Vilken underbar och rörig familj jag har!

Idag hade fröken General = dottern, kommenderat inställning till familjedag, och då är det ingen som törs säga emot. Tack och lov, ska tilläggas! Dagen till ära, hade sonen  bestämt sig för att hedra oss med sin närvaro och lilla mamsen tillbringade dagen under lätt gråtmild känsla. Det är så skönt med vuxna barn, och det är lika underbart att dom finns och har det bra!
 
Vi styrde kosan mot vårt vanliga ställe, Hammersta Borgruin, vilket nästan har blivit tradition under sån´a här dagar. Jag tror inte jag behöver säga så värst mycket mer, utan försöker mer förmedla känslan av en puttrig dag tillsammans med älskade "ungarna", sambon och alla våra överlyckliga jyckar.
 

Älskar den här bilden - den säger ungefär allt (trots den dåliga kvalitéen).
 
 
 
Så länge sonen har funnits, så har han klättrat, hoppat, farit och hållit på. Ingen skillnad vid 19 år heller...
 
 
Ingen skillnad här heller - dottern fotar och fotar!
 
 
Jag tror att Drama är lyckligast av alla, när vi är här!
  
 
Som sagt var...
 
 
Lite hussemys när man liksom ändå passerar.
 
 
Drama och Ralph kör järnet på murarna!
 
 
Här är faktiskt alla på plats, förutom sambon och jag!
 
 
Drakmoster rules!
 
 
Se ovan!
 
 
Släkten-är-värst funderar på nästa drag.
 
 
Liten Xtra ser sig omkring och får syn på....
 
  
 
..... sambon där borta! On my way!
 
 
Oh, vad skönt att allt gick bra!
 
 
Syskonkärlek och bestigning av Mount Everest!
 
 
Adam försöker sig på den tuffa klätterväggen! Hahaha!
 
 
Och så sambon...
 
 
.....som sen övergick till att be till Mecka!
 
 
 
 
Krut var överlycklig att brorsan lekte lite med honom på plan mark!
 
Efter den sedvanliga grillkorven, under lätt förvirrade former, drog vi oss tillbaka till bilen. Där övertalade (läs: tvingade) jag sonen, att figga lite till Krut, vilket visade sig vara ett lyckokast! Lille Krut var superladdad och klämde i med jättefina fullbett i ärmen! Tack för det, liksom! Drakmoster fick också bita lite och med det var hon ytterligt glad och nöjd!
 
Nu är alla avlämnade på respektive ställen och mammahjärtat är påfyllt. Jag älskar er massor! <3<3<3
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Välmående!

Vi är på landet och har det bra, sambon, Släkten-är-värst och jag. Det är nästan som allra, allra bäst såhär års, tidig höst och inga semestertider. Luften är hög och lite sval, det vilar ett lugn över bygden som gör att man blir alldeles lugn och glad i hjärta och själ! Det kan kanske vara så att jag har en ålderskris, men jag bryr mig egentligen inte så mycket om vad det eventuellt kallas - det går i alla fall ut på att försöka njuta i stunden och aktivt jobba på att inte jaga framåt hela, förbaskade tiden. Framåt lär jag ju komma, oavsett, tänker jag - helst utan hjärtinfarkt dock....
 
 
Vi tog semester i fredags och pep iväg redan i torsdagskväll. Jäkligt härligt att vakna i fina huset på fredagsmorgonen och ha helgen framför sig. Efter lite frulle, drog sambon iväg på cykeltur och hundarna och jag till skogs för lite spår (möttes sedemera upp för gemensam fika där bland tallarna = mysigt).
 
Drama orkar jag snart inte kommentera, eftersom som spår är typ det bästa hon är på, medan systersonen svajar mellan kärlek och plågsamma djurförsök  mest hela tiden. Det första spåret (relativt kort och rakt precis som det andra) gick alldeles lysande (kärlek) medan det andra var betydligt mer ofokuserat och tramsigt (plågsamma djurförsök). Jag skulle ljuga om sa att jag inte blir irriterad på unge herrn, men nya, sansade, eftertänksamma Lena analyserar, tänker om, tänker nytt..... och svär sen ve och förbannelse över mannen i sitt liv! Ja, jösses, skam den som ger sig, säger jag bara!
 
 
På kvällen gjorde vi (läs jag, eftersom jag ansvarade för matlagningen) vårt/mitt bästa att ta livet av grannarna, genom att bjuda på världens starkaste löksoppa! Måtte ha blivit en lätt överdosering av chili explosion, men trevligt hade vi oavsett! Hahaha!
 
Igår, lördag, stack vi till Rättvik efter frukosten, för diverse aktiviteter. Sambon har ju numera ett uppdämt behov av att cykla sig genom möjliga och omöjliga vägar i livet, så han tog sig an slalombacken t/r "iförd" MTB, medan jag mötte upp allra roligaste och härligaste träningsgänget på klubben.
 
Nu var det ju så jädrans roligt att ses, att det aldrig höll på att bli någon träning alls, men till sist tog vi oss i alla fall samman och fick lite vettigt gjort. Det känns som Krut börjar återfå sin gamla styrning, fast med viss mognad, så nu hoppas och tror vi att det kommer att hjälpa oss framåt i hundträningsträsket. Med dessa underbart positiva träningskompisar, så skulle man kunna starta eliten på direkten! Tack för all pepp, Maria, Tommy och Camilla!
 
 
Jahapp, sen vidare till allra bästa Vidablick med personal! Det var dags för årets partaj, och det var, liksom förra året, en brokig skara av sköna människor! Det är en sak som jag är alldeles extra förtjust i härupppe, och som jag kan sakna i Stockholm, och det är detta att man umgås över alla åldrar. Det är både fint och givande, tycker jag!
 
