Det blev ju en ny dag - trots allt!

Som sagt, det blev ju måndag - trots att det inte kändes så igår. Har landat och kan faktiskt dra lite på mun (men bara väldigt, väldigt lite) åt eländet. Lämnade bums ett upprörd meddelande på uppfödare Anders mobil, som sen pratade in ett meddelande - där jag tyckte mig ana ett lätt leende i rösten! Har ju sen fått lite uppåtpuffar på Fejjan av allehanda erfarna hund människor, och får väl lov att liksom typ ge mig - det kanske inte är exakt precis hela världen att han reste sig (fast jag egentligen tycker det i alla fall...).
 
Det är prat om "jaja, det är ju bara en tävling" och "det händer alla nångång" och "hur många gånger tror du jag har tävlat utan att lyckas" mm, mm - och det är sagt av personer som jag hyser den allra största tilltro till - så förnuftet säger mig att det är värt att lyssna på! Nu är ju förnuft och känsla inte riktigt samma sak - precis som Jane Eyre skrev - men sak samma, svaret blir ungefär detsamma! Världen har inte gått under och det kommer fler tävlingar!!!
 
Stackars, känsliga Krut har inte mått bra av mattes dåliga humör och korta ton, och meddelar att han har hajjat att det blev som lite tokigt igår.... Så nu traskar vi vidare och glömmer målen för 2014. Det kommer ju ett nytt år och nya mål och vi är ju jätteglada ändå. Eller?!
 

Sanningen är ju att lille Krut äger mitt hjärta! Jag vill bara så himlans gärna bli klar med lydnadsklass ll - det är väl ingen orimlig önskan. Hihi!
 
Nåväl, som sagt, ny dag - nya utmaningar. Höstlov på jobbet (älskar att jobba på loven) = färre barn och mer kvalitet! Underbara, engagerade kollegor betyder möjlighet att ägna sig åt enskilda barn och jag bestämde mig för bullbak med till-och-från-barn. Så himla mysigt och alldeles extra mysigt när jag börjar känna barnen på vår avdelning. Att jobba med barn, måste vara ett av dom mest förmånliga arbeten man kan ha, rent känslomässigt, och det är nog inte så många som får så mycket positiv feedback, som pedagoger. Underbart!
 
 
Såhär gulliga barn har vi på vårt fritids (och dom är sannolikt lika gulliga på alla andra ställen) och dom såg noga till att alla fick varsitt hjärta! Som sagt - ny dag, nya utmaningar!
 
 

Helvetes, jävlars, förbannade skit och lite till!!!!!

Jag är så arg, ledsen och besviken - som grädde på moset, skäms jag dessutom! Har varit på Bro-Håbo BK för att, återigen, ge mig i kast med lydnadsklass ll, och det är tydligen helt jäkla omöjligt att bli klar med den klassen... Jag är ju inte världens modigaste tävlingsmänniska, men med förra helgens fantastiska resultat i bagaget och många berömmande ord från allehanda håll genom "karriären", satt jag där i bilen och pratade förstånd med mig själv. För jag vet ju att vi kan - speciellt Krut, men även jag!
 
Kände på direkten att Kruten var extremt ofokuserad och pratade en hel del förstånd med honom - tyvärr utan något särskilt lyckat resultat. Han vindade och pep och luktade och pep lite till, tittade på mig ibland och så vindade han lite till. Någon hade lite problem med attityden på sin jycke, vilket Krut också nappade på - visserligen i mikroformat - men ändock. Långt ifrån optimalt läge, alltså....
 
Mot bättre vetande, valde jag ändå att traska in för platsliggning, trots att vår relation var allt annat än perfekt. Ganska omedelbart satte sig hunden till vänster upp, och strax efter satte sig hunden till höger. Jag höll på att svimma, men tävlingshunden låg kvar - dessutom lugnt och sansat. Sen, när det återstår sisådär en 30 sekunder, börjar fanskapet tokvifta på svansen (jag reagerar med en spontanhysterisk harkling - utan resultat), reser sig upp och går, glatt viftande, fram till den högra hunden och försöker nosa henne i rumpan!!!!!!
 
Just där och då, hängde lille Krut´s liv på en extremt skör tråd och jag kände mig helt redo att strypa åbäket aka tävlingshunden direkt på plats. Så jävla onödigt, så jävla pinsamt, så jävla, jävla...... Fick dessutom en rapporteringskod för att han störde hunden bredvid (som sedemera fick lägga om, och inte låg eller satt kvar då heller). Domaren var ytterligt vänlig och bad nästan om ursäkt för att hon måste rapportera, men det är ju som det är - regler är ju till för att följas och det finns inga ursäkter för att han reste sig. Möjligen förklaringar - men inga ursäkter...
 
Jag erkänner villigt, att jag var en fruktansvärt dåliga förlorare där och då - jag nästan bar Krut av planen, med tårarna i ögonen. Det känns lite orättvist - vi tränar så flitigt, jag är så noga, jag tar till mig kritik och tänker om/tänker nytt, jag analyserar osv, osv - och dessutom är ju Krut en riktig liten pärla! Men visst, jag är oerfaren på tävlingsbanan, han är vild och vacker - knepig kombo.
 
Just nu känns det som om jag aldrig mer kommer gå ut på en tävling - tveksamt om det är värt all denna möda, sveda och värk, men vi får väl se. Var i alla fall väldigt skönt att Lena var där och skänkte lite tröstens ord och perspektiv till eländet - dessutom var det roligt att ses!
 
Om jag är bitter? Jaaa, som faaaan!

KM på Nynäshamns BK

Jag, Krut och all denna lydnad, ger definitivt mig gråa hår. Tror inte att det bekymrar Kruten så värst mycket, men vad vet jag. För att få lite styr på mig själv, mina nerver, Krut´s koncentration och fokus (fast det vet inte han om), så har jag börjat träna för instruktör i lite lagom dos, vilket känns både stabilt och tryggt.
 
Efter vår senaste lydnadsstart i juni, har jag lidit lite av fenomenet "kalla fötter" och dragit mig för nästa start. Nu dök det upp ett KM på klubben och plötsligt kände jag, att nu jäklar, får jag lov och ta mig samman! Vilket jag också gjorde och följaktligen stod uppställd i Nynäshamn kl 10 imorse, iförd Släkten-är-värst och bästaste dottern. Och inte hjälpte det att det var en inofficiell tävling bland människor jag känner - inte då! Som vanligt kände jag mig lätt illamående av nervositet, men försökte faktiskt prata lite förstånd med mig själv.
 
