Idag är hjärtat alldeles varmt och påfyllt!

Har haft en alldeles, alldeles underbar dag tillsammans med bästa sonen och Släkten-är-värst! Det är inte så ofta man har förmånen att få med sig Adam på en hel dags hundträning, men plötsligt händer det (ni vet - reklamen)! Det stod spår och lydnad på schemat tillsammans med ipo-gänget och vi möttes upp vid Kvarnängen runt 11-snåret. Vädergudarna var med oss även denna dag och allt kändes liksom bara toppen.
 
Fick en himla massa goda råd och tips av Micke och Hasse ang spåret med lille Krut, och knatade ut ett hyfsat rakt och prydligt spår med lagom mycket godis i fotstegen. Under tiden gick sonen ett skogsspår till Drakmoster - ja, ni hörde alldeles rätt!
 
I väntan på, så att säga, passade vi på att tända den medhavda lilla, gulliga grillen och käka lite lunch tillsammans.
 
 

Vi var rörande ense om att det är just dessa stunder som liksom är kittet i all friluftsaktivering. Tyckte nästan synd om Thomas som var tvungen att åka hem och käka påsklunch med sill och annat.... Hahaha!
 
Jaha, och sen var det då dags att kasta sig över spåret, som man inte hade en susning om hur det skulle gå.
 
 
Här kör vi dubbla koppel - för säkerhets skull.... Tappade tyvärr bort det ena på Nynäs BK under eftermiddagen. Hoppas det finns kvar på tisdag.
 
 
Nu åker handskarna på! Konstaterar för övrigt att det är tur, att detta inte är en skönhetsblogg!
 
 
 
 
 
Spår nr 1 klart!
 
 
 
Och spår nr 2.....
 
Enligt "publiken", så gick det tydligen hyfsat bra, och för egen del så kände jag faktiskt ungefär hur det ska kännas. Nu har jag något att jobba vidare på och det känns kanoners! Sen är det ju så, att Kruten typ är toppen på det mesta han företar sig!!!!
 
 
 
 
Att få avsluta med att hänga med brorsan, var nog det bästaste av allt!
 
Sen inträdde då det märkliga ögonblicket, då sonen skulle spåra med Drama! Hade väl aldrig trott att detta skulle bli aktuellt, trots Adams naturliga talang med hundarna, men tänk så fel man kan ha - som tur är!
 
 
Livet är faktiskt lite komiskt ibland. Jag babblade och babblade, berättade och förklarade och Adam svarade ja, ja och jag tänkte: Hur fasen blir det här nu då?! Jo tack, det blev ju liksom helt perfekt - som synes!
 
 
 
 
 
 
 
 
Ja, ord är väl överflödiga egentligen.... Både son och hund var grymma och allt gick som en liten klocka. Att det var en bonus att spåra med brorsan, syns ju tydligt på bilderna!
 
Efter detta fräste vi förbi brukshundklubben, tillsammans med Micke och Bella. Adam och Drama var mest med och förstörde, medan jag körde igenom tvåans moment med tävlingshunden Krut. Vad Micke gjorde är egentligen lite oklart, då han höll till på annan plan pga höglöp (vilket vi tackar alldeles extra för)! Såsmåningom sammanstrålade vi i alla fall för en sista fika - nöjda med dagens prestation.
 
 
Passade på att träna en sista stunds stabilitet, där tävlingsobjektet låg som en klippa - glädjande nog! Liten Drakmoster gjorde vad hon kunde för att sabotera nämligen...
 
Efter att ha släppt av sonen, passerade jag Långsjön och tog ett dopp med Släkten-är-värst. Ingen mer kommentar i ämnet - dom är liksom bara fullkomligt galna!
 
På hemvägen fick jag rapport från dotterns start i rallylydnadens fortsättningsklass, där dom blev godkända, och så från mamsens sjukhusbesök, Rita, som meddelade att allt var toppen. Jag är sååå tacksam för en underbar och givande vårdag, tillsammans med en av dom jag älskar mest och känner mig lätt och glad i hjärtat! Fick just en rapport från den cyklande sambon, dessutom, som lät lätt döende. Hade tagit sig en "tripp" till San Marino idag, bl a innehållande en timmes backcykling uppför! Alla är ju saliga i sin tro.... Älskar dig - du är sjukt tapper!
 
 
 
E´re vår eller e´re vår?!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Det är inte så pjåkigt med påsk i alla fall!

Vaknade ganska tidigt imorse,av strålande sol och en serenad av fågelkvitter. Man kan ju liksom inte bli annat än glad, hur mycket än sambon är ute och cyklar och lilla mamsen befinner sig på sjukhus (hör naturligtvis ihop med att hon var så pass pigg igår)...
 
Bestämde raskt med mig själv, att dagen fick inledas med spårträning. Då lille Krut är lite svajig i sina spårinsatser och vi har anmält oss till den första appellen, så är det hög tid att ta tag i "problemet"! Började dock med mysfrukost på uteplatsen och därefter begav oss mot Tungelsta, med ett pitstop på CRT i Haninge. Var nämligen tvungen att reklamerar den dyrdyra spårlinan, som havererade efter 4 spår i Släkten-är-värst´s sällskap!!!
 
Inget konstigt med det, dom är alltid trevliga och tillmötesgående, och efter en stund satt jag åter i bilen - iförd ny lina, en ny boll (modell större) och några kattmatsburkar. Nu jädrar skulle väl här spåras, minsann!
 
En av dom stora fördelarna med att tillbringa påskhelgen i storstan, är definitivt att alla andra åker bort! Det har väl aldrig varit så gott om spårmarker att välja på, som idag, och det var nästan svårt att fatta ett beslut om var det var som allra bäst. Landade till slut på fälten i Stav, där jag lade ett klurspår till Drakmoster med en massa vinklar och ett traditionellt appellspår till Kruten. Tog sen en promenad i solskenet, där hundarna passade på att försöka sig på att gräva upp samtliga närvarande sorkar och att bada i alla lerdiken som fanns inom synhåll. Jag förstår att några av er tycker att det är väl som onödigt att låta dom skita ner sig så mycket, men vet ni, jag tycker att det är helt oväsentligt! Dom, liksom jag, är lediga och får mer än gärna njuta - fast på sitt vis. Personligen undviker jag sorkhål och gyttjebad, men alla är ju olika! Hihi!
 
Efter peptalk med uppfödare Anders, inledde jag Krut´s spår med gott mod och en hyfsat god plan i skallen. Antingen kände grabbhalvan det, eller också är det så att han är en "varannan-dags-spårhund", dvs spårar perfekt den ena dagen och uselt den andra osv, osv. Hur det än må vara med just det, så spårade han i alla fall superbra, han Kruten! Faktiskt så bra, att även den just nybytta linan också släppte i sitt fäste - efter typ 20 m....
 
Nosen i backen, apporterna in, tog vinklarna fint.... Vindade in slutet litegrann, då det låg mitt i vinden, men spårade jättefint sista biten, fram till slutbelöningen. Jättejätteduktig var han, den lilla godingen!
 