Som vanligt hade Kerstin och Erik lagt ner en massa jobb på att vi skulle trivas, och det gjorde vi! Vi traskade en tipspromenad (som sambon och jag minsann vann), vi fikade, vi babblade, lagade mat, käkade middag, trängdes runt disken i köket och - framförallt - skrattade. En helt underbar kväll med magisk utsikt över en stilla Siljan. TACK! <3
 
 
Hemma igen envisades sambon med att vi skulle sitta ute och ta ett glas vin innan vi hoppade isäng, men inte ens vi stod ut så länge i 5 graders kvällsluft. Hihi!
 
Nu är det söndag och vi vill inte åka hem - under några som helst omständigheter. Det är då mitt nya tänk, kommer så väl till pass.... Varför inte stanna och köra hem ultratidigt imorgon bitti, gör det så mycket egentligen någon enstaka gång? Jag vet att sambon vill göra så - jag kanske ska vara lite medgörlig, rent av!
 
Men först ska vi i alla fall ut i spårskogen, så det så!
 

Tankar kring nya jobbet...

Nya jobbet har ju inte så mycket med hunderiet att göra, så är det ju, men det är det som uppfyller mina tankar mycket i nuläget. Alltså får det bli ett inlägg som handlar om det!
 
Har ju blivit "headhuntad" till annan skola i samma kommun, och dessutom blivit utvald till ett rent kamakaziuppdrag i form av elev som inte funkat i någon skola hittills (tack och lov i samarbete med lugn, trygg och ascool manlig kollega). Inget uppdrag som man tar med en klackspark, men då blir känslan påtaglig - detta med att det är en annan arbetsplats! Nya jobbet har en lång erfarenhet av elever med särskilda behov på både längden och tvären, om ni ursäktar uttrycket, och plötsligt känns det så tydligt att den erfarenheten liksom sitter ingjuten i väggarna runt om i skolan!
 
Samarbetet är tajt och stabilt, det finns ingen prestige som ställer till det och stämningen är öppen och inkännande - trots att det blåser rätt hårt emellanåt. I och med att skolan är relativt liten, springer man allt som oftast ihop med diverse ledningspersoner, som, väldigt ofta, har något gott att säga om arbetet som utförs. Vet ni, det är verkligen jätteputtrigt och hjälper definitivt till att hålla glöden för arbete levande!
 
För egen del, har jag helt fria tyglar kring den nya lilla telningen, och där kommer faktiskt visst hunderi ändock in. Den "lille" är överförtjust i hundar och slog nästan frivolter när Släkten-är-värst blev presenterade! Nu har vi hittat ett bra system för dagarna, tillsvidare, där jag, elev och rottweilers har en gemensam aktivitet/dag och allt går som tåget. Just nu, alltså..... Vad framtiden har i sikte, vet man ju inte så värst mycket om.
 
Jag är så glad för mitt nya jobb och för att jag tog steget och för att jag känner glädje och energi igen! Jag är inte dummare än jag förstår att det finns problem, stök och bök här också, men som sambon säger: Det kanske är stök och bök som passar min person bättre! Jag väljer helt enkelt att tro att det är precis så!
 
Var det nu någon som viskade något försiktigt om hundarna? Drama och Krut? Släkten-är-värst?
 
Jodå, dom lever och mår bra! Drama är sjövild och lille Krut är inte ett dugg bättre. Vi spårar på så gott vi hinner, och gör detsamma med lydnaden. Det vi inte gör alls för tillfället, är att träna IPO. Det beror inte på något annat, än att jag plötsligt har blivit uppbokad varendaste, jäkla tisdag under en tid. Men vi kommer igen - det kan ni lita på!
 

Släkten-är-värst hänger vid Tyresö Grottor en dag på jobbet!

Hallelujah moment!

Åh, vad mysigt att få sätta sig och blogga efter en lyckad träningsdag. Man ju tycka att bloggen uppdateras riktigt dåligt periodvis, och så är det ju. Men samtidigt vill jag känna inspiration, lugn och harmoni - annars kan det kvitta, liksom...
 
Som alla vet, så har jag ju bytt skola, vilket innebär att jag helst vill lägga mig klockan 19 på kvällarna (vilket jag nästan har gjort också) - men jag har även sparkat igång lite med hundträningen efter sommaren. Bara att konstatera att det är något som kallas "färskvara", det där med träning, för maken till ringrostiga hundar har väl sällan skådats! Och Krutens spårarbete vill jag helst inte prata om, men det har jag ju gjort i alla fall - och det var, typ, obefintligt för någon vecka sen.
 
Nu har jag varit lite flitig under veckan, och spårat ett antal gånger - med högst varierande resultat (huvudsakligen jäkligt mediokert i alla fall), och idag var det dags att dra iväg tillsammans med Liselott och Svea, för ytterligare träning. Liselott var dessutom fylld av nya idéer och tips, eftersom hon var på spårkurs förra helgen, och det tackar vi lite extra för!
 
Krut fick två spår på fält, där jag hade råkoll hur spåret gick. Ett med en apport plus slut, och ett med fyra apporter plus slut. Drama fick ett knöligt och bökigt skogspår och Svea ett appellspår, även det på fält.
 
 
Finfina spårmarker breder ut sig....
 
 
....och Svea undrar hur jäkla länge man egentligen ska behöva vänta?!
 
 
 
 

Väl ute ur bilen, gjorde Svea ett superbra arbete!
 
När det var lille Krut´s tur, var spänningen nästan olidlig. Skulle han spåra eller skulle han göra något helt annat?! Förstår ni vilken ångestvärld jag befinner mig i, egentligen!!! Hahaha!
 