Nåväl, platsen gick alldeles utmärkt och då lättar det ju litegrann. När det var vår tur inne på planen, så kände jag mig rent lugn (med mina mått mätt) och jag tror faktiskt att det speglade av sig på Krut. Han är aldrig hittills varit så samlad och fokuserad!
 
Betyg som följer:
 
Platsen 10 p
Fritt följ 8,5 (pendlar ngt, sätter sig inte vid ett tillfälle)
Läggande 10 p
Inkallning 10 p
Rutan 10 p
Apportering 8,5 p (studsar på föraren, tuggar ngt)
Hopp 10 p
Fjärren 10 p
Helhet 10 p
 
Summa: 192,5 p
 
Alltså, dra på trissor vad sjukt, snuskigt nöjd jag är med min rottispojk!!!! Vi kom på 2:a plats (med samma poäng som vinnaren, där fria följet avgjorde) av åtta startande och fick så mycket beröm av domaren att jag nästan rodnade. Gladast blev jag, som alltid över kommentarerna kring Krut´s härliga attityd!
 
 
Måtte jag nu klara av, att ta med mig den här härliga känslan inför nästa tävling!!!!!
 

Släkten-är-värst har fått en brylling!

Precis så är det - alltså, som rubriken säger! Har tillbringat helgen i Kopparberg tillsammans med Marren och Lo, och har då hunnit inse att det finns fler galningar än Drama och Krut i rottweilervärlden... Underbart och helt fantastiskt roligt!
 

Eller vad?! Detta är en stilstudie på Kullagulla´s Lo under en inkallning..... Say no more!
 
Hade ju dejt förra fredagen, med brudarna från Karlskoga, och det var rent snuskigt roligt att ses - bara vi liksom. Som ett uppdämt behov, som måste stillas - med sitt ursprung i den härliga skyddshelgen i Dala-Floda i somras. Där insåg Marren och jag hur mycket det finns att prata om här i livet, och hur väldigt lite tid vi hade där och då. Alltså löstes det hela med en gemensam helg i en lägenhet på övervåningen i en villa i Kopparberg!
 
 
Strålande utsikt dessutom!
 
Efter att ha installerat oss, letade vi oss fram till badplatsen och dess fina gräsmatta för att köra lite rallylydnad (enl ryktet så ska det ev komma till någon start framöver). Det blåste så håret höll på att lätta från skallen, men vad gjorde det?! Vi hade ungefär samma typ av fokus, så det blev mest gapskratt och fnitter av hela grejen... Som bonus fick vi sällskap av flickebarnet Nell (granne med badplatsen), som var behjälplig en liten stund. Hon gick sen - undrar varför?! Hihi!
 
 
Rally är ju sett lite sådär "över axeln" av många i hundvärlden, och man kan ju tycka precis vad man vill om det. Däremot kan man aldrig förneka att det är roligt och lättsamt för både hund och förare, det kan man faktiskt inte! Först ut var en, minst sagt, overloaded Drama och hon är ju så gullig och prillig att man blir helt lycklig!
 
 
Front är inga problem, men.....
 
 
....att sitta still medan jag skenar runt, är en helt annat sak! Nu gick det bra, men det är en sällsynthet.
 
Eftersom Kruten låg i bilen och frustade av inneboende träningslust, så blev det sedan gossebarnets tur. För tillfället står inte rallylydnad överst på Krut´s schema och det tackar vi alldeles extra för!

 
 
Att navigera en totalgalen rottweilerhane runt en rallybana, kräver extremt mycket kärlek och humor - tro mig!
 
 
Men kontakt har vi!!!!
 
 
Ibland är det föraren som står för akrobatiken - inte jycken.....
 
 
 
.....vilket även blir väldigt tydligt här! Marren och Lo kör den berömda "tysken". Hahaha!
 
 
Men dom tog sig ur den med glans och fortsatte mot nya, friska mål!
 
 
En slalom så det ryker om öronen - dessutom med jättefin kontakt!
 
Efter lite shopping på den lokala butiken, styrde vi kosan hemåt. Jag hade gjort mig till och tagit med hemmagjord lasagne, vilket kändes otroligt lyxigt - bara att värma och äta! Triljarder ord och några glas vin senare, somnade vi så sött (eller inte i och för sig, eftersom jag sov uselt) och ganska snart var det nästa dag.
 
Visade sig vara värsta lyxen att vara sambo med morgonpigga Marren! När jag stapplade upp 8.30 (alltså inte särskilt sent), stod frullen på bordet och kaffet var klart. Mycket uppskattat!
 
Spår stod som första prioritering och vi hade faktiskt inte den blekaste aning om vart vi skulle ta vägen. Men inget ont som inte har något gott med sig. Efter en del sightseeing, hittade vi ett riktigt toppenställe med både fält och skog - och sjö! 
 
  
 
Värsta utsikten (tänker då närmast på Marren såklart)!
 
 
 
Vi är laddade för spår - alla tre!
 
 
Tycker dock att jag ser mer avspänd ut tillsammans med liten Drakmoster, än med fullblodsgalningen.
 
Hursomhaver så överraskade Kruten sin lilla matte med att spåra alldeles utmärkt - plötsligt! Passade även på att avsluta det hela med att skena ner i en smärre å, tillsammans med sin alldeles nya, genomgjutna boll, så hela övningen slutade ungefär som vanligt - dvs kaosartat. Jag fick åla runt med en gigantisk björkgren och försöka få tag i bollhelvetet, medan Krut låg bredvid och var både intresserad och uppmuntrande.... Suck!
 
Tur att vi har Drama att luta oss tillbaka på! Hon spårade sitt fältspår alldeles, alldeles utmärkt och skötte sig överhuvudtaget med den äran.
 
 
Sen var det såklart dags för lite lydnad, och återigen försökte vi vara lite innovativa och hitta något nytt ställe. Men varför ändra ett vinnande koncept, så efter en stund återvände vi till världens vackraste lydnadsplan!
 
 
Först ut var Krut, men då glömde Marren att fota, så detta är vad som bjuds. Å andra sidan har ni sett hans fotgående, rutor och inkallningar till leda, så det gör nog inte så mycket....
 
 
 
 
Enligt Maritha så var Lo lite ringrostig, men av detta syntes intet! Hon jobbade så fint, så fint (vilket även mannen i bakgrunden tyckte)! Hihi!
 
