krut blev dålig i magen just natten till idag, varpå den redan slitna matten (läs jag) rände ut och in med tävlingshunden x antal gånger, vilket i sin tur resulterade i att både han och jag var snudd på avlidna, när klockan ringde klockan jättetidigt. Efter lite resonemang med mig själv, valde jag att avstå (trots att det sved som f-n) och det fick bli en dag på hemmaplan istället.
 
Nu var det inte något jättestraff att behöva umgås med sambo och Drakmoster en hel dag, snarare tvärtom, och för er som undrar, så mår Krutens mage betydligt bättre. Win win situation för alla inblandade alltså!
 
Att nu bo mitt i mina älsklingspromenadmarker, är inget annat än ren och skär lyx! Att bara behöva gå ut genom ytterdörren och rätt ut bland fält och mysiga grusvägar, gör att jag blir en snäll och rar och genomgullig liten människa, istället för Häxan Surtant bland alla lösspringande hundar i vårt gamla boende.
 
 
Det är typ här vi bor, och inte stör det mig att ha den här utsikten med Blåkulla Ridskola i bakgrunden.
 
 
 
På väg mot Kalvsvik....
 
 
Sötlöken har grävt lite sork. Kan f ö säga att jag har hört ryktas, att sorkarna flyttar från Västerhaninge i raketfart, sen Släkten-är-värst kom hit!
 
 
Förstår jag inte alls, men kan konstatera att våra promenader, rent allmänt, tar dubbelt så lång tid nuförtiden....
 
 
Inget är som väntans tider....
 
 
.....på familjens absoluta stornöt!
  
 
 
Bara för att det är vackert, liksom.
 
 
Hahaha! Den här bilden får mig att tänka på filmen Blues Brothers!!!!
 
Så småningom kom vi till Jordbro gravfält, där vi tänkte oss en liten paus....
 
 
Seriöst, vad är det med denna hund?! Drama har fullständig koll på att man lägger sig ungefär vid sin människa, medan Kruten mest krånglar och trasslar - samtidigt som han verkligen undrar varför vi sitter just där vi sitter! Det är t ex här som detta med träningstävling känns högaktuellt...
 
 
Alltså, den här lilla godingen med sin leriga nos. <3
 
 
Åsså han..... <3
 
Efter lite rast fortsatte vi hemåt, men nog blev det några stopp till - i alla fall! Vi är ju lite nyfikna av oss, sambon och jag...
 
 
En av alla fantastiska gravsättningar.
 
Efter att ha lusläst informationstavlorna, fick vi klart för oss att det fanns mer att se på andra sidan pendeltåget. Sagt och gjort, det var vi tvungna att kolla såklart.
 
Det visade sig vara väl värt mödan och ytterligare nya miljöer öppnade sig. Nu ligger det överst på vår upptäckarlista till nästa hundpromenad, men vi passade ändå på att låta Drama och Krut busa av sig den allra sista energin.
 
 
Krut ser rent samlad ut i jämförelse med...
 
 
....denna moster! Med tanke på att hon är skendräktig och en anings slö, vill man som inte tänka på hur det är i vanliga fall!
 
Denna lilla tripp tog bara tre timmar och nu är vi hemma och mår bra, alla fyra. Det var kanske inte hela världen att schemat ändrades i alla fall då ra´.... Hihihi!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Liknande inlägg