Systeryster aka Drakmoster aka Lilla ängeln med svarta vingar, tog sig verket an med samma iver och intensitet, och satte spåret som en smäck, trots vinklar och annat. Hon är så otroligt häftig, att mitt hjärta liksom bara svämmar över! Dessutom känns det som om vi är inne i en fas i hennes liv, på något vis. Hon fyller 6 år om en månad, och har plötsligt landat i sig själv, eller nå´t... Det känns inte som om den taskiga hörseln är något större problem längre - hon vet vad som gäller och håller sig alltid i närheten av mig (vid träning). Jag har henne alltid lös då vi tränar, hon väntar så lugnt och fint, leker och kommer tillbaka till mig - det är helt fantastiskt! Under promenader går hon fortfarande i lina, men jag vill inte, under några som helst omständigheter, att hon drar på något vilt eller rundar ett hörn samtidigt som en annan hund eller något liknande.
 
Nöjda, varma och belåtna packade vi ihop oss, tog vägen förbi CRT i Haninge - igen - och bytte till en helt annan spårlina. Tyckte att personalen såg lite matt ut, när jag seglade in, men det tar vi ingen notis om! Är numera ägare till en knallrosa lina istället för gul och väntar med spänning på morgondagens träning. Kommer den att hålla, eller....?!
 
Susade därefter direkt till Södersjukhuset och liten mamma, som satt i sängen och var rent snuskigt pigg! Faktum är att hon var så pigg, att jag blev alldeles trött av att vara där... Ja, inte pga mamma, men av situationen, liksom. Det blev jättekonstigt att sitta och viska i ett rum, där det låg tre ganska risiga stackars personer, samtidigt som mamma helst ville packa och dra. Med lite tur, kommer hon därifrån inom kort och jag tackar alla högre makter som finns, om detta går vägen en liten "stund" till!
 
Nu har vi äntligen kommit hem, Släkten-är-värst och jag, trötta och nöjda med dagen. Min flitiga dotter har tävlat rallylydnad idag med gott resultat, och gör detsamma imorgon, sonen och jag ska träffa ipo-gänget för träning imorgon och sambon har det toppen i Italien! Nu ska jag ta en öl och virre, lägga mig i soffan en stund och njuta av att bara vara och känslan av att min familj mår bra. Det är det viktigaste av allt i livet!

Avslutar med ett underbart foto på vackra Elsa!
 
 
 

Lååååång fredag!

Jajaja, jag vet att det heter långfredag i ett ord och allt det där - jag vill mest förmedla en känsla av dagen! Något fel på mig är det ju, helt klart, det är bara att inse. Först ser jag framemot en påsk mol allena, i alla fall som individ på två ben, och när den sen infaller, är det plötsligt lite väl ensligt! Snacka om att aldrig vara nöjd.....
 
Men visst, det började faktiskt inte alldeles lyckat, då gammal, liten mamma blev inlagd på SÖS pga lite tokiga värden lite hit och lite dit. Ingen bra känsla, då mamsen är 91 år gammal och kanske inte orkar alldeles hur mycket som helst, trots att vi andra envisas med att vilja tro det. I samma röriga veva, fräste ju sambo och cykel till Italien för en veckas träning mm (vem vet, det kanske bli mer mm än cykling) och plötsligt var det påsk och kvar blev jag.
 
Lyckligtvis så är jag begåvad både med skitroliga hundar och goda vänner, så egentligen är det inte ett dugg synd om mig. Felet ligger mer i att jag tappar styrfarten, när jag blir orolig och stressad, men det går ju att åtgärda = t ex gläds åt det du har! Alltså mötte jag upp Liselott och Svea, helt enligt planerna, igår eftermiddag för lite spår. Ursprungsidén på plats, fick vi skippa, då det blåste halv orkan, men landade på fälten i Vissvass till slut. Både Liselott och jag ondgjorde oss över våra två-årstyper och deras förvirrade spårkapacitet och var rörande ense om att "det skulle gå åt helsicke i denna blåst", men vad tusan liksom....
 
Drama fick ett ganska långt fältspår och för Krutens del, så blev det skogen den här gången. Efter lite budföring och kaffe, kunde vi inte skylla på något längre, utan tog oss verket an. Började med esset, dvs Drama, och hon spårade så himla, himla bra!
 
 
Min pärla bland pärlor!!!!
 
Och sen var det då lille Krut.... Han må vara en jäkel på lydnad, men spår är inte hans allra bästa gren - det är det faktiskt inte. Det kan i och för sig - och högst troligt - bero på att jag har lagt fokus på lydnaden istället för spåret.... Nåväl, idag hade i alla fall Krut bestämt sig för, att nu jäklar skulle här spåras!!!!! Koncentrerad och fokuserad, släpade han sin lilla matte som en vante, efter sig i spåret, den nya, svindyra spårlinan släppte i sitt fäste och jag undvek, med nöd och näppe, att få ögonen fulla med kvistar och taggar. Jävlar i havet, vilket sjukt bra spårarbete!!!!!
 
 
Han kan när han vill, grabbhalvan!
 
Enligt utsago, så gjorde Svea också bra ifrån sig, så Liselott och jag kunde skiljas åt, nöjda med dagens prestation. Lustigt att det funkade så fint, när vi trodde precis det motsatta... Tack för en trevlig stund, brudar!
 
Idag, fredag, började jag med att möta upp Annika längst ut i Vissvass, redan vid 9-snåret (typ frulle-träning en ledig dag)! Vi var helt ensamma, fåglarna kvittrade och det var ju så mysigt! Lade spår till hundarna, tog en fika, körde lite uppletande (där Släkten-är-värst återigen visade sina kunskaper från kursen som jag inte var med på), tränade lite ruta och tog oss an spåren. Ingen vidare kommentar kring Drakmoster, men ang Krut, så valde han, denna dag, att försöka vinda in spåret. Jag höll emot som en idiot, men upplevde mest att jag störde honom alldeles för mycket då. Inga direkta problem med apporterna men alldeles för hög näsa.... Har nu sökt uppfödare för expertråd! Hihi!
 
Efter denna ljuvliga start på dagen, åkte jag till SÖS för besök. Hittade liten mamma sittande i en stol - arg! Hon hade verkligen ingen lust att "sitta där och glo bland alla som är så sjuka"! Tro inte för en sekund att jag raljerar - jag bara älskar inställningen och hoppas att det står för en bra känsla!
 
På hemvägen tog jag och jyckarna en prommis på Strandkyrkogården och nu har vi landat hemma. Som sagt, det har varit en lång fredag med många känslor - nu hoppas jag på en lugn kväll!
 
 
Glad Påsk, alla nära och kära!
 
 
 

Oväntat besök av Linda och spår för hela slanten!

Idag är vi faktiskt lite "dagen efter", om sanningen ska fram. Jag laddar så mycket inför tävling, att jag är helt slut dagen efter. Faktum är, att även tävlingshunden är något mindre spänstig - med betoning på mindre....
 