Sist ut för dagen, var ålderdamen Drama. Ja, hon är ju faktiskt bara 6 år, så himmelens gammal är hon inte. Känns bara så komiskt att hon är äldst - och totalt, fullständigt sjövild!!!!
 
 
 
Sidförflyttningar meddels dubbelstuds!
 
 
 
 
Apportering i lagom fin och avvägd fart!
 
 
Jaha ja, där sitter hon minsann och ser foglig och mild ut....
 
 
Avslutar med en mycket fin ruta! Älskade lilla, galna Drama! <3
 
Efter detta nätta dagspass, var vi typ medvetslösa och det kändes helt ok att återvända till vår lilla övervåning, resterna av lasagnen och salladen från gårdagen. Vi försökte verkligen hålla igång och dricka vin och vara uppe sent, men det gick faktiskt sisådär. Men eftersom vi skippade tramset med att stänga dörrarna till duschar och toaletter (nästintill i alla fall), så hann vi säga en avsevärd mängd nödvändiga ord åtminstone, och det var huvudsaken!
 
Så var det då söndag och ett lätt strilande regn, men vi hade ändock enats om att spåra innan vi skildes åt. Sagt och gjort - iväg till skogen än en gång. Ungefär lagom till spårdags, öppnade sig himlen och det var bara att inse att inte ens en gång arméns regnställ håller bort vätan. Jag var blöt ända in på trosorna, men det var det värt - Släkten-är-värst spårade grymt bra!!!! Blev sen sjuk i feber, halsont och en envis huvudvärk, men det visste jag ju inte då.....
 
Avslutade hela vår underbart puttriga helg, med en pizza i Kopparberg - där jag passade på att bli lite uppraggad av en överförfriskad "inföding". Tackade dock nej tack, eftersom man har familj och vänner och så här i storstan! Blink, blink!
 
Marren, jag hoppas att detta blir en återkommande vana - bara så att du vet!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Bara en bra dag, helt enkelt!

Somnade som en klubbad säl igår kväll, och vaknade en väldig massa timmar senare - och då var det lördag. Planen var att jag skulle åka till Nynäs BK och vara med på städdagen, men eftersom jag är så synnerligen klok och förståndig - och framförallt jäkligt trött - så bestämde jag mig för att tillbringa dagen i lugn och ro. Alltid detta dilemma med att ställa upp kontra ta hand om sig själv, men idag vann det sistnämnda. Man måste ju liksom orka med sin vardag = jobbet, dessutom har jag två välfyllda helger framför mig.
 
Som sagt, lång sovmorgon var det, men framåt 12-snåret kom vi i alla fall iväg till centrum, Släkten-är-värst och jag, för shopping av dagens nödvändigheter. Sen fräste vi, utan att passera stopp, direkt till Erstavik för långpromenad.
 
Det blev precis sådär mysigt som jag liksom hade sett framför mig! Solen sken, alldeles lagom höstigt, det virvlade lite gulnade löv i blåsten och luften var klar och hög. Underbart! Vi skulle absolut inte plocka svamp, men jag hade med en "nödpåse" om utifall att så att säga... Och tur var ju det, för sen det senaste regnvädret, har minsann trattisarna poppat upp både här och där!
 
Tänk, det är alltid lika spännande att plocka svamp tillsammans med Drama och Krut. Mestadels hoppar dom sönder åtminstone 25% av skörden, i sin nyfikenhet över vad jag håller på med. Ingen skillnad idag, kan konstateras.
 
Drama har ju uppnått den aktningsvärda åldern av 6 år, och uppför sig faktiskt rent vuxet till och från. Men Kruten, lille Krut - vad göra med honom?! Under dessa knappa 2,5 år, har han utvecklats från, förmodligen, världens gulligaste valp till en följsam lydnadshund till en finnig tonåring till en yster och lätt hörselskadad kalv på grönbete!!!!
 
 
Han är alltid snäll och vänlig, det kan ingen ta ifrån honom, men vad f-n hände med lydnaden?!

Det är mycket "kommer sen, är lite upptagen för stunden, måste pinka, ursäkta, men saaaa du nå´t just nu" och jag hoppar på stället, skäller, hytter osv, osv. Tur att jag har bestämt mig för privatlektioner med åbäket, annars vet ingen hur det kommer att sluta! Hahaha!
 
                                                                                                                                                                                På plats hemma igen, slocknade Släkten-är-värst som två små nyponrosor, medan jag har ägnat mig åt lite tvätt och städning och pyssel - sådär rent allmänt.
 
 
Nu har vi fått nattgäster i form av dom ytterligt små och fåniga "barnbarnen", eftersom dotter och sambo är på kryssning. Imorgon blir det upp med tuppen, tror jag i alla fall, för transport mot Nynäs. Ska köra lite lydnad och spår tillsammans med Micke och Bella. Det blir puttrigt!
 
Ha en fortsatt trevlig kväll och helg!
 
 

Vilken underbar och rörig familj jag har!

Idag hade fröken General = dottern, kommenderat inställning till familjedag, och då är det ingen som törs säga emot. Tack och lov, ska tilläggas! Dagen till ära, hade sonen  bestämt sig för att hedra oss med sin närvaro och lilla mamsen tillbringade dagen under lätt gråtmild känsla. Det är så skönt med vuxna barn, och det är lika underbart att dom finns och har det bra!
 
Vi styrde kosan mot vårt vanliga ställe, Hammersta Borgruin, vilket nästan har blivit tradition under sån´a här dagar. Jag tror inte jag behöver säga så värst mycket mer, utan försöker mer förmedla känslan av en puttrig dag tillsammans med älskade "ungarna", sambon och alla våra överlyckliga jyckar.
 

Älskar den här bilden - den säger ungefär allt (trots den dåliga kvalitéen).
 
 
 
Så länge sonen har funnits, så har han klättrat, hoppat, farit och hållit på. Ingen skillnad vid 19 år heller...
 
 
Ingen skillnad här heller - dottern fotar och fotar!
 
 
Jag tror att Drama är lyckligast av alla, när vi är här!
  
 
Som sagt var...
 
 
Lite hussemys när man liksom ändå passerar.
 
 
Drama och Ralph kör järnet på murarna!
 
 
Här är faktiskt alla på plats, förutom sambon och jag!
 
 
Drakmoster rules!
 
 
Se ovan!
 
 
Släkten-är-värst funderar på nästa drag.
 
 
Liten Xtra ser sig omkring och får syn på....
 
  
 
..... sambon där borta! On my way!
 
 
Oh, vad skönt att allt gick bra!
 
