Det är såhär man tankar energi - banne mig!!!!

Det har varit träningshelg i Furudaaaal, minsann, och jag känner mig nöjd, glad och varm (inte enbart pga den löjligt höga temperaturen utomhus) i hjärtetrakten! I "min" träningsgrupp i Dalarna, har det skojats friskt om Furudal och mitt fåniga stockholmska sätt att uttala det, det har önskats umgänge med grill och vin efter träning (vid tillfälle) och tillika snittar och champagne om detta - mot förmodan - skulle inträffa. Någon gång i våras, bestämde jag mig för att försöka genomföra den här helgen och spikade ett datum. Som vanligt dyker det alltid upp saker vägen, men till sist landade det i alla fall i följande skara:
 
 
Maria och Cliff
 
 
Tommy och Kodak
 
 
Linda och Frank....
 
 
....och densamma med Jersey
 

Liselott och Swea
 
 
Marren och Lo
 
 
Jessica och Elvis
 
 
Rebecka och Cross
 
Och såklart....
 
 

.....jag själv och Släkten-är-värst
 
Saknade var Camilla, Anders och Carolin, men det var lyx Marren, Liselott och Jessica gjorde sig besväret att åka från både Karlskoga, Stockholm och Enköping!
 
Nåväl, sambon och jag fräste upp redan torsdag kväll och för min del gick fredagen åt till pyssel och fix, rent praktiskt rekognisering av miljö och förberedelser av frukost kommande morgon mm, mm. Framåt kvällen anslöt Jessica och Maritha och när det var typ natt, landade Liselott i vandrarhemmet. Tur att hon hade sällskap av dessa, där borta i kolmörkret! Hahaha!
 
 

Finns ingen anledning till oro!!!!
 
Lördag morgon samlades vi hemma på altanen, och babblade så till den milda grad, att vi aldrig höll på att komma till den däringa skogen. Men inget stoppar ju en hundnörd och till sist så lyckades vi i alla fall att få lite styr på saker och ting. Spår lades och ruta trampades upp, och sen var det som bara att kööööra!
 

Tommy, det är din tur nu!!!!
 
 
Men vadå, ska det bäras till rutan, eller.....
 
 
Måste bara förklara att kameran vandrade runt under helgen och därmed kan jag inte ansvara för mängden foton på allehanda ekipage (noterar dock att Bingo är med på en förvånansvärt stor del). Hursomhaver så gjorde Cliff ett superfint jobb i uppletanderutan och hade dessutom 45 sekunder till godo (eller var det minuter)!
 
 
Marren gör sig redo för spår!
 
 
Lille Krut gjorde bra ifrån sig i ett spår som varken han eller jag hade en aning om, och det kändes kul! Tillbaka vid bilarna, hittade han Rebecka som stöd och där blev han kvar...
 
Nånstans här höll vi på att svälta ihjäl och fräste till caféet för lunch. Nu stängde det ju klockan 14, så vi fick dra vidare till Memhet och pizzan vid Ore Camping. Efter lätt kulturkrock i form av renodlat uppfostring från restaurangägarens sida, fick vi till sist vår mat och blev därefter mätta och snälla igen. Detta med missad uppdatering (jaja, jag tar på mig det), var annars ett genomgående tema under dessa dagar - caféet hade inte alls öppet som jag trodde, och inte ICA heller - men vad fasen, vi överlevde ju ändå!
 
Jaha, tankade och klara - lydnad på schemat. Åkte till ridvolten och startade upp med en platsliggning.
 
 
Världens kassaste foto, men poängen är ändå att alla hundar låg som ljus! Kanske inte så konstigt, med tanke på att det var sisådär 27 grader varmt.....
 
Vi kämpade på, efter bästa förmåga, med lydnaden - fast egentligen var det nog ingen som riktigt orkade. Ja, det vill säga...
 
 
Cliffen på hugget!
 

Gillar framförallt Liselott där borta i dammet! Hihi!
 
 
Rottislagom!
 
 
 
Marren och Lo, som synes. Under kommer nu....
 
 
 
 
 
 
Ord överflödiga! Underbart överlyckliga Krut!
PS. Vad gör man när man inte orkar ha rottis längre?! DS.
 
Efter lite framförgående för egen del, och annat för dom andra, var vi ganska kokta, och valde att återvända till fortet - dvs Maud Wester-huset - för återhämning. Jag landade i köket, vilket jag älskar, och kunde ägna mig åt dom utlovade snittarna, alltmedan det puttrades av småprat och god stämning. Mysigt, var ordet....
 
 
 
 
 
 
 
Ord överflödiga - man kan bara konstatera att det gick hem och att vi mådde himla bra!
 