IPO-spår stod på schemat för dagen, och helt oväntat och mycket glädjande, fick vi sällskap av gulliga Linda från Rättvik! Hon befann sig i Gnesta, och tyckte att hon "lika gärna kunde ta vägen förbi mig" på vägen hem till Dalarna igen. Schysst inställning, för direkt "vägen förbi" är det väl ändå kanske inte. Hursomhelst, så var det galet mysigt!!!
 
Och sen var det ju så oerhört roligt att få tillfälle att visa våra vackra träningsplatser för Linda!!!! IPO-spår ska ju företrädesvis ske på fält, och fält blev det...
 
 
 
 
Det känns så bra att Linda fick se det allra vackraste av - i detta fall - Tungelsta! Nu har hon något att jämföra storskogarna i Rättvik med och jag lovar att hon aldrig mer kommer att klaga! Jag menar, hur mysigt ser detta ut?!
 
 
Men för all del, nog kan det vara oerhört fint bortöver Mulsta - det är bara det att den nya vägen tar bort tjusningen en aning. Fniss!
 
Hursomhaver så var det ju spår som var aktuellt och det stod lite olika önskemål på listan. Micke, Ingereva och Nenette skulle lägga ipo-spår (och jag förstås till Krut), medan Linda och jag ville ha skogsspår till Jersey och Drama. Alltså fräste vi iväg bort mot Ekeby och lade varsitt spår och återvände sen till fältgänget bland pendeltåg och hyreshus där jag lade två korta spår till Kruten. Herregud, vilket sjå att räkna fotsteg och lägga korvbitar i fotspåren och ha sig - vi får väl se hur det blir med detta!
 
 

Först ut för dagen, var Ingereva och Karma. Gillar bakgrunden med pendeltåget....
 
 

Micke och lilla primadonnan Bella och så Ingereva igen - fast nu med Rolle.
 

Och så långt där borta har vi Nenette och en jätteduktig Werax!
 
Jaha, och därefter var det då dags för Kruten att ta sig an sitt livs första ipo-spår. När man är van att spåra över stock och sten, så kändes det rätt fjösigt till en början, ärligt talat....
 
 
Började med att visa spårhunden var han skulle spåra!
 
 
Sen gick det riktigt bra en meter eller två....
 

När han stannar och letar korv, måste jag faktiskt vända mig till experten Linda och fråga om det är okej eller inte?!  Svar: Nej!
 

Men där är i alla fall slutet!!!
 
Spår nr 2 gick dock något lite bättre - glädjande nog!
 
 
 
 

Dagens lärdom inom ipo-spår: Krut behöver definitivt längre spår och kanske inte fullt så tätt mellan godisbitarna. Spännande att se vart det bär hän!
 

Min fria, lyckliga rottisgrabb! <3
 
Efter alla fältspår till höger och vänster, var det dags för Linda och mig att dra till skogs igen - Drama och Jersey väntade på lite arbete ju!
 
 
Hahaha, denna lilla dam sätter man sig inte på - det är ett som är säkert!
 
 
Och definitivt inte denna brutta - så det så! <3
 
Drama gjorde ett grymt spår och fick slita ganska hårt bland sly, avverkad skog och kärr. Tappade lite fokus på mitten, men hittade tillbaka och styrde upp det hela på bästa sätt.
 

Söt?! Drama?! Nejdå, inte alls - bara helt bedårande! <3
 
Enligt Linda så gjorde Jersey ett bedrövligt spår, men vad gör det när man har ett så fånigt gulligt tjänstetecken?!
 
 
Ser ni hur litet detta är - passar typ runt Krut´s nos eller nå´t....
 
Vet inte riktigt hur jag ska summera den här helgen, men den spontana känslan är "urtrevlig och helt i min smak"! Mer specifikt, så är jag naturligtvis jätteglad för gårdagens resultat, men jag är också glad för allt trevligt umgänge med allehanda puttriga hundmänniskor, jättejätteglad för Linda´s spontanbesök, megasuperglad för gemensam söndagsmiddag med sambo och bästa sonen och lycklig över att ha världens bästa rottisar! Nu väntar påsklov på jobbet och det brukar medföra skojiga aktiviteter och mysigt umgänge med barnen.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Grattis i dubbel bemärkelse, älskade Krut!

Idag fyller grabbhalvan två hela år! Tänk, att under två år har vi haft glädjen att dela boende med Rondik Dear Pytte, aka Spindeltarzan aka Krut! Förstår inte alls var den tiden har tagit vägen - lika lite som jag förstår när Drama blev sex år - men jäkligt kul har det i alla fall varit! När jag ser tillbaka på dom gångna åren, så har vi, som vanligt, gjort en del. Vi har badat och lekt i mängd, vi har tränat lydnad i trippelmängd, vi har spårat och provat på sök, vi har hamnat i en IPO-grupp, vi har tältat och fjällvandrat och vi har vidgat vyerna rejält - både gällande vänner och nya erfarenheter - och vi har minsann lyckats starta i både lydnadsklass l och ll.... Sammantaget är det en del faktiskt, det är det!
 

Krut svalkar tassarna i Abisko!
 
Dagen till ära, passade vi på att prova på lyckan, för andra gången, i lydnadsklass ll, denna gång i Skutskär. Man kan ju eventuellt tycka att vi kunde hålla oss lite närmare hemmaplan då vi tävlar, men jag tar ett litet steg i taget. Bara att jag tävlar, är steg 1, med tanke på hur jäkla kämpigt jag tycker att det är. Att behöva konfronteras med allehanda bekanta i samma stund, känns mig övermäktigt än så länge....
 
Morgonstund har guld i mund, som det heter, så sambon och jag hoppade upp kl 04.45, satte på oss ansikte och kläder och fräste iväg. Det var en fullkomligt strålande vårmorgon och det var faktiskt helt ok att bränna E4:an fram - i ganska ensamt majestät. Mötte upp Jessica och Elvis vid Dragongate, och fortsatte sen sista biten tillsammans.
 
Det rådde full aktivitet på klubben, trots den arla timmen, vilket passade mig perfekt. Har ju tränat plats och stadga som en idiot, sen senast, ni vet, när Kruten blev kär i en riesendam och reste sig på platsen. Alltså tog jag tillfället i akt, och tränade lite platsliggning mitt på parkeringen...
 
 
.....under djup koncentration som nästan ledde till.....
 
 
.....att tävlingshunden somnade!
 
Jag drog startnr 1, vilket först kändes skit, men sen faktiskt kändes helt okej! Det var inte alls så dumt att komma igång på direkten. Var, ärligt talat, jättenervös inför platsen, men till min stora glädje så visade det sig att träningen hade gett resultat. Faktum är att han låg mer stabilt än någonsin förut och det renderade i .....
 
 
.....en klockren 10:a!
 
Innan vi gick in - igen - hade vi pratat mycket om detta med kontakt, Kruten och jag, och han kändes faktiskt helt med på noterna.
 
 
 
 
Det var han också - dvs när han inte var i ögonhöjd med mig (hihi).
Betyg: 9 p - pendlar litegrann, hoppar vid språng....
 