 
Syskonkärlek och bestigning av Mount Everest!
 
 
Adam försöker sig på den tuffa klätterväggen! Hahaha!
 
 
Och så sambon...
 
 
.....som sen övergick till att be till Mecka!
 
 
 
 
Krut var överlycklig att brorsan lekte lite med honom på plan mark!
 
Efter den sedvanliga grillkorven, under lätt förvirrade former, drog vi oss tillbaka till bilen. Där övertalade (läs: tvingade) jag sonen, att figga lite till Krut, vilket visade sig vara ett lyckokast! Lille Krut var superladdad och klämde i med jättefina fullbett i ärmen! Tack för det, liksom! Drakmoster fick också bita lite och med det var hon ytterligt glad och nöjd!
 
Nu är alla avlämnade på respektive ställen och mammahjärtat är påfyllt. Jag älskar er massor! <3<3<3
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Välmående!

Vi är på landet och har det bra, sambon, Släkten-är-värst och jag. Det är nästan som allra, allra bäst såhär års, tidig höst och inga semestertider. Luften är hög och lite sval, det vilar ett lugn över bygden som gör att man blir alldeles lugn och glad i hjärta och själ! Det kan kanske vara så att jag har en ålderskris, men jag bryr mig egentligen inte så mycket om vad det eventuellt kallas - det går i alla fall ut på att försöka njuta i stunden och aktivt jobba på att inte jaga framåt hela, förbaskade tiden. Framåt lär jag ju komma, oavsett, tänker jag - helst utan hjärtinfarkt dock....
 
 
Vi tog semester i fredags och pep iväg redan i torsdagskväll. Jäkligt härligt att vakna i fina huset på fredagsmorgonen och ha helgen framför sig. Efter lite frulle, drog sambon iväg på cykeltur och hundarna och jag till skogs för lite spår (möttes sedemera upp för gemensam fika där bland tallarna = mysigt).
 
Drama orkar jag snart inte kommentera, eftersom som spår är typ det bästa hon är på, medan systersonen svajar mellan kärlek och plågsamma djurförsök  mest hela tiden. Det första spåret (relativt kort och rakt precis som det andra) gick alldeles lysande (kärlek) medan det andra var betydligt mer ofokuserat och tramsigt (plågsamma djurförsök). Jag skulle ljuga om sa att jag inte blir irriterad på unge herrn, men nya, sansade, eftertänksamma Lena analyserar, tänker om, tänker nytt..... och svär sen ve och förbannelse över mannen i sitt liv! Ja, jösses, skam den som ger sig, säger jag bara!
 
 
På kvällen gjorde vi (läs jag, eftersom jag ansvarade för matlagningen) vårt/mitt bästa att ta livet av grannarna, genom att bjuda på världens starkaste löksoppa! Måtte ha blivit en lätt överdosering av chili explosion, men trevligt hade vi oavsett! Hahaha!
 
Igår, lördag, stack vi till Rättvik efter frukosten, för diverse aktiviteter. Sambon har ju numera ett uppdämt behov av att cykla sig genom möjliga och omöjliga vägar i livet, så han tog sig an slalombacken t/r "iförd" MTB, medan jag mötte upp allra roligaste och härligaste träningsgänget på klubben.
 
Nu var det ju så jädrans roligt att ses, att det aldrig höll på att bli någon träning alls, men till sist tog vi oss i alla fall samman och fick lite vettigt gjort. Det känns som Krut börjar återfå sin gamla styrning, fast med viss mognad, så nu hoppas och tror vi att det kommer att hjälpa oss framåt i hundträningsträsket. Med dessa underbart positiva träningskompisar, så skulle man kunna starta eliten på direkten! Tack för all pepp, Maria, Tommy och Camilla!
 
 
Jahapp, sen vidare till allra bästa Vidablick med personal! Det var dags för årets partaj, och det var, liksom förra året, en brokig skara av sköna människor! Det är en sak som jag är alldeles extra förtjust i härupppe, och som jag kan sakna i Stockholm, och det är detta att man umgås över alla åldrar. Det är både fint och givande, tycker jag!
 
Som vanligt hade Kerstin och Erik lagt ner en massa jobb på att vi skulle trivas, och det gjorde vi! Vi traskade en tipspromenad (som sambon och jag minsann vann), vi fikade, vi babblade, lagade mat, käkade middag, trängdes runt disken i köket och - framförallt - skrattade. En helt underbar kväll med magisk utsikt över en stilla Siljan. TACK! <3
 
 
Hemma igen envisades sambon med att vi skulle sitta ute och ta ett glas vin innan vi hoppade isäng, men inte ens vi stod ut så länge i 5 graders kvällsluft. Hihi!
 
Nu är det söndag och vi vill inte åka hem - under några som helst omständigheter. Det är då mitt nya tänk, kommer så väl till pass.... Varför inte stanna och köra hem ultratidigt imorgon bitti, gör det så mycket egentligen någon enstaka gång? Jag vet att sambon vill göra så - jag kanske ska vara lite medgörlig, rent av!
 
Men först ska vi i alla fall ut i spårskogen, så det så!
 

Tankar kring nya jobbet...

Nya jobbet har ju inte så mycket med hunderiet att göra, så är det ju, men det är det som uppfyller mina tankar mycket i nuläget. Alltså får det bli ett inlägg som handlar om det!
 
Har ju blivit "headhuntad" till annan skola i samma kommun, och dessutom blivit utvald till ett rent kamakaziuppdrag i form av elev som inte funkat i någon skola hittills (tack och lov i samarbete med lugn, trygg och ascool manlig kollega). Inget uppdrag som man tar med en klackspark, men då blir känslan påtaglig - detta med att det är en annan arbetsplats! Nya jobbet har en lång erfarenhet av elever med särskilda behov på både längden och tvären, om ni ursäktar uttrycket, och plötsligt känns det så tydligt att den erfarenheten liksom sitter ingjuten i väggarna runt om i skolan!
 
Samarbetet är tajt och stabilt, det finns ingen prestige som ställer till det och stämningen är öppen och inkännande - trots att det blåser rätt hårt emellanåt. I och med att skolan är relativt liten, springer man allt som oftast ihop med diverse ledningspersoner, som, väldigt ofta, har något gott att säga om arbetet som utförs. Vet ni, det är verkligen jätteputtrigt och hjälper definitivt till att hålla glöden för arbete levande!
 
