Känner mig som en figur i en Astrid Lindgren-bok...

Och nej, jag har inte tappat förståndet, trots att det ligger otroligt nära till hands för tillfället. Däremot bearbetar jag min flytt, som närmar sig med stormsteg, och det är där som Astrid kommer in. Numera, när jag förflyttar mig i hemtrakterna, har jag små hållpunkter, som av någon anledning har fastnat i minnet. Det känns ungefär som när Astrid Lindgren beskriver någon av Emil i Lönneberga´s färder genom Småland, där han har givit namn åt olika platser pga händelser i livet.
 
Ni vet - eller det kanske ni inte alls gör, men jag tror det - där bodde den där ilskna hunden som ingen hade koll på, i det där huset har jag varit på sminkparty, där bodde familjen som hade ett barn i skolan som...., där är backen där vi åkte pulka på vintern, det var där som dom där två älgarna passerade, där grillade vi korv på somrarna, tänk att det var fritidshus här när vi flyttade till Tyresö osv, osv, osv i all oändlighet.
 
Minnen kommer tillbaka och det är riktigt puttrigt att gå där och filosofera. En del har varit mindre bra såklart, men det mesta har varit härligt och roligt. Och tänk, hur skulle livet vara, om allt bara vore friktionsfritt! Det är ju alla dessa erfarenheter, som har format mig och livet som det är idag, och det är något att ta i beaktande och lära sig att uppskatta.
 
Nu är det ren nedräkning till nästa helg och jag börjar känna mig färdig. Det är mycket nytt som har hänt och som är på G, och det känns verkligen som om livet är på väg in i ytterligare en fas. Det känns bra och det känns spännande och jag hoppas att jag har kommit så långt i min egen utveckling, att jag blir bättre och bättre på att livet i nuet. Det är baske mig inte lätt, men försöka går ju! Hihi!
 
 
 
 

Under eftermiddagen kom sonen förbi och hjälpte till att slänga en del, och nu känns det verkligen "på riktigt". Mysfaktor är det inte tal om just nu....
 
 

Krut och jag.....

....har, under år 2014, lyckats placera oss som andra bästa lydnadshund inom Östra LO/Afr, vilket jag nog måste erkänna att jag tycker är en smärre bedrift. Med tanke på min fullständiga brist på tävlingsnerver i kombo med Krutens synnerliga skojfriska och rappa framtoning, är det ett under att vi ens har tagit oss ut på tävlingsbanorna faktiskt.
 
 
Nu har vi i alla fall gjort det, och egentligen är jag nöjd redan där. Sen surfade vi igenom lydnadsettan relativt enkelt, efter den dödligt pinsamma debuten, startade ganska tjusigt i klass två, genomled några riktiga bottennapp, gjorde ett vansinnigt stiligt KM och avslutade tävlingssäsongen med att få problem med platsen....
 
Vi har backat bandet, lille Krut håller på att växa sig stor och stark (tror han, alltså), petar i detaljer, höjer kraven och nöter vidare mot nya djärva mål. Sista tävlingen i tvåan lär vi väl pricka in när vi minst anar, ett BH-prov står nog på tapeten samt, naturligvis, en appellstart.
 
 
Det allra viktigaste är dock, att vi har roligt tillsammans, Drakmoster, Kruten och jag!
 
 
 
 
 
 

Nu har jag kommit på njutningen med att rensa!

 Det är ju naturligtvis så det är - det som gör det mysigt att rensa och slänga gamla grejer. Det ska ske tillsammans med barnen, eller dom vuxna unga människorna snarare!!! I tisdags kväll var både Sofia och Adam hemma och gick igenom lite lådor och förråd och fotoalbum och garderober och, ja ni vet, och det var så himmelens harmoniskt och skojfriskt, att jag inte alls kunde begripa varför jag satt här och illtjöt så sent som i lördags.
 
 

Sofia ser alltid lite lätt matt ut när det gäller lillebrorsan...
 
 
.....och alla förstår precis varför! Hur som haver så hittade hon en underbar Barbieklänning som mamsen/mormor sydde för en herrans massa år sen, till min Barbie. Snacka om hantverk!
 
 
Vardag med syskonen Törnqvist (OBS! Gäller både två- och fyrbenta)!
 
 
 
Och nej, jag har aldrig lagt vikten vid utseendet, när jag har uppfostrat mina rara, små ungar - som synes! Hahhaa! Tycker f ö att det är betydligt viktigare att försöka vara en schysst person, bara så ni vet liksom...
 
 

Ibland blir det nästan normalt faktiskt....
 
Det hela underlättades ytterligare av att lille Krut hade full kontroll på en av "sina" tomtar.
 
 
 
Ja, alltså, våra hundar må vara bortskämda, men jag har inte köpt en egen tomt till Krut - det har jag faktiskt inte gjort! Däremot har rottweilerhanen fått en alldeles oemotståndlig kärlek till denna pyttelilla tomte, och letar reda på den oavsett var jag gömmer den. Spänningen är nu olidlig - ska The Tomte lyckas hänga med i flytten, eller kommer han att gå vilse i någon lek med Krut the Rottweiler?!
 
Kvällen avslutades med en lagom rörig middag och nu känns hjärtat genast mycket, mycket gladare! Det blir nog flytt i alla fall, vad det lider!
 
 
 
 
 
 
 
 

Liknande inlägg