Sen gick det sådär fort igen och blev som söndag, innan man visste ordet av! Vid frukosten fick vi finbesök av Linda, dessutom hade Maria med sig Rozie, vilket uppskattades av Bingo.
 
 
 
Hahaha! Han har ju inte riktigt koll på motoriken, den där mopsen!
 
Nu var vi ju inte i Furudal för att roligt, utan för att träna hund (?!), så efter frukosten for vi iväg mot nya skogar för spår. Strukturen var något bättre denna dag, efter smärre missöden under lördagen och sammanfattningsvis så tror jag att vi alla var nöjda med våra fyrbentas prestationer i markerna.
 
 
Här är definitivt Linda nöjd med Franks jobb i rutan!
 
 
Swea slet hårt i rutan.....
 
 
.....och får beröm av matte.
 
Sist ut för dagen, var lille Krut....
 
 
 
 
......och han jobbade verkligen jättefint = mycket nöjd matte!
 
Nu var vi alla sådär megahungriga igen, och hundarna hade väl en kroppstemp på sisådär 67 grader, så det var hög tid att bryta för lite bad och därefter lunch. Det blev pizzan även denna dag, och den här gången hade vi fasat ihop oss lite bättre föregående dag. Memhet var glad och skojfrisk, vi var lydiga och vi enades alla om att det var tur att detta var sista besöket för helgen (så även Memhet ska tilläggas)! Hahaha! Ska dock betona att det inte alls handlar om maten - snarare om att vi var ganska många och han är ganska ensam i sin restaurang...
 
Sen var det faktiskt dags att skiljas åt. Några hade ganska långt hem, några lite närmare - men framförallt så var vi trötta och nöjda (alltså vi människor). Efter en massa kramar åkte vi åt olika håll, förutom Liselott och Linda som hängde med hem en kortis - Swea ville nämligen prova att bita i ärm och vad passade då bättre än att Linda agerade figge (har ju redan provat på Krut menar jag).
 
 
 
Och det gick ju bra! Säger för övrigt som jag brukar, vi har inte blivit galna eller tappat förståndet - det handlar om att leka med hunden!!!!! Figga på riktigt, får dom som kan sköta - men det är nog svårt att hitta en sötare och gladare än just Linda.
 
Sen blev huset tomt, sambon och jag plockade ihop oss och drog till strands innan det var dags för många timmar hemåt i en varm bil.
 
 
 
 
Det är tur att sambon hyser samma brinnande förkärlek för just bad, som Släkten-är-värst! Dom håller varandra sysselsatta i timtal, dom där tre, medan jag kan chilla på stranden med en bok!
 
Nu vill jag ytterligare en gång tacka er, så innerligt, för en underbart trevlig helg! Jag tänker ofta på hur lyckligt lottad jag är, som har vänner land och rike kring och ni betyder alla en massa. Vi ses snart igen hoppas jag och - tills dess - ha det allra bäst!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Dags att bege sig hemåt.....

Precis så är det, alltså dags att bege sig hemåt igen. Det har varit en underlig och känslomässig semester, som började rent bedrövligt med ändock slutade i en fin känsla. Tack och lov, bör väl tilläggas....
 
Det bedrövliga är att kära sambon blev erbjuden jobb i Holland exakt i ungefär samma sekund som vi startade vår semester, vilket medförde både ett jädrans farande till både redan nämnda land samt vändor till vår alldeles egna huvudstad för fix och trix. Det pågick ungefär exakt så länge som vår gemensamma semester pågick, därefter började sambon jobba igen. Surt sa räven...
 
Detta med att ens sambo försvinner utomlands för en lång tid framöver, medför en stor del blandade känslor, kan jag säga, vilka vi f ö tillbringat dom få lediga dagarna vi har haft tillsammans, med att prata, bråka, gråta och skratta kring. Kloka Lena säger att det är fantastiskt - vilken utmaning, vilken chans, vilket äventyr, medan Lena 3 år säger helt andra saker, som jag inte har för avsikt att låta er få kännedom om. Hihi! Nu är det i alla fall så att min älskade Björn kommer att flytta till Holland för ett år framöver och jag får väl helt enkelt kvista dit lite nu och då, plocka tulpaner och snida ett och annat par träskor! Och ja, jag är faktiskt väldigt, väldigt stolt över honom!
 
Vi har, som vanligt, haft allehanda underbara besök, men kanske liten anings lugnare än vanligt. Tur är väl det, säger jag, eftersom den mentala statusen inte har varit på topp. Dock har jag varit superflitig med hundträningen under hela sommaren, vilket har gett resultat. Från inte ha kunnat spåra alls, så är Krut numera riktigt duktig och matte känner sig mycket, mycket nöjd.
 