För egen del, har jag helt fria tyglar kring den nya lilla telningen, och där kommer faktiskt visst hunderi ändock in. Den "lille" är överförtjust i hundar och slog nästan frivolter när Släkten-är-värst blev presenterade! Nu har vi hittat ett bra system för dagarna, tillsvidare, där jag, elev och rottweilers har en gemensam aktivitet/dag och allt går som tåget. Just nu, alltså..... Vad framtiden har i sikte, vet man ju inte så värst mycket om.
 
Jag är så glad för mitt nya jobb och för att jag tog steget och för att jag känner glädje och energi igen! Jag är inte dummare än jag förstår att det finns problem, stök och bök här också, men som sambon säger: Det kanske är stök och bök som passar min person bättre! Jag väljer helt enkelt att tro att det är precis så!
 
Var det nu någon som viskade något försiktigt om hundarna? Drama och Krut? Släkten-är-värst?
 
Jodå, dom lever och mår bra! Drama är sjövild och lille Krut är inte ett dugg bättre. Vi spårar på så gott vi hinner, och gör detsamma med lydnaden. Det vi inte gör alls för tillfället, är att träna IPO. Det beror inte på något annat, än att jag plötsligt har blivit uppbokad varendaste, jäkla tisdag under en tid. Men vi kommer igen - det kan ni lita på!
 

Släkten-är-värst hänger vid Tyresö Grottor en dag på jobbet!

Hallelujah moment!

Åh, vad mysigt att få sätta sig och blogga efter en lyckad träningsdag. Man ju tycka att bloggen uppdateras riktigt dåligt periodvis, och så är det ju. Men samtidigt vill jag känna inspiration, lugn och harmoni - annars kan det kvitta, liksom...
 
Som alla vet, så har jag ju bytt skola, vilket innebär att jag helst vill lägga mig klockan 19 på kvällarna (vilket jag nästan har gjort också) - men jag har även sparkat igång lite med hundträningen efter sommaren. Bara att konstatera att det är något som kallas "färskvara", det där med träning, för maken till ringrostiga hundar har väl sällan skådats! Och Krutens spårarbete vill jag helst inte prata om, men det har jag ju gjort i alla fall - och det var, typ, obefintligt för någon vecka sen.
 
Nu har jag varit lite flitig under veckan, och spårat ett antal gånger - med högst varierande resultat (huvudsakligen jäkligt mediokert i alla fall), och idag var det dags att dra iväg tillsammans med Liselott och Svea, för ytterligare träning. Liselott var dessutom fylld av nya idéer och tips, eftersom hon var på spårkurs förra helgen, och det tackar vi lite extra för!
 
Krut fick två spår på fält, där jag hade råkoll hur spåret gick. Ett med en apport plus slut, och ett med fyra apporter plus slut. Drama fick ett knöligt och bökigt skogspår och Svea ett appellspår, även det på fält.
 
 
Finfina spårmarker breder ut sig....
 
 
....och Svea undrar hur jäkla länge man egentligen ska behöva vänta?!
 
 
 
 

Väl ute ur bilen, gjorde Svea ett superbra arbete!
 
När det var lille Krut´s tur, var spänningen nästan olidlig. Skulle han spåra eller skulle han göra något helt annat?! Förstår ni vilken ångestvärld jag befinner mig i, egentligen!!! Hahaha!
 
Nåväl, spår nr 1 bestod av både "ris och ros". Han vindade en del, men spårade dess emellan riktigt bra = glad matte! Spår nr 2 gick han som en gud - i alla fall väldans nära! Jobbade jättefint och fokuserat, jag riktigt hörde hur nosen arbetade, och med svansen i topp. Så sjukt härligt att se att veckans träning har gett resultat!
 
 
Bildbevis - även om det är lite långt bort..... Hihi!
 
 
Älskade Kruten <3
 
Sist ut var Drakmoster, och hennes spår var inte att leka med. Skogskullen såg så himla gullig och inbjudande ut, med det var bara lur. Det var fullständigt nerlusat med grenar, ris och sly och vi snubblade fram - rättare sagt - jag snubblade fram, Drama hade stenkoll!
 
 
 
 
 
Hon är grym, hon Drama! Ju större utmaning, desto bättre arbete, och så var det verkligen idag!
 
 
Världens vackraste Drakis <3
 
Avslutade denna lyckade träning med budföring med hela gänget, vilket också gick kanoners, och sen fortsatte jag en sväng förbi mamsen (som förresten är på väg hem igen), innan vi landade hemma. Är så himmelsens nöjd med Släkten-är-värst, dagens träning och sällskap. Mer av den varan, tack!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Detta med att våga gå vidare....

.....är oftast något som är svårt, jobbigt, lite skrämmande och en rejäl kraftprestation. Men om man vågar, så genererar det en känsla av mod, enorm positiv energi, spänning och en rejäl nytändning för dig som person! Det gäller liksom "bara" att ta det där berömda steget och inte nöja sig med att stanna kvar "bara för att"....
 
Ja, jag ironiserar lite, precis som jag brukar, men i grunden så menar jag varenda ord. Jag är själv expert på att vara den som stannar kvar, den som liksom är kittet medan andra väljer att gå vidare, den som, nu och då, brottas med känslan av att "vad är det för fel på att vara nöjd med det man har" osv. Dock är jag också begåvad, tack och lov, med en stark självkänsla, som gör att jag inte har några problem att fatta avgörande beslut, när jag väl har bestämt mig!
 
Den självkänslan har nu lett till att jag har "gjort slut" med gamla jobbet, efter 14 år, och börjat om på nytt ställe. Dom senaste åren har inte varit särskilt bra, med dålig stämning bland kollegor, mycket skitprat osv, men funkar man som jag, så kör man liksom på, fokuserar på barnen, gör det som måste göras och går sen hem och svär ve och förbannelse över situationen.
 
Men så, i början på sommaren, i samma veva som mamma var som sämst, fick jag plötsligt ett samtal där jag blev erbjuden ett nytt jobb. Jag funderade ungefär 30 sekunder och svarade sen ja, lade på luren och undrade vad fasen jag just hade gjort. Vilket sjukt adrenalinpåslag mitt i all tråkig skit!
 
Nåja, många turer senare, en jättejobbig uppsägning, frågor från barnen mm, mm, dribbel med liten mamma hit och dit, kom jag i alla fall iväg till landet och hann liksom tänka några extra varv i lugn och ro - inte bara på arbetslivet, utan även i övrigt, och bestämde mig för att verkligen försöka fokusera på det som är bra i livet. Åren går och jag har inte längre någon lust att lägga en massa energi på sån´t som ändå inte funkar, jag vill ägna mig åt saker som gör mig glad, umgås med människor som uppskattar mig och allt det där andra - jag tror ni vet precis vad jag menar.
 