Nåväl, spår nr 1 bestod av både "ris och ros". Han vindade en del, men spårade dess emellan riktigt bra = glad matte! Spår nr 2 gick han som en gud - i alla fall väldans nära! Jobbade jättefint och fokuserat, jag riktigt hörde hur nosen arbetade, och med svansen i topp. Så sjukt härligt att se att veckans träning har gett resultat!
 
 
Bildbevis - även om det är lite långt bort..... Hihi!
 
 
Älskade Kruten <3
 
Sist ut var Drakmoster, och hennes spår var inte att leka med. Skogskullen såg så himla gullig och inbjudande ut, med det var bara lur. Det var fullständigt nerlusat med grenar, ris och sly och vi snubblade fram - rättare sagt - jag snubblade fram, Drama hade stenkoll!
 
 
 
 
 
Hon är grym, hon Drama! Ju större utmaning, desto bättre arbete, och så var det verkligen idag!
 
 
Världens vackraste Drakis <3
 
Avslutade denna lyckade träning med budföring med hela gänget, vilket också gick kanoners, och sen fortsatte jag en sväng förbi mamsen (som förresten är på väg hem igen), innan vi landade hemma. Är så himmelsens nöjd med Släkten-är-värst, dagens träning och sällskap. Mer av den varan, tack!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Detta med att våga gå vidare....

.....är oftast något som är svårt, jobbigt, lite skrämmande och en rejäl kraftprestation. Men om man vågar, så genererar det en känsla av mod, enorm positiv energi, spänning och en rejäl nytändning för dig som person! Det gäller liksom "bara" att ta det där berömda steget och inte nöja sig med att stanna kvar "bara för att"....
 
Ja, jag ironiserar lite, precis som jag brukar, men i grunden så menar jag varenda ord. Jag är själv expert på att vara den som stannar kvar, den som liksom är kittet medan andra väljer att gå vidare, den som, nu och då, brottas med känslan av att "vad är det för fel på att vara nöjd med det man har" osv. Dock är jag också begåvad, tack och lov, med en stark självkänsla, som gör att jag inte har några problem att fatta avgörande beslut, när jag väl har bestämt mig!
 
Den självkänslan har nu lett till att jag har "gjort slut" med gamla jobbet, efter 14 år, och börjat om på nytt ställe. Dom senaste åren har inte varit särskilt bra, med dålig stämning bland kollegor, mycket skitprat osv, men funkar man som jag, så kör man liksom på, fokuserar på barnen, gör det som måste göras och går sen hem och svär ve och förbannelse över situationen.
 
Men så, i början på sommaren, i samma veva som mamma var som sämst, fick jag plötsligt ett samtal där jag blev erbjuden ett nytt jobb. Jag funderade ungefär 30 sekunder och svarade sen ja, lade på luren och undrade vad fasen jag just hade gjort. Vilket sjukt adrenalinpåslag mitt i all tråkig skit!
 
Nåja, många turer senare, en jättejobbig uppsägning, frågor från barnen mm, mm, dribbel med liten mamma hit och dit, kom jag i alla fall iväg till landet och hann liksom tänka några extra varv i lugn och ro - inte bara på arbetslivet, utan även i övrigt, och bestämde mig för att verkligen försöka fokusera på det som är bra i livet. Åren går och jag har inte längre någon lust att lägga en massa energi på sån´t som ändå inte funkar, jag vill ägna mig åt saker som gör mig glad, umgås med människor som uppskattar mig och allt det där andra - jag tror ni vet precis vad jag menar.
 
Nu har jag avverkat fyra dagar på nya jobbet och inser redan att livet liksom har en tendens att rulla på - oavsett så att säga.... Visst, det är inte mina "gamla", kära elever, men det är nya, nyfikna ungar som tjoar "hej" när man möts i centrum, det är ett antal otroligt glada och engagerade kollegor, som uppskattar mig för min erfarenhet och kunskap, det är ett förtroende och en tro på att man vet man vill och kan. Det känns underbart - trots att jag är medvetslös av trötthet och hjärnan snurrar 90.000 varv/minut ungefär! Då känner man att man har gjort ett bra val!
 
Kom just på att bloggen ska handla om hundar, och kring det ämnet kan jag säga att jag har lite nya tankar även där. Men det kommer ni antagligen att märka undan för undan.... Och förvänta er nu inga världsomvälvande händelser, för guds skull!
 
 
Ha det gott, alla - måste hoppa i säng. Klockan är redan 20.15.... Hihi! Och jo tack, liten mamma är förvånansvärt pigg förresten!
 

I vilken ände ska man börja, tro....

Det börjar närma sig hemfärd, efter en upp-och nedsommar i vårt paradis. Jag tror minsann att jag har accepterats som nästan-dalkulla på vissa håll och kanter (vilket värmer mitt hjärta, eftersom det är viktigt för mig), tillbringat underbart roliga dagar på Vidablick, fördjupat umgänget med härliga träningsgänget, varit nerlusad med besök av fina människor och saknat några, varit hemma i stan några vändor till en mamma som har piggat på sig över all förväntan, hängt lite (med betoning på just lite) med sambon, svettats och badat i lika fördelning (kanske svettats mer förresten) och blivit ytterligare lite klokare i mina funderingar kring just livet.
 
Det är också några saker som jag inte har gjort, och det är: Träffat sonen, som är kvar i stan, och tränat hund! Båda delarna känns sisådär, men det är som det är. Sonen är nästan-vuxen och myndig och gör naturligtvis precis som han vill - dock har vi babblat i telefon en hel del, och det känns mysigt! Ang hundträningen, så har hettan ställt till en del för mina tänkta mål inför 2014 (LPll och appellstart), men det är som det är med det också.
 
 
Att bada har känts ungefär 1000 gånger viktigare än att träna lydnad och spår, den här sommaren och jag hoppas och tror att Kruten hinner komma ikapp under behagligare temperatur (för att inte tala om mig själv)!
 
