Två veckor....

Nu har det gått två veckor sen liten mamma gick bort, och faktum är ju att jag faktiskt både står och går. Det har varit två konstiga veckor, med en märklig känsla av att "ingenting har hänt", samtidigt som hela livet har förändrats. Jag som bara väntar på när insikten ska komma - som en skräll - samtidigt som jag hela tiden tänker och tänker och tänker - på livet liksom....
 
Jag pendlar mellan saknad och sorg samtidigt som jag inte kan komma ifrån en känsla av tacksamhet och glädje. Hur många får så många, långa år tillsammans med sin mamma (eller pappa) och hur många har förmånen att lära känna varandra så innerligt väl? Hur många känner sig så fullständigt trygga i sin relation, att man är bombis på hur liten mamma ville ha det "vidare i livet"?
 
Igår var jag och min svåger i lägenheten för första gången sen den 8 mars, och gick igenom både det ena och det andra. Inget roligt "göra", men nödvändigt, och definitivt ett nödvändigt "måste" i sorgearbetet. Det kändes skönt att tassa runt där hemma, bland mamsens alla grejer, varmt och hemtamt och fint. Och plötsligt, när vi satt där, bland papper och gamla fotografier, slog mig känslan att jag faktiskt var redo för det här steget i livet. Tack vare min trygga uppväxt och allt stöd jag har omkring mig, insåg jag att jag klarar det här! En otrolig känsla! Jag kommer att bära pappa, mamma och syrran närmast mitt hjärta för alltid, men jag liksom vet att dom inte ville att jag skulle sluta leva!
 
Vår starkaste röda tråd inom familjen, är nog våran humor, och den ligger.där och lurar hela tiden. Livet är fullt av märkliga och roliga händelser, och jag vill ta vara på dom. Det är dom som "boostar" upp oss människor, när det är tungt, och det är viktigt att kunna gå tillbaka och minnas, för att sen gå vidare framåt. Och när vi tittade på alla foton, svågern och jag, så såg vi ett långt, härligt liv - fyllt av kärlek, familj, vänner och upplevelser!
 
 
Igår fick vi dessutom besök av världens finaste Felicia, som var nerlusad med både blommor och present, och då kände jag så starkt att det finns så mycket att glädjas åt! <3

Och livet går sin gilla gång....

Naturligtvis går dagarna, såsom dagar brukar ha en tendens att gå - vara sig man vill eller inte, så att säga. Jag känner mig märkligt vanligt - på gränsen till obehagligt vanlig - och misstänker att det kan betyda att jag som inte har fattat riktigt ännu. Att jag inte har förstått att lilla mamma faktiskt är borta..... Och varför skulle det inte vara så, egentligen? Varför skulle jag plötsligt förstå att inget är sig likt, efter endast fyra dagar? Jag oroar mig inte ett dugg för att sorgen kommer att "glömmas bort", att saknaden kommer att färdas bort med vinden, utan att lämna några betydande spår.... Jag har upplevt sorg förut och idag vet jag, att man bär den med sig genom hela livet - den bara ändrar form och karaktär, men den finns där.
 
På mitt sedvanliga sätt i svåra stunder, hittar jag tröst i hundarna och har följaktligen tillbringat en ansenlig mängd timmar tillsammans med Släkten-är-värst och likasinnade, goda vänner. Det kan låta märkligt, för en utomstående, kanske, men inget får mig så harmonisk och tillfreds, som just såna dagar och stunder. Det är underbart att bara kunna ägna sig åt träningen och skrattet, fokusera på något helt annat än det som ju ändå måste göras så småningom.
 