Nu har jag avverkat fyra dagar på nya jobbet och inser redan att livet liksom har en tendens att rulla på - oavsett så att säga.... Visst, det är inte mina "gamla", kära elever, men det är nya, nyfikna ungar som tjoar "hej" när man möts i centrum, det är ett antal otroligt glada och engagerade kollegor, som uppskattar mig för min erfarenhet och kunskap, det är ett förtroende och en tro på att man vet man vill och kan. Det känns underbart - trots att jag är medvetslös av trötthet och hjärnan snurrar 90.000 varv/minut ungefär! Då känner man att man har gjort ett bra val!
 
Kom just på att bloggen ska handla om hundar, och kring det ämnet kan jag säga att jag har lite nya tankar även där. Men det kommer ni antagligen att märka undan för undan.... Och förvänta er nu inga världsomvälvande händelser, för guds skull!
 
 
Ha det gott, alla - måste hoppa i säng. Klockan är redan 20.15.... Hihi! Och jo tack, liten mamma är förvånansvärt pigg förresten!
 

I vilken ände ska man börja, tro....

Det börjar närma sig hemfärd, efter en upp-och nedsommar i vårt paradis. Jag tror minsann att jag har accepterats som nästan-dalkulla på vissa håll och kanter (vilket värmer mitt hjärta, eftersom det är viktigt för mig), tillbringat underbart roliga dagar på Vidablick, fördjupat umgänget med härliga träningsgänget, varit nerlusad med besök av fina människor och saknat några, varit hemma i stan några vändor till en mamma som har piggat på sig över all förväntan, hängt lite (med betoning på just lite) med sambon, svettats och badat i lika fördelning (kanske svettats mer förresten) och blivit ytterligare lite klokare i mina funderingar kring just livet.
 
Det är också några saker som jag inte har gjort, och det är: Träffat sonen, som är kvar i stan, och tränat hund! Båda delarna känns sisådär, men det är som det är. Sonen är nästan-vuxen och myndig och gör naturligtvis precis som han vill - dock har vi babblat i telefon en hel del, och det känns mysigt! Ang hundträningen, så har hettan ställt till en del för mina tänkta mål inför 2014 (LPll och appellstart), men det är som det är med det också.
 
 
Att bada har känts ungefär 1000 gånger viktigare än att träna lydnad och spår, den här sommaren och jag hoppas och tror att Kruten hinner komma ikapp under behagligare temperatur (för att inte tala om mig själv)!
 
Hursomhaver, så var det ett litet miniläger inplanerat i Furudal i början på augusti - deltagare: Den förvirrade träningsgruppen plus minus några andra som hade semester och kunde/ville haka på. Det var extremt många turer, men i måndags så sammanstrålade vi verkligen vid ICA Näcken - Linda, Carolin, Bitte, Jessica och jag - för, just hundträning, i värmen, f ö årets varmaste dag.
 
Vi tyckte att sök kändes lämpligt, drog iväg mot Bruket, vallade ruta och drog igång. Drakmoster och jag var först ut - och jag vill speciellt tacka Bitte, som skötte all fotografering under dagen!
 
 
Ja, alla ser ju att detta inte är Drakmoster och jag... Det här är minsann världens gulligaste Frank, kelpie, men sin lika gulliga matte, Linda, människa.
 
 
Men, vänta nu.... Där är hon definitivt, älskade Drakis!!!!
 
 
Där är vi jäkligt samlade och fokuserade!
 

Vi kör lite cigarr-stajl!
 
 
Söket passar min runda lekamen som en smäck!
 
Körde sisådär en fyra skick, och Drama jobbade alldeles utmärkt. Ville dock inte köra henne så hårt, eftersom hon var påverkad av värmen.
 
Ja, sen blev det såklart dags för Kruten....
 
 
Än så länge har vi kontroll.
 
 
Detta foto säger allt om hans "problem" med detta att avväga sin energi....
 
 
Han startade faktiskt väldigt bra, men sen kommer just faktumet med "lagom" in och han tog liksom slut...
 
 

Men eftersom Carolin är fylld av goda idéer, så hjälpte vi lille Krut ut på sista påviset, genom att springa med ut till figgen. Tack och lov för mina tre joggingturer under sommaren. Hahahha!
 
 
Chilli är jäkligt snabb, bara så att ni vet!
 
 
Spajken jobbade jättefint.
 
 
Jessica hade en jättebra plan kring Elvis och han jobbade super! Inget klättrande på några figgar inte!
 
Och så inte ett endaste foto på BB = Bästa Bitte, och Frazer, men det gick bra i alla fall.
 
Efter härlig lunch hos oss här på Tappudden, under en massa bubbel och skratt, bestämde vi oss för en sista uppletandeövning, innan vi alla tuppade av, av värmeslag. Sagt och gjort - iväg till nästa tallskog, där ytterligare ruta vallades, som dock sen användes av samma, gamla gäng.
 
 
Kändes tryggt att vara i närheten av något som norrmännen hade "bygget"...
 
 
Spajk var först ut och hämtade, med stolthet, in Lindas termosmugg!
 
Sen vidtog viss fostring av valpen i sällskapet, dvs Frankie Boy!
 
 
Det här är anledningen till att Carolin inte är med på så många foton... Hahaha!
 
 

Frågan är vem eller vilka som letar...
 

Är det den här ni letar efter?!
 
Efter det var dags för liten moster....
 
 
 

Drama var duktig, som vanligt, men kändes återigen väldigt påverkad av värmen. Det är man inte van vid minsann - att behöva begränsa liten Drakmoster....
 
 
Elvis jobbade, överlag, jättebra hela dagen. Kul, Jessica!
 
Sist ut för dagen, var mannen i mitt liv - dvs lille Krut! Som vanligt hade han fullständigt fel upplägg!
 

 
 
Wohoooo, en fotograf! Smile!!!!
 
 
Ja, jösses, vad ska man säga... Han började superfint och fokuserat, sen körde han typ "kommunsök" sitt allra snabbaste ett antal varv, och då tar man liksom slut. Väldigt naturligt i höggradig sommarvärme.
 
Efter detta, var vi döende i kraftigt förhöjd kroppstemperatur, och gav upp för dagen. Bitte hade redan pipit iväg och Carolin skulle på middag, så kvar blev Linda, Jessica och jag. Vi käkade en god middag och tog ett par glas vin på nya veranden, innan vi kunde lägga oss med gott samvete - jäkligt nöjda efter en rolig dag.
 