Hursomhaver, så var det ett litet miniläger inplanerat i Furudal i början på augusti - deltagare: Den förvirrade träningsgruppen plus minus några andra som hade semester och kunde/ville haka på. Det var extremt många turer, men i måndags så sammanstrålade vi verkligen vid ICA Näcken - Linda, Carolin, Bitte, Jessica och jag - för, just hundträning, i värmen, f ö årets varmaste dag.
 
Vi tyckte att sök kändes lämpligt, drog iväg mot Bruket, vallade ruta och drog igång. Drakmoster och jag var först ut - och jag vill speciellt tacka Bitte, som skötte all fotografering under dagen!
 
 
Ja, alla ser ju att detta inte är Drakmoster och jag... Det här är minsann världens gulligaste Frank, kelpie, men sin lika gulliga matte, Linda, människa.
 
 
Men, vänta nu.... Där är hon definitivt, älskade Drakis!!!!
 
 
Där är vi jäkligt samlade och fokuserade!
 

Vi kör lite cigarr-stajl!
 
 
Söket passar min runda lekamen som en smäck!
 
Körde sisådär en fyra skick, och Drama jobbade alldeles utmärkt. Ville dock inte köra henne så hårt, eftersom hon var påverkad av värmen.
 
Ja, sen blev det såklart dags för Kruten....
 
 
Än så länge har vi kontroll.
 
 
Detta foto säger allt om hans "problem" med detta att avväga sin energi....
 
 
Han startade faktiskt väldigt bra, men sen kommer just faktumet med "lagom" in och han tog liksom slut...
 
 

Men eftersom Carolin är fylld av goda idéer, så hjälpte vi lille Krut ut på sista påviset, genom att springa med ut till figgen. Tack och lov för mina tre joggingturer under sommaren. Hahahha!
 
 
Chilli är jäkligt snabb, bara så att ni vet!
 
 
Spajken jobbade jättefint.
 
 
Jessica hade en jättebra plan kring Elvis och han jobbade super! Inget klättrande på några figgar inte!
 
Och så inte ett endaste foto på BB = Bästa Bitte, och Frazer, men det gick bra i alla fall.
 
Efter härlig lunch hos oss här på Tappudden, under en massa bubbel och skratt, bestämde vi oss för en sista uppletandeövning, innan vi alla tuppade av, av värmeslag. Sagt och gjort - iväg till nästa tallskog, där ytterligare ruta vallades, som dock sen användes av samma, gamla gäng.
 
 
Kändes tryggt att vara i närheten av något som norrmännen hade "bygget"...
 
 
Spajk var först ut och hämtade, med stolthet, in Lindas termosmugg!
 
Sen vidtog viss fostring av valpen i sällskapet, dvs Frankie Boy!
 
 
Det här är anledningen till att Carolin inte är med på så många foton... Hahaha!
 
 

Frågan är vem eller vilka som letar...
 

Är det den här ni letar efter?!
 
Efter det var dags för liten moster....
 
 
 

Drama var duktig, som vanligt, men kändes återigen väldigt påverkad av värmen. Det är man inte van vid minsann - att behöva begränsa liten Drakmoster....
 
 
Elvis jobbade, överlag, jättebra hela dagen. Kul, Jessica!
 
Sist ut för dagen, var mannen i mitt liv - dvs lille Krut! Som vanligt hade han fullständigt fel upplägg!
 

 
 
Wohoooo, en fotograf! Smile!!!!
 
 
Ja, jösses, vad ska man säga... Han började superfint och fokuserat, sen körde han typ "kommunsök" sitt allra snabbaste ett antal varv, och då tar man liksom slut. Väldigt naturligt i höggradig sommarvärme.
 
Efter detta, var vi döende i kraftigt förhöjd kroppstemperatur, och gav upp för dagen. Bitte hade redan pipit iväg och Carolin skulle på middag, så kvar blev Linda, Jessica och jag. Vi käkade en god middag och tog ett par glas vin på nya veranden, innan vi kunde lägga oss med gott samvete - jäkligt nöjda efter en rolig dag.
 
Så blev det då tisdag, varpå Linda och jag fräste ner till klubben och mötte upp Carolin, igen, för lite lydnad. Drakmoster blev helt kryllig av lycka och dubbelstudsade och skuttade som en yster fölunge. Hon är så jäkla kul att träna med, pluttan!
 
Krut har ju inte åstadkommit ett smack lydnad sen skyddslägret, men då fick vi i alla fall beröm för vår fina densamma. Idag bestämde jag mig för att träna kontakt i kombination med att belöna med ärmen (tips från Jonas och Frida). Nu fanns ju varken Jimmy eller Jonas i närheten av Nedansiljans BK, men det gjorde turligt nog Linda! Hon blev utvald som "figge" och skötte det med bravur, under smånervöst fnitter.
 

Inleder med detta foto. Måtte ha drabbats av någon högfärdsbacill - roligt är det i alla fall!
 
 
Vem vill inte lattja med den här bruttan?!
 
 
 
 
 
Summa summarum, så gjorde Krut bra ifrån sig och jag är jättenöjd - både med kontakten (trots att han var lite ringrostig) och bitarbetet. För att inte tala om Linda!!!!
 
PS. Ingen behöver nu få spader och tro att jag/vi har blivit galna, för så är icke fallet. Jag tror inte att jag kan sköta en ipo-/skyddsträning för egen maskin, men nog fasen kan jag styra upp lite lek med min egen hund! DS.
 
Jaha, det var det om detta.... Tisdagseftermiddagen tillbringades med svärföräldrarna, under puttrigt samspråk, onsdagen regnade bort ( = skönt) och torsdagen blev den stora hemresardagen, med allt vad det innebär. Hursomhaver så var det jättemysigt att komma hem, eftersom käre sambon hade fixat gott att äta och vi satt i timtal och hade härliga samtal.
 