 
Läggandet
Betyg: 9 p - lite oroligt
 

Inkallning
Betyg: 9 p - avslut (lite slarvigt)
 
 
 
Rutan (vår paradgren förra tävlingen)
Betyg: 8 p - tvekade att gå in i rutan (löste det själv)
 
 
 
Apportering
Betyg: 9 p - lätt tugg (nu åkomma isf)
 
 
Hoppet
Betyg: 9 p - slarvigt avslut
 
 
 
Fjärren
Betyg: 10 p
 
Helhet
Betyg: 10 p (och en himmelens massa lovord om hur trevligt det såg ut, vilken härlig hund med sååå härlig attityd, "det är vi som ska tacka för din medverkan" osv, osv)
 
Summa sumarum: 184 p och en delad tredje pallplacering!
 
Om jag är nöjd? Jaaaa, vad fasen tror ni?! Nöjd, stolt och faktiskt ganska trött, med tanke på uppstigningstiden imorse. Dessutom glad över att träningen på det som missades förra gången, har gett resultat - samtidigt som jag är fascinerad över att det nu dök upp nya små problem att fila på! Men det är klart, vad skulle vi annars hålla på med till vardags.... Hihihi!
 
 
 
Alltså, ni får vara så gulliga och ha lite överseende med eventuellt skryt - jag är så snuskigt stolt och glad över våra bedrifter! Det känns nästan lite overkligt, om sanningen ska fram!
 
Nu vankas det godis till födelsedagsbarnet och skumpa till sambon och mig. Hade gärna bjussat Släkten-är-värst, men då blir dom så stökiga!
 
PS. Ursäkta fotokvalitéen, men det var inte lätt för Jessica att både fota och vara lite diskret... DS.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Förlåt, bloggen....

.....för att jag har varit så rysligt osynlig på sistone. Sanningen är, att det inte har hänt så värst mycket som har varit värt att fylla dig med - ingen ursäkt men en ändock en förklaring. Hihihi!
 
Men, som sagt, sanningen är att det mestadels har varit vardag - fyllt med ganska mycket jobb, faktiskt, och en del träning med hundarna såklart. Konstaterade häromdan, att imorgon, fredag, har jag jobbat tre veckor i sträck, utan en endaste ledig dag (jo, en, fick ju en semesterdag i måndags förstås). Det har fungerat alldeles utmärkt, men det genererar ju inte så mycket "kuligt" på det privata planet, så att säga.
 
Förra veckan var stackars sambon döende i en förkylning, och det hela slutade med att han tog med sig Släkten-är-värst till landet i slutet på veckan. Mysigt för dom och rätt trist för mig. Å andra sidan, så kom dom ju sedemera hem igen, och då passade ovannämnda sambo på att smitta ner mig, så den här veckan har jag verkligen inte mått särskilt bra. Stämbanden har varit obehagligt svajiga, halsen känns som ett rivjärn och huvudet är fullt av bomull. Inget skäl till att ligga nerbäddad i den mysiga sängen, dock, eftersom det bara är några veckor sen jag provade årets sjukskrivning - dvs bältrosen. Men visst fasen blir man mosig, så är det ju...
 
I tisdags var det i alla fall ipoträning - i ösregn - och jag pallrade mig dit lite tidigare för att hinna göra något skoj med Drakmoster innan det var Krut´s tur. Alltså, vad är det egentligen med denna lilla ärta till rottweiler?! Hon är ju rent sjukligt pigg och sprallig, och ögonen formligen lyser av förväntan när det väntas något skoj! Efter att ha gasat runt som en fullblodstok på planen, var hon med mig och Nenette in i klubbstugan och fikade, och där passade hon på att köra ner näsan i typ allt, undersöka varendaste vrå och vara allmänt klåfingrig. Att hon fyller 6 år (när hon nu blev så pass "gammal") om en månad, känns fullkomligt ofattbart - och det beror såklart inte bara på energin! Läser mina gamla inlägg lite då och då, och minns mycket tydligt hur det kändes när vi förstod detta med dövheten, hur vi tänkte, hur vi grät, hur vi trodde att vi var tvungna att låta henne somna in - och idag står hon här, 6 år gammal, "klok som en bok", lycklig, energisk och vältränad! Mitt hjärta är hennes för all evig framtid, så är det bara!
 
 
Keeponix Drama <3
 
För lille Krut´s del, så blev det förstås lydnad först och därefter bitarbete. Ang lydnaden, så nöter jag fortfarande på med "lydnadslydnaden" istället för ipolydnaden, eftersom vi just startar tvåan och jag inte vill "snurra till det" för grabbhalvan. I och för sig ganska märkligt tänkt, eftersom det redan snurrar för fullt inne i hans snart två-åriga rottisskalle, men ändock....
 
Det har varit lite si och så med hans gripanden på sistone, han biter hårt, men lite slarvigt, och det jobbades det på, den här träningen. Med risk för att säga fel, så tror jag att faktiskt både han och jag jobbade riktigt bra! Jag kände mig med i matchen och gjorde inga fel - för en gångs skull - och Krut bet där han skulle i ärmen och höll fast fint. Jag har ingen som helst brådska med ipo:n - har ju några andra mål inför 2014 - men är vansinnigt glad över att ha hamnat i den här trevliga och välkomnade gruppen, och ser verkligen framemot lägret längre fram i vår! Mitt i alltihop, känns det fantastiskt att ha en hund som ger mig möjligheten att liksom "välja och vraka" mellan olika träningsgrenar!!!!
 
Idag blev det lite träning tillsammans med Annika och gänget. Jag var lite tidigare på plats, så jag inledde med uppletande. Faktum är, att jag inte riktigt vet var och när Släkten-är-värst var på kurs i just detta, men jädrar i min lilla låda, vad fint dom jobbade, båda två! Jag stod mest och flinade och såg ut som ett fån, medan dom hämtade in föremål efter föremål...
 
 
 
Det är mina jyckar det!
 
Avslutningsvis så fick det bli ytterligare filande på tvåans lydnad inför kommande tävling. Har lagt mycket energi på platsen och det fria följet, och på träning ser/känns det bra. Nu handlar det nog mer på omständigheter - håller jag ihop, håller Kruten ihop? Han är oerhört lättstörd och det behövs inte mycket för att han ska tappa lite fokus. Samtidigt så bryr han sig inte om, i princip, någonting, om jag har lyckats "fånga upp" honom ordentligt.... Ingen idé att spekulera, bara försöka hålla tungan i rätt mun, eller hur det var!?
 
 
Rondik Dear Pytte ligger på laddning.
 
 
 
 
 
 

Så jäkla härliga dagar!!!!

Hjärtat känns lätt och jag njuter verkligen av dessa soliga, lediga dagar som är fyllda med rolig hundträning och umgänge med vänner och bekanta! Att hunderiet har öppnat en helt ny värld, är det ingen tvekan om. Jag är lyckligt "nerlusad" med trevliga bekantskaper genom mitt stora intresse och att numera kunna frossa i det ena roligare än det andra, är verkligen en ynnest!
 