Så blev det då tisdag, varpå Linda och jag fräste ner till klubben och mötte upp Carolin, igen, för lite lydnad. Drakmoster blev helt kryllig av lycka och dubbelstudsade och skuttade som en yster fölunge. Hon är så jäkla kul att träna med, pluttan!
 
Krut har ju inte åstadkommit ett smack lydnad sen skyddslägret, men då fick vi i alla fall beröm för vår fina densamma. Idag bestämde jag mig för att träna kontakt i kombination med att belöna med ärmen (tips från Jonas och Frida). Nu fanns ju varken Jimmy eller Jonas i närheten av Nedansiljans BK, men det gjorde turligt nog Linda! Hon blev utvald som "figge" och skötte det med bravur, under smånervöst fnitter.
 

Inleder med detta foto. Måtte ha drabbats av någon högfärdsbacill - roligt är det i alla fall!
 
 
Vem vill inte lattja med den här bruttan?!
 
 
 
 
 
Summa summarum, så gjorde Krut bra ifrån sig och jag är jättenöjd - både med kontakten (trots att han var lite ringrostig) och bitarbetet. För att inte tala om Linda!!!!
 
PS. Ingen behöver nu få spader och tro att jag/vi har blivit galna, för så är icke fallet. Jag tror inte att jag kan sköta en ipo-/skyddsträning för egen maskin, men nog fasen kan jag styra upp lite lek med min egen hund! DS.
 
Jaha, det var det om detta.... Tisdagseftermiddagen tillbringades med svärföräldrarna, under puttrigt samspråk, onsdagen regnade bort ( = skönt) och torsdagen blev den stora hemresardagen, med allt vad det innebär. Hursomhaver så var det jättemysigt att komma hem, eftersom käre sambon hade fixat gott att äta och vi satt i timtal och hade härliga samtal.
 
Nu är det vardag, börjar nya jobbet imorgon och känner mig både liten på jorden och nervös. Hoppas, dock, och tror att det blir bra!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Men är det semester eller är det semester?!

Det är så roligt att Jessica och Uffe har fattat tycke för Furudal, precis som vi, och besitter ungefär samma nyfikenhet och förkärlek till naturen som vi gör. Just därför, hängde dom gärna med på den årliga trippen till Ejheden, ni vet, ödebyn sisådär 4 mil långtbortiskogen. Inget gnäll eller knot hördes från deras håll, och med det känner jag mig nöjd och glad!
 
 
Tre av fyra rottisar i livligt samspråk tillsammans med mattar och hussar. Misstänker dock att värmen bidrog till den obefintliga spänstigheten...
 
 
En av dom underbara ödekåkarna i byn - kanske bara en aning långt till "ära och redlighet"! Men visst skulle man vilja ha....
 
 
Lille Krut tar sig en funderare på om denna rangliga träbro verkligen bär en så´n karlakarl som han!
 
 
Det gjorde den - och fler därtill!
 
 
Efter denna lilla rundtur i kohagen, traskade vi vidare till den vackra, lilla kyrkogården! I love it, och hoppas att sambon kan smyga ner resterna av mig, under någon liten ljung, när det är så dags. Måste kännas tryggt att få vila intill Storejen, bland hårdhudade bybor och vargjägare!
 
 

Eller vad säger ni?!
 
Nu går det ju ganska fort att sightseeinga Ejheden, så efter detta var vi, i stort sett, klara och det började suga i både bad- och lunchtarm, varpå vi samlade ihop hundar och andra förnödenheter nere vid den fina udden nedanför kyrkogården.
 
 
Sambo och Släkten-är-värst badar sig genom sommaren...
 
 
.... men vänta nu!
 
 
Vart tog Drakmoster vägen nu då?!
 
 
Aha! Där är hon ju - lika sansad och vettig som vanligt!
 
 

Det var ganska gott om broms, och Uffe körde "the beduin stajl". Bjöd dessutom på en virre, och jag hade tur, eftersom sambon körde! Tvättade mig dock med Axe, så det typ kändes som om att dricka en whiskeypinne med Björn.....
 
 
Grillade, som vanligt - dessutom med världens vackraste bakgrund!
 
 
Kruten är som tonåringar är mest, och liksom hänger när han kommer åt. Fniss!
 
 
Lite hussemys är det allra bästaste som Drama vet!
 
 
Och detta måste vara den optimala semesterbilden!!!!
 
Och jodå, både Jessica och hundarna var med, men jag inte lyckats få ett enda vettigt foto av någon av dom. Fint hade dom fixat i alla fall, med god mat och dryck, och vi hade en toppendag tillsammans där i ödebyn! Varmt tack för det!
 
Nu har det hunnit bli söndag, och Släkten-är-värst och jag är ensamma hemma. Både skönt och tomt! Sambon är på väg hemåt, vi läser, sover och chillar - i olika grad (beroende på antal ben). Har hunnit med ett besök hos Camilla och Jimmy i Vikarbyn, och njutit av ett antal helt bedårande kelpievalpar. Föll hårt för en blå liten hane, som, så kärvänlligt, bet mig i örat.....

Tack och lov att Släkten-är-värst har slutat med sån´t trams, eller.... ;)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Spadag på Dalecarlia (och lite caféspaning)!

Johorå så att, idag har vi minsann varit på spa, sambon och jag! Jag vet att det är något udda att köra något sån´t mitt i den svenska värmeböljan, men det var en present från fina dottern och svärsonen, så det var liksom bara att köra på. Dessutom kändes det helt ok att lämna beloved Furudal för några timmar....
 
Vi hade blivit hänvisade till caféet för kickstart med lunch, och var som två barn på julafton. Vad spännande, undrar vad vi ska äta för gott osv, osv. Var dessutom utsänd "spion" för Vidablick´s räkning, med ev inspirerande affärsidéer som främsta mål.
 

Fantastisk utsikt, som på så många andra ställen i Dalarna. Dock sätter jag ett extra plus på Vidablick, som är ganska svårslaget!
 
 
 
Det var dit ner vi skulle, efter den njutbara lunchen! Den som väntar på något gott osv....
 