Nu är det vardag, börjar nya jobbet imorgon och känner mig både liten på jorden och nervös. Hoppas, dock, och tror att det blir bra!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Men är det semester eller är det semester?!

Det är så roligt att Jessica och Uffe har fattat tycke för Furudal, precis som vi, och besitter ungefär samma nyfikenhet och förkärlek till naturen som vi gör. Just därför, hängde dom gärna med på den årliga trippen till Ejheden, ni vet, ödebyn sisådär 4 mil långtbortiskogen. Inget gnäll eller knot hördes från deras håll, och med det känner jag mig nöjd och glad!
 
 
Tre av fyra rottisar i livligt samspråk tillsammans med mattar och hussar. Misstänker dock att värmen bidrog till den obefintliga spänstigheten...
 
 
En av dom underbara ödekåkarna i byn - kanske bara en aning långt till "ära och redlighet"! Men visst skulle man vilja ha....
 
 
Lille Krut tar sig en funderare på om denna rangliga träbro verkligen bär en så´n karlakarl som han!
 
 
Det gjorde den - och fler därtill!
 
 
Efter denna lilla rundtur i kohagen, traskade vi vidare till den vackra, lilla kyrkogården! I love it, och hoppas att sambon kan smyga ner resterna av mig, under någon liten ljung, när det är så dags. Måste kännas tryggt att få vila intill Storejen, bland hårdhudade bybor och vargjägare!
 
 

Eller vad säger ni?!
 
Nu går det ju ganska fort att sightseeinga Ejheden, så efter detta var vi, i stort sett, klara och det började suga i både bad- och lunchtarm, varpå vi samlade ihop hundar och andra förnödenheter nere vid den fina udden nedanför kyrkogården.
 
 
Sambo och Släkten-är-värst badar sig genom sommaren...
 
 
.... men vänta nu!
 
 
Vart tog Drakmoster vägen nu då?!
 
 
Aha! Där är hon ju - lika sansad och vettig som vanligt!
 
 

Det var ganska gott om broms, och Uffe körde "the beduin stajl". Bjöd dessutom på en virre, och jag hade tur, eftersom sambon körde! Tvättade mig dock med Axe, så det typ kändes som om att dricka en whiskeypinne med Björn.....
 
 
Grillade, som vanligt - dessutom med världens vackraste bakgrund!
 
 
Kruten är som tonåringar är mest, och liksom hänger när han kommer åt. Fniss!
 
 
Lite hussemys är det allra bästaste som Drama vet!
 
 
Och detta måste vara den optimala semesterbilden!!!!
 
Och jodå, både Jessica och hundarna var med, men jag inte lyckats få ett enda vettigt foto av någon av dom. Fint hade dom fixat i alla fall, med god mat och dryck, och vi hade en toppendag tillsammans där i ödebyn! Varmt tack för det!
 
Nu har det hunnit bli söndag, och Släkten-är-värst och jag är ensamma hemma. Både skönt och tomt! Sambon är på väg hemåt, vi läser, sover och chillar - i olika grad (beroende på antal ben). Har hunnit med ett besök hos Camilla och Jimmy i Vikarbyn, och njutit av ett antal helt bedårande kelpievalpar. Föll hårt för en blå liten hane, som, så kärvänlligt, bet mig i örat.....

Tack och lov att Släkten-är-värst har slutat med sån´t trams, eller.... ;)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Spadag på Dalecarlia (och lite caféspaning)!

Johorå så att, idag har vi minsann varit på spa, sambon och jag! Jag vet att det är något udda att köra något sån´t mitt i den svenska värmeböljan, men det var en present från fina dottern och svärsonen, så det var liksom bara att köra på. Dessutom kändes det helt ok att lämna beloved Furudal för några timmar....
 
Vi hade blivit hänvisade till caféet för kickstart med lunch, och var som två barn på julafton. Vad spännande, undrar vad vi ska äta för gott osv, osv. Var dessutom utsänd "spion" för Vidablick´s räkning, med ev inspirerande affärsidéer som främsta mål.
 

Fantastisk utsikt, som på så många andra ställen i Dalarna. Dock sätter jag ett extra plus på Vidablick, som är ganska svårslaget!
 
 
 
Det var dit ner vi skulle, efter den njutbara lunchen! Den som väntar på något gott osv....
 
 
 
Jag är ju lite svag för en känsla av gammalt, även om detta var gammalt i ny tappning, och det kändes helt okej att käka en smarrig lunch på detta härliga ställe! Dvs, ända tills vi kom till cafédisken - vilken besvikelse! Där fanns några halvdana smörgåsar och typ två olika sallader att välja på.... Under skeptiska ordalag, tog vi varsin sallad, som jag är övertygad om att någon av barnen i klassen hade kunnat gjort betydligt bättre, och satt mest och svor på den fina veranden. Alltså ytterligare plus till Vidablick! Blink, blink!
 
 
Lunchens huvudnummer - det lilla biet (?)!
 
Under bister stämning, rullade vi vidare ner mot spa-anläggningen, jäkligt beredda på att vara världens mest gnälliga kunder. Vilken tur att det blev helt tvärtom då!!!! Anläggningen var jättefin, vi blev ytterligt väl mottagna och njöt av några underbara timmar i allehanda bassänger och pooler.
 
 
 
 
 
Trodde att spa var liktydigt med att bli en ny människa, vilket tydligen inte gäller mig. Först fick jag slag och tänkte att, detta foto lägger jag aldrig ut - men sen insåg jag att det är ungefär ni alla ser mig (det är bara jag som tror att jag påminner om..... tja, kanske inte Angelina Jolie precis, men ändå)! Jag är dock väldigt snäll, vill jag påpeka! Fniss!
 