Idag är det ju söndag, och då står IPO på schemat. Detta sker, än så länge, i ett superbt ridhus i Sorunda, omgivet av åkrar åt alla håll och kanter - som gjorda för spår, liksom. Fick sällskap av min gulliga dotter, som ju ändå skulle hämta ohyrorna samt Peter och Yeppe (som jag tror var lite nyfiken på IPO-träningen). Vi lade spår åt alla håll och kanter och "i väntan på", körde vi lydnad i mikroformat. Dvs, dottern tränade lite position med lille Raffepaffe och lite rally med en olydig Xtra. Om Sofia håller huvudet kallt och har lugnet i behåll, kommer det bli kanoners med Ralph - ang matronan, så kan hon redan men det beror på om hon vill....
 
Under tiden passade jag på att köra stadga med Krut - igen - dvs han skulle ligga där han blivit lagd och så var det bra med det! Till hans försvar, måste jag ändå säga att han skötte sig utmärkt!
 
Ralph var först ut på spåret (har tyvärr inga foton då jag fotade med dotterns kamera) och jobbade skitfint! Första gången på fält och mycket fint arbete! Xtra gick också bra, men hade tydligen varit lite, lite slarvig - men jag vet att hon kan!
 
Sen var det time för Yeppe och Peter. Jag hade lagt ett vinklat spår på fält, med ett slut, och det var nyttigt för Peter att inte ha en aning om vart dom skulle ta vägen! Yeppe var superduktig, jobbade och slet och vinklade - hela tiden med viftande svans. Jätteroligt att se!
 
 
Blir det något spår eller....?!
 
 
 
Jodå, spår blev det och slutet hittades!

 
Nöjd Yeppe efter bra arbete!
 
Sist ut var liten Drakmoster, alltid lika spänstig och rapp, och så himla nyttigt med spår som är lagda av andra. Eftersom jag är total obegåvad med lokalsinne och god överblick gällande just den här typen av arbete, blir jag alltid lätt stressad av att inte ha koll. Nu är det ju så turligt, att det är just det jag heller inte ska ha! Drama har ju det, liksom...
 
 
 
 
Utan Drama, inget spår - det är en sak som är säker!!!!
 
Nu inträdde äntligen stunden, då vi skulle fika, käka den där mackan, sitta still i några minuter och njuta av solen, innan IPO-träningen började. Men varför trodde vi att det skulle funka - jag var ju med?! Inte då, rätt som det var hade hela träningsgänget rasslat in på plan, startlista hade gjorts, jag hade köpt en lina och så var det dags att börja! Dagen till ära, hade skyddsärmen tvättats och jag hade inte ens lyckats få på själva skyddet....
 
 
Säger bara - tack och lov för manligt sällskap! Ser framför mig hur dottern och jag hade fixat detta (det är betydligt kämpigare än man tror, kan jag hinta om)!
 
Nåväl, såsmåningom blev det lille Krut´s tur och dagens fokus låg huvudsakligen på att bita. Kan låta märkligt, men själva tanken med IPO är ju att hunden ska bita ordentligt i skyddsärmen! Krut biter (hårt fick jag veta av Jimmy idag), men tycker att det är lite jobbigt att "titta figgen i ögonen" och sätta tänderna i mitten på ärmen. Han fuskar en del och greppar gärna lägre/högre på ärmen. Han är ju ingen tuffing, Kruten, så träning krävs...  Å andra sidan, som Niklas sa, jobbigt problem med en lydig hund!
 
 
 
 
 
 
Summa summarum, så var dagens pass riktigt bra (rätta mig om jag har fel) och det kändes som om vi kom en bit på väg. Ang just lydnaden, så måste jag nog ändock säga att jag är nöjd och glad med Krutens förighet. Betänk att jag är dryga 150 cm hög, snart 55 år gammal - Krut är knappt 2 år, väger 38 kg och besitter inte en endaste jäkla krämpa! Utan lydnad hade vi inte blivit långlivade på någon IPO-träning, det är en sak som är säker!
 
Avslutade detta nätta pass, med en prommis med dotter och alla hundar, där vi dessutom "sprang ihop" med Kerstin och underbara Alba! Hoppas och tror att vi kan ses lite mer "på riktigt" inom kort.
 
 
Nu är det definitivt tack och adjö hos cirkus Törnqvist. Återkommer eventuellt vid senare tillfälle! <3
 
 
 
 
 
 
 
 

Utflykt i vildsvinsskog!

Idag passar vi småfolket, dvs Xtra och Ralph, medan dotter och pojkvän är ute på galej. Inga som helst problem med det - mer än möjligen det rent logistiska - fyra hundar är många hundar att hålla reda på. Alltså packade vi ryggan och drog iväg till Åva för en tur i Tyresta Nationalpark - där skogarna är stora och rymliga och inbjuder till spring för 16 tassar.
 
Nu är det ju så i Stockholm med omnejd, att så fort solen tittar fram, så kryllar det ju av människor i naturen - så även idag alltså - och vi valde att vika av från trampade vägar och stigar ganska omgående. Hade jag varit ensam, så hade jag förmodligen aldrig mer synts till, men nu var ju sambon och lokalsinnet med och då är det jättemysigt att ge sig ut i okänd mark.
 
 
Gammalt foto men det representerar väl både sambon och Drakmoster!
 
Hundarna for som idioter och hade precis hur kul som helst. För egen del, var jag lite på spänn, eftersom hela skogen var sönderbökad av vildsvin - och vildsvin vill jag inte springa ihop med, det är en sak som är säker! Men det är klart, sån´t liv som vi förde där vi drog fram, så finns det väl inte ett välfungerande vilt djur som väljer att stanna kvar! Roligt i alla fall, att konstatera att alla hundarna håller sig så fint till flocken, trots hög närvaro av vilt (Drama går ju såklart i lina, men ändock).
 
 
 
 
Efter nån´ timmes klättrande och klängande, satte vi oss på en bergknalle, i den underbara vårsolen, tog en fika och liksom bara kände hur bra vi mådde. Visst är det märkligt, hur otroligt beroende kropp och knopp, är av lite sol och värme och hur superenkelt allting plötsligt blir?!
 
Ikväll lär det bli lite grillmiddag och sen ganska tidigt hopp-i-säng. Sambon och jag var ju ute och svirade, visserligen version "light" men ändå, igår och idag är vi lite sömniga minsann....
 
 
 
...... och vi är i ytterligt gott sällskap! Trevlig helg, go´ vänner!
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Så var den starten avklarad!

Idag var dagen då Kruten och jag skulle starta lydnadstvåan - efter ganska intensivt tränande en längre tid. Vill inte på något som helst vis låta påskina att jag kände mig vare sig redo eller avspänd, men det var ju liksom inte så mycket att välja på. Bara bita i det sura äpplet - dock i sällskap av min "nervsvaga och blodfattiga" kompis Annika, vilket kändes betryggande.
 
Allt var så puttrigt och trivsamt och stämningen var på topp, dvs allt kändes riktigt bra - bortsett ifrån att jag inte kunde andas förstås. Faktum är att jag genomled exakt samma "nära-döden-upplevelse" som vid vår första tävling på Nynäshamns BK i våras. Men vem bryr sig om det - inte tävlingsarrangören i alla fall!
 