 
 
Jag är ju lite svag för en känsla av gammalt, även om detta var gammalt i ny tappning, och det kändes helt okej att käka en smarrig lunch på detta härliga ställe! Dvs, ända tills vi kom till cafédisken - vilken besvikelse! Där fanns några halvdana smörgåsar och typ två olika sallader att välja på.... Under skeptiska ordalag, tog vi varsin sallad, som jag är övertygad om att någon av barnen i klassen hade kunnat gjort betydligt bättre, och satt mest och svor på den fina veranden. Alltså ytterligare plus till Vidablick! Blink, blink!
 
 
Lunchens huvudnummer - det lilla biet (?)!
 
Under bister stämning, rullade vi vidare ner mot spa-anläggningen, jäkligt beredda på att vara världens mest gnälliga kunder. Vilken tur att det blev helt tvärtom då!!!! Anläggningen var jättefin, vi blev ytterligt väl mottagna och njöt av några underbara timmar i allehanda bassänger och pooler.
 
 
 
 
 
Trodde att spa var liktydigt med att bli en ny människa, vilket tydligen inte gäller mig. Först fick jag slag och tänkte att, detta foto lägger jag aldrig ut - men sen insåg jag att det är ungefär ni alla ser mig (det är bara jag som tror att jag påminner om..... tja, kanske inte Angelina Jolie precis, men ändå)! Jag är dock väldigt snäll, vill jag påpeka! Fniss!
 
För min personliga del, avslutade jag den totala förnedringen i detta icke komfortabla Lena-land, i duschen tillsammans med skådespelerskan Cecilia Ljung. Vet att hon spelar teater i Tällberg under några sommarveckor och var alldeles fasligt språksam under vår gemensamma duschsejour (för tydlighetens skull - i varsin dusch). Hon pratade på om sommar och värme och rekommenderade hotellets dusch- och hårvårdsprodukter, allt medan vi stod där som gud skapade oss. Jag är inte starstrucked, konstaterar snarare bara att detta är en alldeles vanlig händelse i min värld. Ungefär detsamma för dottern, som sprang ihop med Michael Nyqvist hemma på gatan i Årsta, en förmiddag, som undrade över en gatuadress...
 
Tog vägen hem via Rättvik och shoppade lite smått och gott, innan vi återvände till vårt allra bästa hus. Jag tror att Släkten-är-värst också hade njutit av en "mellandag" med lite chillande, för dom såg rysligt nyvakna ut när vi anlände hemmet. Det får bli en cykeltur, lite middag och tidigt hopp-i-säng idag, tror jag.
 
Imorgon väntar en sväng till Vidablick, för min del, medan sambo och hundar har lite annat för sig.
 
 
Och ang Vidablick kontra caféet på Dalecarlia, så har jag konstaterat att Vidablick leder med sisådär 100 - 1, eller nå´t sån´t.....
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Greetings from Playa del Furudal!

Man kan ju tycka att jag är en usel bloggerska, det kan man visst det - men vem fasen orkar blogga när det är 30 plusgrader, strålande sol, vattnet ljummet och den egna stranden lockar!? Dessutom har vi haft allehanda besök sen vi kom upp i fredags, så tiden har inte heller funnits...
 
Men nu skickar vi i alla fall en snabb hälsning, innan grill och badkläder ska packas och vi drar till "strands" igen.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sammanfattningsvis så är sambon och jag två väluppfostrade människor och tillbringar gladeligen och engagerat x antal timmar med att kasta pinnar (läs mindre träd), bada och plaska tillsammans med Släkten-är-värst. För den som ev undrar något kring flytvästar, kan tilläggas att det är grunt i sjöarna och, företrädesvis, sambon är nästan alltid med i vattnet....
 
 
Gott med en sallad efter detta fyspass!
 
 
Men väl hemma ser det oftast ut på detta vis, och då är det värt all möda innan!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Här kastar vi oss mellan ytterligheter, men ett bad är aldrig fel!

Körde hem till storstan igår, eftersom liten mamma skulle inhysas på korttidsboende i väntan på läkning av benbrott. Det har ju varit lite trassligt den här sommaren, samtidigt som allt har löst sig relativt smidigt, på något konstigt sätt. Jag har naturligtvis varit hemma mer än jag brukar, men även kunnat tillbringa tid på landet - utan att ha hjärtat i halsgropen hela tiden. Detta enbart tack vare Sofia, Adam, Mona, Berta, Rita, Jonas, Noa och Björn, som har sett till att mamsen ändå har blivit ordentligt välbesökt. Utan er hade detta inte varit möjligt - ni är fantastiska!!!
 
Detta med att ens förälder lever och har hälsan, mer eller mindre, till den aktningsvärda åldern av 91 år, är häftigt och dessutom en alldeles ny erfarenhet i livet. Det blev än mer påtagligt idag, då liten mamma alltså skulle installeras på ett korttidsboende (det är ju för tusan ungefär sån´t jag jobbar extra med - fast med ungdomar) - vilket är beläget i Älvsjö. Liten avdelning med trevlig personal, hemlagad mat, ett glas vin på lördagen (om man nu vill ha), uteplats och man kan gå och komma ungefär som man vill. Det låter så bra och det känns helt ok - bara så märkligt att lämna sin mamma där... Vi planerar dock att, redan imorgon, smita iväg en stund - får väl se om vi kommer tillbaka!
 
Efter denna nya känsloupplevelse (vem har sagt att livet är händelselöst), fräste jag hem, fixade picknick och susade vidare till Gålö, där jag/vi (ja, ni vet säkert vilka) mötte upp den cyklande sambon, för lite mys i kvällssolen.
 
 
 

Underbart att gå genom den stilla skogen, ner mot havet!
 
 
 
 
 
 
 

Sambon och Drama är bästisar, och så fort sambons ben har tappat känselns i det iskalla havet, simmar dom tillsammans mot solnedgången.....
 
Under tiden passade lille Krut på att undersöka stranden - say no more!
 
 
Här var det någon som hade lagt ned tid och tålamod, på att balansera upp ett antal stenar på ett vackert och finurligt sätt, sen kom Krut!
 
 
Det är jag, Rondik Dear Pytte, och så är det Christoffer Columbus....
 
 
Shit, vad högt!
 
 
 
 

Men vad fan, pinnen ska hämtas - bära eller brista!
 
Efter detta lilla "äventyr", avnjöt vi lite mat och dryck och konstaterade att det är fantastiskt vackert vid havet, precis som det är fantastiskt vackert vid Oresjön - dock varmare i vattnet i sjöarna runt Ore socken.
 
 
 
Så lika, men ändå så olika - men allt har sin charm!
 
Nu drar vi oss tillbaka, till härligt smattrande av sommarregn. Sov gott!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Om

Min profilbild

RSS 2.0