För min personliga del, avslutade jag den totala förnedringen i detta icke komfortabla Lena-land, i duschen tillsammans med skådespelerskan Cecilia Ljung. Vet att hon spelar teater i Tällberg under några sommarveckor och var alldeles fasligt språksam under vår gemensamma duschsejour (för tydlighetens skull - i varsin dusch). Hon pratade på om sommar och värme och rekommenderade hotellets dusch- och hårvårdsprodukter, allt medan vi stod där som gud skapade oss. Jag är inte starstrucked, konstaterar snarare bara att detta är en alldeles vanlig händelse i min värld. Ungefär detsamma för dottern, som sprang ihop med Michael Nyqvist hemma på gatan i Årsta, en förmiddag, som undrade över en gatuadress...
 
Tog vägen hem via Rättvik och shoppade lite smått och gott, innan vi återvände till vårt allra bästa hus. Jag tror att Släkten-är-värst också hade njutit av en "mellandag" med lite chillande, för dom såg rysligt nyvakna ut när vi anlände hemmet. Det får bli en cykeltur, lite middag och tidigt hopp-i-säng idag, tror jag.
 
Imorgon väntar en sväng till Vidablick, för min del, medan sambo och hundar har lite annat för sig.
 
 
Och ang Vidablick kontra caféet på Dalecarlia, så har jag konstaterat att Vidablick leder med sisådär 100 - 1, eller nå´t sån´t.....
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Greetings from Playa del Furudal!

Man kan ju tycka att jag är en usel bloggerska, det kan man visst det - men vem fasen orkar blogga när det är 30 plusgrader, strålande sol, vattnet ljummet och den egna stranden lockar!? Dessutom har vi haft allehanda besök sen vi kom upp i fredags, så tiden har inte heller funnits...
 
Men nu skickar vi i alla fall en snabb hälsning, innan grill och badkläder ska packas och vi drar till "strands" igen.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sammanfattningsvis så är sambon och jag två väluppfostrade människor och tillbringar gladeligen och engagerat x antal timmar med att kasta pinnar (läs mindre träd), bada och plaska tillsammans med Släkten-är-värst. För den som ev undrar något kring flytvästar, kan tilläggas att det är grunt i sjöarna och, företrädesvis, sambon är nästan alltid med i vattnet....
 
 
Gott med en sallad efter detta fyspass!
 
 
Men väl hemma ser det oftast ut på detta vis, och då är det värt all möda innan!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Här kastar vi oss mellan ytterligheter, men ett bad är aldrig fel!

Körde hem till storstan igår, eftersom liten mamma skulle inhysas på korttidsboende i väntan på läkning av benbrott. Det har ju varit lite trassligt den här sommaren, samtidigt som allt har löst sig relativt smidigt, på något konstigt sätt. Jag har naturligtvis varit hemma mer än jag brukar, men även kunnat tillbringa tid på landet - utan att ha hjärtat i halsgropen hela tiden. Detta enbart tack vare Sofia, Adam, Mona, Berta, Rita, Jonas, Noa och Björn, som har sett till att mamsen ändå har blivit ordentligt välbesökt. Utan er hade detta inte varit möjligt - ni är fantastiska!!!
 
Detta med att ens förälder lever och har hälsan, mer eller mindre, till den aktningsvärda åldern av 91 år, är häftigt och dessutom en alldeles ny erfarenhet i livet. Det blev än mer påtagligt idag, då liten mamma alltså skulle installeras på ett korttidsboende (det är ju för tusan ungefär sån´t jag jobbar extra med - fast med ungdomar) - vilket är beläget i Älvsjö. Liten avdelning med trevlig personal, hemlagad mat, ett glas vin på lördagen (om man nu vill ha), uteplats och man kan gå och komma ungefär som man vill. Det låter så bra och det känns helt ok - bara så märkligt att lämna sin mamma där... Vi planerar dock att, redan imorgon, smita iväg en stund - får väl se om vi kommer tillbaka!
 
Efter denna nya känsloupplevelse (vem har sagt att livet är händelselöst), fräste jag hem, fixade picknick och susade vidare till Gålö, där jag/vi (ja, ni vet säkert vilka) mötte upp den cyklande sambon, för lite mys i kvällssolen.
 
 
 

Underbart att gå genom den stilla skogen, ner mot havet!
 
 
 
 
 
 
 

Sambon och Drama är bästisar, och så fort sambons ben har tappat känselns i det iskalla havet, simmar dom tillsammans mot solnedgången.....
 
Under tiden passade lille Krut på att undersöka stranden - say no more!
 
 
Här var det någon som hade lagt ned tid och tålamod, på att balansera upp ett antal stenar på ett vackert och finurligt sätt, sen kom Krut!
 
 
Det är jag, Rondik Dear Pytte, och så är det Christoffer Columbus....
 
 
Shit, vad högt!
 
 
 
 

Men vad fan, pinnen ska hämtas - bära eller brista!
 
Efter detta lilla "äventyr", avnjöt vi lite mat och dryck och konstaterade att det är fantastiskt vackert vid havet, precis som det är fantastiskt vackert vid Oresjön - dock varmare i vattnet i sjöarna runt Ore socken.
 
 
 
Så lika, men ändå så olika - men allt har sin charm!
 
Nu drar vi oss tillbaka, till härligt smattrande av sommarregn. Sov gott!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Vi äro små sjöstjärnor vi, vi äro små sjöstjärnor vi....

Det har väl badats under den gångna veckan, må jag säga! Inga problem som helst med denna hetta, så länge man kan hänga på stranden liksom och det är ungefär vad Släkten-är-värst och jag har gjort - med puttriga avbrott av besök av än den ena än den andra.
 
 
Sur-Jersey med favvomatte Linda....
 
 
....och helt bedårande Chili!
 