Det var bara att infinna sig till platsliggning och, vad Anders än säger, så var det uppstyrt och rejält.... Hahaha! Hade turen (som det först kändes) att ligga bredvid en lydig och redig riesenflicka, och jag lyckönskade mig själv till min osannolika tur. Hann även tänka tanken att, det var väldigt vad bra och stabilt han låg, han Kruten! I exakt det ögonblicket, såg jag hur hundskrället började vinda, tanken att han vindade in Annika/Basse for genom huvudet och då ställde han sig upp! Gaaahhhhh!!!! Jag väste "ligg" och han lade sig ner igen, liksom på direkten, som om inget hade hänt, den jäkeln (minus 40 poäng bort då ra´).... Stor suck och ut - med skammen som följeslagare. Nu tyngdes inte just tävlingshunden av detta, då han omedelbart hittade några fan utanför ridhuset, som han raskt hånglade upp - innan jag hann hålla ett tal om det där med herrans tukt och förmaning!
 
In igen, som startnr 4, lätt stukad och inte sådär jättestyv i korken. Naturligtvis var platsen nollad, och jag tänkte egentligen att nu kan det liksom bara bli ännu värre. Men Krut är Krut, tog sig i kragen och gav sig raskt på det fria följet - med mig i släptåg. Faktum är att det nästan var så till en början, jag blev så jädra stressad av tävlingsledarens militäriska kommendering, att jag gick alldeles för fort, vilket resulterade i slarviga sättanden (vilket jag är väl medveten om till vardags). Räddade väl upp det hela något mot slutet, men då var det redan för sent liksom.
 
Men efter detta, så valde Krut att visa var skåpet ska stå! Han gick som det lilla urverk (har ni hört det förr) han är och det samlades både 9:or och 10:or efter varandra! Underbart! Det visar ändå att vi faktiskt har kapaciteten - ska bara sy ihop hela lapptäcket först!
 
Platsen 0 p - ställer sig upp
Fritt följ 6,5 p - växlar position, plogar, håller ej avståndet, sätter sig dåligt
Läggande 9 p - ligger oroligt (läs svanmodellen)
Inkallning 10 p
Rutan 10 p
Apportering 10 p
Hopp 10 p
Fjärren 9 p - dubbelkommando
Helhet 8,5 p - bra och lugnt samarbete med svårstyrd hund
 
Summa: 145 p
 
Kan låta helt idiotiskt, men jag är jättenöjd! Har aldrig haft problem med platsen tidigare och det fria följet brukar vi hantera ganska bra, men nu vet jag var jag ska lägga fokus inför nästa tävling. Känner mig glad för kommentaren kring helheten och tar det som en komplimang. Krut är livlig, ung och väldigt glad - det är roligt att det syns att jag försöker "hålla ihop" honom efter bästa förmåga!
 
Haft en härlig helg och får väl lov att gå till jobbet imorgon - vare sig jag vill eller inte. Ha det bäst!
 
 
Tack och god natt sa tävlingshunden och tvärslockande i bilen! Det är förbaskat jobbigt att vara lydig, det är en sak som är säker!

Uppladdning inför tävling!

Ni vet ju redan att det börjar dra ihop sig mot tävlingsdags, så det är väl inget att hymla med, liksom. Vad kan då vara bättre än att åka till landet tillsammans med träningskompisen Annika?! Sagt och gjort, igår knölade vi in oss i Annikas bil, Kruten och jag, såklart Annika själv samt Basse och Elin. Elin är med som PT på denna resa, vilket känns bra. Går tävlingen åt helskotta, är det bara att skylla på henne! Hihi!
 
När vi lämnade Stockholm, var det ju full vår - så även häruppe, förvånande nog. Nu gick ju det över ganska på direkten, eftersom det började toksnöa och imorse vaknade vi till ett vitt och fint Furudal. Dock sken solen från en ganska blå himmel, så nog fanns våren där i alla fall!
 
Käkade lite frulle och fikade och sen drog vi till skogs för spår och uppletande. Underbart!!!!
 
 
 
Vilken fantastisk dag!
 
 
 
PT:n Elin gjorde verkligen skäl för lönen denna vackra senvinterdag. Hon plockade föremål som aldrig förr, och var spänstigare än någonsin tidigare. Alla föremål in i full sprutt minsann. Jag bugar och bockar, Elin!
 
 
 
Basse och Krut påminner rätt så mycket om varandra, och just idag stämde det verkligen. Fullt ös medvetslös....
 
 
 
 
......och typ ingen hemma! Men nog fasen är det fart och fläkt alltid - det är det visst det!
 
 
Krut väntar på sitt spår.
 
 
 
 
Han spårade riktigt fint idag, till min stora glädje.
 
 
Slutet gott....
 
 
.....allting gott! Visst är han fin, grabbhalvan?!
 
Efter detta fräste vi iväg till Orsa Outdoor, där Annika köpte fina byxan (själv slog jag runt på ett par strumpor - inte alls bitter) och sen vidare till Orsa för sen lunch. Jag passade även på att köpa nya läsbrillor, då mina hade kommit bort - i bilen typ. Det var inte det enda som kom bort denna dag, för övrigt. Det började med att Krut försvann i bilen! Sen visade det sig att han hade klämt sig mellan ett kompostgaller och bilrutan (ca 2 dm), från baksätet till bakluckan, medan jag trodde att han alltså befann sig i bak- eller möjligen framsätet. Tappade sen, i rask takt, bort både plånbok och mobil, men dom kom tillrätta relativt snabbt. Nu var det alltså bara glasögonen kvar....
 
 
Då vi passerade p-platsen i Skattungbyn på hemvägen (där vi stannat på vägen till Orsa), låg mina brillor, så fint, på ett av borden, med den allra vackraste av utsikter som sällskap! Tack för det, Televerket!
 
Ser nu fram emot en stilla kväll framför dumburken. Lovely!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Vet inte vad som var bäst idag - sällskapet, våren eller spåren!?

Vilken underbar, underbar dag!!! Har tillbringat en himmelens många timmar vid Velambsund, tillsammans med Lena och Caroline och sisådär en 5-6 härliga jyckar. Vårsolen har strålat från en knallblå himmel och det har tankats energi i parti och minut. Ljuvligt!
 
Det skulle ju spåras, jädrar i min lilla låda, så vi började såklart med att gå alla spår - kors och tvärs i den härliga skogen. Det följdes förstås av en "håltimme", där vi både hann köra lite lydnad och fika - och snacka! Det var alldeles för länge sen, som jag och Lena träffades lite mer "på riktigt" och vi hade mycket att ta igen. Var faktiskt en stund sen jag träffade Caroline också, för den delen, så det fanns en del bubbel där också....
 
 
Körde mest "det vanliga" med Släkten-är-värst, eftersom det närmar sig tävlingsstart för Kruten, och det gick faktiskt riktigt bra idag - med lille Krut alltså. Drama var ju duktig, som vanligt, och vi testade att köra ett nytt moment - som ett utdraget "Z" ungefär, där hon skulle sitta, stå och ligga vid olika ställen. Gick hyfsat från början, men körde ihop sig lite med dom olika kommandona under "arbetets gång". Inte lätt att veta vad som gäller, när matte inte kan hålla ordning på händerna.... Kul, var det i alla fall!
 