Som att t ex tillbringa 30 min i kön till Försäkringskassan, bara för att få veta att man ska ringa någon annanstans, eller få höra av hyresvärden, att grannarna redan har haft "vänligheten" att upplysa om mammas bortgång (innan man själv har ringt).... Ang just det senare, så går det fullständigt stick i stäv med den person som jag kanske visar utåt. Jag kan förmodligen upplevas som väldigt social och babblig och, kanske, t o m lätt ytlig. Inget kunde vara mera fel! Jag delar gladeligt med mig av det jag anser att jag vill, i övrigt är jag en oerhört privat person, och jag kan bli vansinnigt irriterad är information går fel väg.
 
Nåväl, mitt i all bedrövelse, så brottas jag med känslan av att jag faktiskt inte vill vara ledsen! Jag vill glädjas åt det nya i mitt och vårt liv, jag vill glädjas åt vår gulliga lägenhet, åt att mina barn har vuxit upp till två "normala" vuxna människor med schyssta värderingar, att jag ser framemot ett nytt skede i livet, att min roliga mamma fick finnas med oss i så herrans många år! Det är en svår balansgång, som kräver en och annan fundering och en stunds eftertanke. Vi får se hur det blir, helt enkelt!
 
 

Liten mamma <3

Efter ett dygns grubblande, stötande och blötande med mig själv, har jag till sist landat i, att jag ändå vill blogga. Jag gör det inte för medömkan, utan för att jag måste hitta ett sätt att bearbeta sorgen, och då är skrivandet mitt allra bästa sätt. Jag är ytterligt tacksam för en lågmäld och lagom reaktion (i den mån en reaktion kommer), eftersom detta egentligen enbart är för min egen skull. Jag förstår om en och annan kan tycka att det är lite märkligt, men för egen del, så skriver jag hellre än pratar i det här läget.....
 
Jag har ju känt mig så glad och "rik på livet", sen vi flyttade till vårt nya boende, och häromdagen var jag t o m oförsiktig nog att skämta till det lite, och säga att jag hade min tacksamma dag. Jag vet inget om andras erfarenheter, men för egen del så brukar jag bli "knäppt på näsan" litegrann när jag blir alltför lättsinnig, och det var ingen skillnad den här gången heller.
 
Mitt i den spirande våren och den värmande solen, mitt i hundträningen när allt var så gemytligt och trevligt, fick jag ett telefonsamtal som berättade att min älskade, lilla mamma hade gått bort. Hon hade ramlat och avlidit strax innan hennes fikabesök skulle dyka upp, och finns inte mer.
 
Känslan av tomhet är så fullständigt total, att jag knappt kan gråta. Vad ska jag göra nu? Vem ska jag ringa till och berätta om allt som händer? Vem ska jag fnittra tillsammans med på det där alldeles speciella sättet? Jag vet inte, jag har inga svar på någonting.
 
Samtidigt så bär jag en känsla av tacksamhet inom mig. Mamma hann bli 92 år gammal och var synnerligen pigg och rask under större delen av alla sina levnadsår. Hon hann följa fyra barnbarn till vuxenålder (och mer därtill) samt fem barnbarnsbarn en bra bit på väg ut i livet. Jag vet att hon var lycklig över att vi alla har det bra! Hon var omgiven av familj och goda vänner mest hela tiden och det kändes bra i hjärtat när man ringde och liten mamma sa: Nu har jag verkligen inte tid att prata med dig - den, den, den och den är här och fikar!
 
Jag är också innerligt tacksam för att hon fick somna in hemma i sin lägenhet, där hon, pappa, syrran och jag bodde under alla år. Jag vet att det var det hon önskade och är glad för att det blev just så.
 
Kvar på jorden är vi andra och vi måste försöka hitta en väg vidare framåt i livet. Jag vet att det kommer att gå, men jag vet också att det är en snårig stig innan man kommer ut i andra änden. Men jag tänker, att om jag tittar upp mot molnen, så sitter dom där - pappa, mamma och syrran - och vinkar och skrattar - och då tänker jag att det kommer nog gå vägen, det här också. Det hade mamma velat! <3
 
 
 
 
 
 
 

Liknande inlägg