 
Jessica har hunnit med några varv.... Här står hon mest för att hon passar in!
 
Till helgen anlände en mycket saknad och efterlängtad sambo och vi blev sittande på vår underbara uteplats långt in på natten och språkade. Mysigt är det, att ha en sambo att, just, språka lite med faktiskt, trots att jag är nedlusad med goda vänner och roliga aktiviteter mest hela tiden. Kanske kallas det kärlek....
 
Lördagen tillbringades på klassiskt Lena-Björn-vis, dvs sambon cyklade ett lopp i Bollnästrakten och jag körde sisådär en 50 mackor och ett stort antal våfflor på Vidablick. För egen del fick jag dessutom eminent besök av förbipasserande Ingela och Irene, som hade varit i Alfta på hundutställning. Det är lika roligt varje gång, som kompisar ringer och säger att dom kan kvista förbi - ingen risk att man blir liksom isolerad här i Dalom!
 
Väl hemma blev det lite middag och altanslappande under ihärdigt snarkande från Släkten-är-värst`s håll. Dom är jäkligt spänstiga såhär på landet, hundarna - not!
 
Imorse vaknade jag till gräsklipparen och kaffedoft och efter frullen drog vi iväg tills stranden ett par timmar, innan det var dags för sambon att återvända till storstan. Jag säger bara, återigen, Furudal är helt fantastiskt med sina sjöar och sina stränder! Det badades, grillades och njöts i flera timmar utan en kotte i sikte! Jo, just kottar fanns det i och för sig gott om, men ni förstår säkert vad jag menar...
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Inte så svårt att förstå att vi alla trivs här kanske...På något speciellt sätt så lyckas var och en få en alldeles egen stund att liksom göra det man själv vill. Det är - kort och gott - najs att vara i Dalarna!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Skyddsläger för Frida/Jonas Wallén - regi KullaGullas kennel.

Hade ju den osannolika turen att få en reservplats på Lotta´s kennelläger, som bestod av två dagars fullkomligt galet bra träning för Frida och Jonas Wallén. Alltså, jag har många duktiga och kunniga hundmänniskor i min närhet, men har nog aldrig stött på maken till professionalitet i kombination med ödmjukhet och engagemang! Jag är naturligtvis fullkomligt med på att det är ett arbete för dom, vi betalar för att få lära oss - men det kan aldrig ta bort sättet att bemöta en människa och/eller (som i detta fall) en hund! Idéerna tog aldrig slut - och uppenbarligen inte orken heller - och vi alla åkte hem med stora, nöjda leenden på våra sönderbrända läppar. Underbart är nästan ett klent ord i sammanhanget (och nej, jag är inte mutad)!
 
För min och Släkten-är-värst´s del, så började det inte helt optimalt, då liten Drakmoster tyckte att det var lämpligt att gå in i höglöp exakt när vi satte oss i bilen mot Dala-Floda. Hade det på känn, men i slutet mot veckan verkade det ändock lugnt, och jag hoppades på lite flyt - varför jag nu gjorde det... Sen visade det sig ändå att jag var begåvad med helt osannolik tur, då kära, rara, snälla Marren tog Kruten under sina vingar, nattetid, och detsamma med Drama, dagtid, då hon kunde hänga i Marren´s bil. Annars hade det nog knappast funkat, faktiskt. Det belönade vi (läs Släkten-är-värst) med att Marren fick dålig nattsömn pga KK och hennes fina burväska gick sönder pga Drakmoster. Stackars, stackars Marren.... <3
 
När man är på läger, står inte sena mornar överst på listan, så klockan ringde redan kl 6.00 och då vidtog rastning av allehanda fyrbenta typer. Därefter bar det iväg till Dala-Gagnef BK för kick-off. Jätteroligt att äntligen få träffa Lotta live, eftersom vi bara "känner varandra" via Fejjan och jätteskoj att träffa alla andra trevliga prickar (som jag inte alls kände sen tidigare).
 
Vi startade med presentation av oss själva och våra hundar, vilket jag tycker är ett suveränt upplägg. Dels är det skönt att få sin egen "taltid", att, i lugn och ro, få prata om sina tankar och funderingar kring vad man vill/tror/tänker kring träningen och hunden - dels är det nyttigt och givande att lyssna på dom andra deltagarnas tänk och ev frågor.
 
Krut och jag gick ut som första ekipage, och jag blir ju alltid lite nervös när jag ska tittas på - fast egentligen var det nog Kruten som skulle beskådas. Fokus låg på bettet och viljan att äga ärmen och nu kör jag bara på med foton - har precis hur många som helst!
 
 
 
 
 
 
 
Nog märks det allt litegrann att, framför allt jag, tränar skydd regelbundet. Normalt sett är jag ju som ett totalt ufoi nya träningssituationer, men riktigt så illa var det inte nu. 
 
 
Duktig Krut!
 
 
 
 
 
Men det går ju inte att sticka under stol med (vad är det förresten för ett jäkla uttryck), att det kändes jäkligt tryggt ochstabilt, när Frida ryckte in och fick lite fart på både mig och Kruten. Under hennes och Jonas fasta hand, blev det ett bra avslut på lördagens arbetspass. Sketakul, ju!
 
 
Stolt Krut på väg till bilen med skyddsärm och matte!
 
 
Nu jäklar, ska jag ta dig, säger Lynx och sätter fart efter Jonas!
 
 
Gänget!
 
 
Catta och Joyce - vilka härliga brudar!
 
 
Joyce och Jonas!
 
 
Cissi och Jango efter ett lyckat pass.
 
 
Lite vätskekontroll innan nästa jycke. Märkligt att det lyckades bli sisådär en 28-30 grader varmt just den här helgen....
 
 
Man ska nog inte låta sig luras av Zumo´s lite layd back-stajl....
 