Lite fjärr med Drakmoster...
 
 
.....och lite ruta med Krut.
 
 
Lena och Mixa i ett fint fritt följ.
 
 
Och då får man såklart belöning!
 
Lille Vanten var först ut i spårskogen, och han ju så gullig att man liksom bara smäller av!
 
 
Lite svårt var det, att ha sällskap i spåret och ännu svårare var det att just jag gick där bakom (vi gillar varandra, Svante och jag), men han var superduktig och tuffade på riktigt snyggt långa sträckor.
 
 
Föredömligt spårarbete av både matte och hund.
 
 
Och slutet hittat utan några större problem! Bra jobbat!
 
Kruten fick en relativt kort spår med ett slut (gjorde två jättejättefina spårupptag igår), och jobbade bra idag. Har ju saknat lite fokus i spåret och det är liksom det jag vill åt. Idag kändes det bra och jag är nöjd med grabbhalvan!
 
Carro hade lagt spår till Mixa, som inte är så van att gå andras spår - tydligen. Av det syntes inget idag och hon jobbade superfint, med alla apporter in! Roligt att se, Lena!
 
Sist ut, dvs när vi alla traskade med i alla riktningar, var Drakmoster. Lena hade lagt ett ganska långt spår och det var lite klurigt till en början, ville liksom inte riktigt "fästa"- inte underlättade det heller, att det var snustorrt i marken. Men efter en lätt förvirrad start, gjorde Drama ett kanonfint arbete med alla pinnar in samt alla oss tre tvåbenta i släptåg. Tack Drama, för att du är så grym!
 
Efter detta gav Caroline och jag upp, och lät Lena traska spåret med Easton för egen maskin, och det gick också helt ok - trots att det inte var det bästa han har gjort (enligt Lena). Alltså alla nöjda och glada!
 
 
Krut hittade ett nytt fan till sin klubb och med det var han nöjd!
 
Det här måste vara livet - hundar, goda vänner, träning och ett strålande vårväder!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Med lite tur så kommer facit imorgon!

Har haft en ljuvlig konvalescensdag idag, tillsammans med käraste familjen (dock i avsaknad av sonen, som skulle hänga med flickvännen). Det var vår i luften, solen sken, vi var glada och hundarna var pigga. Kunde inte bli bättre, liksom..... Fast lite bättre hade det ju kunnat bli - trots allt - eftersom dottern är en grym fotograf, medan sambon och jag är ganska mediokra, och hade kameran i högsta hugg mest hela tiden. Tyvärr har vi ett annat program (fattar nada) på datorn och det gick inte att ladda ner dessa fantastiska foton, eftersom sambon tillika systemprogrammeraren inte är hemma under kvällen. Därav titeln - återkommer förhoppningsvis med grymma foton under morgondagen! Wiheee!
 
Jag förstår att några undrar huruvida jag håller mig till sanningen eller inte, pga mina blogginlägg, och det kan jag säga att jag gör! Däremot är det så förbannat (ooops) trist att sitta på kammaren och glo och ännu tristare, är det att skriva om eländet. Idag skulle det tränas hund och njutas av våren - trots lite sned rygg, svullet och blekt ansikte, så var det bara!
 
Åkte till Velambsund och hittade ganska omedelbart en parkering som hade lämplig mark runtomkring - dessutom utmärkt yta att träna lydnad på. Perfekt! Spår lades till Släkten-är-värst och barnbarnet Xtra och därefter kördes lite lydnad. Eftersom Sofia "sitter på" dom perfekta bilderna, så får det bli lite "hej hopp gummisnopp" i det här inlägget. Håll till godo!
 
 
Ja, ni ser ju på direkten, var ribban ligger!
 
 
 
Undra på att man är sned och vind i ryggen - kolla höftvridningen!?
 
 
 
Och där ligger metallapporten och "glor"....
 
 
...men inte nu längre!
 
 
Älskade Drakmoster kör ruta a la Drama style!
 
 
I alla fall bättre!
 
 
Tröttsam sambo!
 
 
Höll faktiskt på att få skrattkramp när jag såg denna bild. Förstår verkligen att dottern flyttade till Örebro vid 16 års ålder - hon kanske inte ens är hörselskadad och behövde gå i skola just där..... Vilken jäkla morsa!!!!
 
 
 
Snurr tränas.....
 
 
...och backa.
 
 
Sofia och Xtra är ju, typ, bästisar! Dvs, det beror på om Sofia gör som Xtra vill.... Gör hon det, så är Xtra ytterligt medgörlig och kan prestera grymt i både rallylydnad, sök och spår! Älskar Xtra för övrigt!!!!!
 
 
Suck, så var det dags för lite styrning av Mannen i mitt liv - ja, ni vet - han, Kruten.
 
 
Jag ser galet sur ut på varendaste foto, men det handlar inte om surhet - det kallas fokus. Att styra denna vilda och vackra gosse är en balansgång på slak lina. Han vill så det värker och det är banne mig inte lätt att hinna med!
 
 
Jodå, läggandena brukar vi ju klara....
 
 
 
Apportbock ut och apportbock in - ingen hann med, mer än själva Krut! Hihihi!
 
 
Börjar få viss ordning på fjärren och det känns ju skönt, "um'ma så säääj....."
 
 
Det är någonting speciellt med Kruten, det går liksom inte att låta bli att älska honom! Det är inte bara jag som säger - det är typ alla han "springer på". Han är så jädrans trygg, överlycklig och "kryllig" på ett alldeles särskilt sätt - bryr sig inte ett smack om andra hundar, gör allt för att vara till lags i kombo med en underbar attityd. Det var en lyckans dag, då vi bestämde oss för att han skulle leva sitt liv tillsammans med sambon, Drakmoster och mig - så är det bara! Att han kan var lite enerverande bryr vi oss helt enkelt inte om... Blink, blink!
 
 
 
Avslutade det hela med några goda Sorunda-korvar (hörde du, Annika) och en fika, innan vi drog oss hemåt. Nu är jag helt "slut i rutan", men det var det värt! Återkommer förhoppningsvis imorgon med dom "riktiga" bilderna...
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Det gläder mitt falska hjärta...

.....att så många verkar dela mina lidanden, det gör det faktiskt! Alltså, skämt åsido, så tror jag att alla känner till min råa humor vid det här laget och inte tar illa upp. Naturligtvis uppskattar jag alla hejarop jättemycket och just idag har dom verkligen behövts, ska ni veta.
 
Det har varit en dålig och deppig och låg och eländig dag - det har det verkligen. Samtidigt är det ju oerhört nyttigt att liksom "sätta fingret på" själva problemet, och det är precis vad jag har gjort idag. I dagens samhälle, är det ju så mycket snack om utseende - är man inte tillräckligt smal eller tillräckligt snygg, så räknas man ju inte "lika mycket" som dom som är begåvade med nämnda egenskaper.
 