Mitt i allt annat, så har jag också fått nytt jobb - by the way. Jag kommer att jobba i liten klass på en skola närmare hemma, med barn med svårigheter, och det känns galet spännande. Det är ju ett sånt jobb jag har önskat mig i flera år, och nu så händer det!!!! Så nej, allt har inte varit bedrövelse och elände - det har det faktiskt inte!
 
Och till alla er som jag har lärt känna häruppe, vill jag bara säga: Ett uppriktigt stort och varmt tack för att ni finns! Utan er skulle inte min tid i Dalarna vara lika njutbar och härlig och det skulle inte vara så alldeles jätteroligt att sitta här ensam! Ni är guld värda - bara så att ni vet! <3
 
 
 
 
 
 
Foton av Felicia Fridén
 
 
 
 

Haft lilla fotograf Felicia och stora uppfödare Anders på besök!

Det är så häftigt att ha en kompis som är 13 år, och som jag dessutom har haft förmånen att ha haft i mitt liv i sju år - sen förskoleklass och framåt. Japp, det är våran Felicia - aka fröken Fräs - och i fredags dök hon upp med tåget, minsann. Det tog ungefär fem minuter, så var hela gästrummet ett kaos, den lilla resväskan såg ut som andra världskriget och det låg sminkattiraljer typ överallt! Jag fullkomligt älskar´t!
 
Men nu är Felicia inte bara en tonårstjej, utan även en sann kreatör, och älskar bl a fota - varpå min kamera nu är fylld med sisådär en 700 foton av alla det slag. Jag kan ju omöjligt lägga ut allihop i bloggen, men jag måste i alla fall bjussa på ett gäng av Släkten-är-värst!
 
 
Nåja, den här bilden förstår ju varenda kotte (vilket det f ö finns gott om här i Dalarna) att det inte är Felicia som har tagit...... Hihi!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Visst är dom underbara!!!!
 
 
 
Och dom här två, vet jag att Felicia är nöjd med - särskilt det nedersta....
 
Bortsett från allt fotande, hann vi besöka x antal loppisar, köpa en urhäftig stol och lite annat smått och gott, sitta ute och dricka te och bubbla kvällarna igenom och lite så. Urmysigt!
 
I måndags morse lämnade jag av flickebarnet till hennes farbror, boende i Siljansnäs, och fräste vidare till Brända skogen för möte med Camilla och Carolin. Där lades det spår och kördes uppletande för fulla muggar, innan jag återvände till Statoil för upphämtning av uppfödare Anders, varpå vi gemensamt åkte till klubben för lite lydnad och bitarbete.
 
Typ 75 timmar senare, landade Anders, jag och Släkten-är-värst x 2 i Furudal - sådär lagom spänstiga och kaxiga. Vi grillade - eftersom man ska det när det är sommar och inte regnar - slog runt på lite vin och tuppade sen av. Dock alldeles för få timmar, om ni frågar mig - eftersom vi "alldeles strax" befann oss i Kungshol tillsammans med Camilla, för spår. Hahaha!
 
Hursomhaver så gjorde hundarna ett jäkligt bra jobb, både mina och dom andra, och både Camilla och jag uppskattade Anders närvaro å det grövsta. Lugnt och sansat och konstruktivt lotsande genom spåret och plötsligt så kändes det som om appellen ändå är inom räckhåll!
 
Efter en näringsrik lunch på pizzeria Bella, stod lydnad på schemat, och jag och lille Krut blev kommenderade genom appellydnaden. Jag vet ungefär var det brister, men döm av min förvåning, när Kruten plötsligt nästan kunde framförgåendet!!!! Visst har vi tränat, men sannerligen inte så mycket som sig bör....
 
  

......och återigen konstaterar jag att Krut är världens bästa rottis (tillsammmans med Drakis såklart)! Hihi!
 
Sen upprepades ungefär samma procedur som dagen innan- dvs vi anlände hemmet många, många timmar senare, var fullkomligt aptrötta, käkade middag och sen var det tack och god natt. Vem har sagt att hundliv inte är krävande?!
 
Nu sitter jag här och bloggar, det ösregnar ute och Släkten-är-värst är ett minne blott av sitt forna jag. Inte ett endaste dugg kommer vi att göra, mer än möjligen ta en promenad - möjligen alltså! Snart är det dags att återvända till Stockholm igen, men det känns ok. Kommer snart hit igen, eftersom vi ska ha en puttrig träningshelg här i Furudaaaal om några veckor. Det ser jag framemot!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Liknande inlägg