Nu har ju jag plötsligt hamnat i läget där jag definitivt inte är "tillräckligt snygg" (smal har jag ju inte varit på ett tag, så det är ju redan avklarat) och tänk så nyttigt det är! Jag har nämligen insett att, efter i tre dagar ha behövt kravla i och ur sängen, fått använda alla tänkbara medel för att få på strumporna, knappt kunnat komma in och ut ur bilen, fått välja promenadvägar utan "gupp", inte orkat laga middag eller diska, inte kunnat handla pga ryggvärk, så insåg jag plötsligt att jag faktiskt skiter i hur ansiktet ser ut! Vem bryr sig om man ser ut som en orch, om man ändå inte kan röra sig?!
 
Heder åt alla som kämpar på med smärta dagarna i ända - det är verkligen inte roligt och det är svårt att hålla humöret uppe! Att sen bli så begränsad, gör inte det hela bättre.... Som det känns just nu, så ska jag aldrig mera gnälla, men det är jag väl för mycket människa för att inte kunna hålla antar jag. Imorgon är en ny dag - hoppas att den blir lite bättre!

Böldpest - förlåt, bältrosnytt!

Har påbörjat en ny bana inom bloggeriet, nämligen "hur sjuk är du".... Visst låter det oerhört spännande? Jaja, det blir som det blir med det - vill ändå plåga er med dagens hälsostatus. Det är ju ändock min blogg!
 
Efter ett natt, som har tillbringats stående på alla fyra varje gång jag skulle ändra sovställning, slog jag upp mina bruna ögon, och konstaterade att det ena icke fungerade (undanber mig skojiga påpekande kring ämnet). Det var nämligen fullt upptaget med att ha bältros över hela ögonlocket, och hade följaktligen ansökt om semester.
 
Sambon tittade, häpnade och log sen, och undrade varför jag såg ut som en kines alternativt hamster. Kan ju inte svara på det, så då sa han bara: Har ju aldrig varit sambo med varken en kines eller hamster förut, så det är väl ok! Messade sonen och undrade om han kunde rasta Släkten-är-värst efter praktiken, och sent omsider fick jag ett svar: Menade du igår?! Jag är så tacksam för min förstående och stöttande familj!
 
Många timmar senare, kunde jag i alla fall kravla upp ur sängen och kände mig hyfsat stadig på benen, för att ta en stilla promenad med dom små grynen, Drama och Krut. Storkällan var ett bra alternativt - inga kottar, stubbar eller stenar som ställer till problem - bara slät och fin asfalt, som inte kräver att man behöver lyfta sina fötter så mycket. Passade utmärkt just denna dag.
 
Mission completed och eftermiddagen har tillbringats i lugn och ro i den förbannade soffan! Vet ni, jag tycker verkligen inte om "lugn och ro" - det är skittråkigt! Hoppas på ytterligare bättring imorgon och att jag kan se världen med två ögon istället för bara det ena!

Nu jäklar ska här gnällas!

 
Ibland hyser jag ju viss oro över att ni läsare tycker att bloggen blir ointressant, eftersom den huvudsakligen fokuserar på hunderiet och oftast när det är himla trevligt. Jag har ju visserligen varit tydlig med varför jag har den infallsvinkeln, men ändå.... Nåväl, nu ska här väl gnällas och klagas, så det räcker med råge, för alla flamsiga och gulliga inlägg - så det så!
 
Som ni alla vet, så hade vi en riktigt tuff jul- och nyårshelg som resulterade i en förlust av en nära anhörig, det har varit otroligt ledsamt och trist på jobbet, av olika anledningar, jag dras dessutom nästan alltid med ryggbesvär pga en operation för några år sedan (och värk är inte jättekul - det är det faktiskt inte) och lite sådär annat smått och gott. Ni vet, livet som pockar på uppmärksamhet.
 
Nu är ju jag lagd som så, att jag nästan alltid lyckas se något humoristiskt i saker och ting och förmodligen är begåvad med en väldig livsglädje, vilket "räddar upp" dom allra flesta situationer och gör att vardagen ändock tuffar på ganska bra. Det betyder självklart inte att det saknas djup och allvar - kanske snarare tvärtom - men jag har stor integritet och väljer ofta att behålla det allra mest privata för mig själv. Har ingen aning om ifall det är klokt eller oklokt - jag bara konstaterar att det är så.
 
Hursomhaver så har ovannämnda händelser packats ihop så väl, så snyggt, inuti liten Lena och nu i helgen så blev det som det brukar ungefär en gång/år. Dvs kroppen, som definitivt är klok, sa ifrån! Det brukar vara ordnat så vist i mitt liv nämligen. Förra året tappade jag rösten i tre veckor och blev tvungen att ta det lite chill (svårt att jobba i skola utan röst), och året innan det fick jag plötsligt lunginflammation och blev ordinerad vila i två-tre veckor.
 
Den här gången var det dags att testa något nytt - annars blir det långtråkigt ju - och det dök upp små koppor i pannan samt att lymfarna svullande i höger ansiktshalva. Dessutom gjorde det förbannat ont och det blev sannerligen si och så med nattsömnen. Istället för att göra min klassiker, dvs härda ut, så fixade jag en tid på vårdcentralen omgående och tur var väl det. Bältros är årets tema och hade jag väntat ytterligare, hade det varit för sent att medicinera - då hade det liksom landat på "härda ut" i alla fall. Jobba var det inte tal om - nu ska det vilas. Mitt favoritämne!!!!!
 
Nu bor ju Släkten-är-värst här - med eller utan bältros - och sambon befinner sig på arbetet, så jag gjorde som jag brukar i sån´a här lägen, dvs stack iväg ut mot Nynäs med omnejd, för lite aktivering. Vill påpeka att man kan gå, trots att man har bältros i ansiktet. När jag tappade rösten, var det ju någon omtänksam kollega som uppdaterade chefen om att jag inte låg i sängen i tre veckor.....
 
Ironiskt nog, så skulle jag kanske ha åkt hem i alla fall - den här gången. Släppte nämligen ut galningarna vid Haninge Golfbana och böjde mig in i buren för att rätta till fällarna. Då var det något som sa typ "pang" i ryggen, och sen kunde jag faktiskt inte gå längre. Alltså helt oberoende av Släkten-är-värst eller bältros, så sitter jag nu och lider av ryggskott - också!
 
Jag är inte förvånad, möjligen lite ledsen och matt, för jag vet att det är precis såhär mitt liv ser ut. För det allra mesta är allting bra - jag gläds åt familj, vänner och hundar, har tusen roliga aktiviteter på G, känner ett härligt flyt på jobbet osv - men när det blir såhär, så brukar det vara ett säkert tecken på att jag har varit alldeles för "belastad" en längre tid. Det handlar inte om den där vanliga stressen, ni vet, att hinna hit eller dit, det handlar om den inre stressen - den som är så svår att hantera. Den som, till slut, gör att nattsömnen blir dålig, tankarna snurrar, man kan liksom inte hitta lugnet. Jag är ganska säker på att ni vet vad jag menar.
 
Såja, nu har jag gnällt färdigt och tänker stappla till soffan för en middagslur. Utgår ifrån att nästa inlägg blir sig mer likt och önskar både bältros och ryggskott till varmare nejder!
 

Om

Min profilbild

RSS 2.0