 
 
....för jäklar i havet, vilket tryck det var i den gossen. Det är bara att gratulera gulliga Malin till en bra hund!
 
 
 
 
Mulle Meck utvecklades jättefint under helgen och jag tror att Lotta var jättenöjd med grabbhalvans arbete.
 
 
Faster och Cissi myser lite i solgasset.
 
 
Lägrets yngsta deltagare...
 
 
 
 
 
Mulle´s brorsa Maxx, var också het på gröten, och både han och husse - som provfiggade lite - åkte nog hem med en massa nytt att tänka på!
 
Framåt sen eftermiddag var alla vi deltagare typ sönderkokta i värmen (hur Jonas och Frida kände sig, törs jag inte ens tänka på), och efter en god och trevlig gemensam middag på Floda´s thaikrog, drog oss Marren och jag tillbaka till metropolen Mockfjärd och vandrarhemmet. Vi avrundade dagen med att "slå runt" på en flaska vin och sen var det tack och god natt - i alla fall för Drakmoster och mig. Stackars Marren sov nog inte så värst bra, eftersom hon delade kupé med KK (ni vet, Kåte Krut)....
 

Sov gott, Mockfjärd!
 
Och alldeles strax därpå, så var det söndag faktiskt....
 
Denna dag anslöt även Emma med familj, vilket var ett extra plus. Stackars Emma hade hamnat på sjukan en natt pga allergireaktion och missat hela lördagen, men hon och Gast fick mycket nyttigt gjort i alla fall och det var ju bra!
 
Dagen startade med att Frida och Best visade en IPO l, vilket var både roligt och rörande.
 
 
Best, 10 år gammal, men still going strong - utan någon som helst tvekan!
 
 
 
Ett sammansvetsat gäng!
 
För egen del hade jag funderat lite och bestämt mig för att Krut och jag verkligen skulle göra vårt allra, allra bästa, trots löptikar och lite allmänt rörigt, och så fick det bli!
 
 
Där ligger han på laddning, lilla hjärtat!
 
 
Fick mycket beröm för vår fina lydnad, vilket såklart värmer.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det som slog mig under helgen, då jag studerade Frida och Jonas arbete med hundarna, var speciellt det faktum, att dom nästan aldrig var stilla. Dom sprang, dom kampade, dom agerade (det var som ett skådespel periodvis) och dom var oavbrutet aktiva! Det tjoades och peppades och instruerades om linor hit och linor dit, arbeta dig framåt i linan, håll i, släpp efter osv, osv, osv exakt hela tiden och det var ett makalöst teamwork kring hunden.
 
Krut gjorde jättefina framsteg och jag känner mig mer säker på hur jag kan stötta och hjälpa honom. Sen är det kanske så, att skyddet inte är mitt förstahandsval inom hunderiet - delvis pga tilltagande ålder, klen rygg och allmän osmidighet - men ni känner ju mig! Jag kommer inte att ge mig, förrän jag ligger med näsan i vädret och det finns alldeles för mycket roliga saker att prova på!!!
 
Kan bara rikta ett stort, stort tack till både arrangör och instruktörer, för en helt fantastiskt givande helg! Som sagt, Lotta, jag bokar redan en plats till nästa års läger!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Som en utvärkt finne ungefär....

Kanske en mindre charmig beskrivning av något, men det är ändock ett faktum - det är exakt så det känns just nu! Ni vet känslan, när det värker och växer, växer och värkar, ända tills det liksom har värkt och vuxit färdigt.
 
Det känns som om jag har befunnit mig i ett vacuum under hela, jäkla juni månad - fullständigt sönderstressad av känslor, oro, viktiga beslut osv, osv. Jag har verkligen försökt besinna mig, andats djupt, räknat till 3 miljoner gång på gång, inte gjort några nya hönor av små fjädrar och - ja, ni fattar! Men så plötsligt, idag, så kände jag plötsligt en behaglig känsla som kallas "lite lättare om hjärtat" och det är ju helt underbart!
 
Orsakerna är såklart flera....
 
Liten mamma har kryat på sig en hel del, trots alla missöden, och är mycket, mycket nöjd med sitt egna rum på Dalens sjukhus. Där sitter hon i sin rullstol/säng och tar nådigt emot sina allehanda besökare, omgiven av sin radio, egen telefon och en och annan blomma. Det känns tryggt och det känns bra!
 
Allt är klart med nya jobbet och allt är klart med gamla jobbet, vilket har varit en tuff process för en känslomänniska som jag. Det har gråtits både en och annan skvätt, jag har fått fina mail från föräldrar, besök av barn med present och allmänna beklaganden. Jobbigt, jobbigt för en Lena som värdesätter långa och trygga relationer, men nu är det "i hamn".
 
Jag har lyckats "beta av" några riktigt trista, men nödvändiga, göranden och låtanden den gångna veckan, och det känns både moget och ansvarstagande.
 
Det har känts sorgset att systerson Jonas med son, är i vårt hus i Furudal, utan oss (pga omständigheterna härhemma), men efter glada och härliga rapporter från det hållet, så är det också okej, och nu verkar det inte bättre än att jag och Släkten-är-värst faktiskt kan åka iväg på det efterlängtade skyddslägret i Dala-Floda och därefter fortsätta till Furudal!!!
 
Lutar mig tillbaka en stund och njuter av att hjärnan/hjärtat/kroppen inte är en stor, jobbig finne precis exakt nu!
 
 
Man orkar ju liksom inte kriga hela tiden, eller vad?!
 
 
 
 
 
 
 

Men hej, är såååå glad att ni finns kvar!

Bloggeriet går verkligen uselt för stunden, men så blir det ibland, och ni vet på ett ungefär varför.... Nåväl, jag har i alla fall anslutit mig till sambon på landet, efter mycken vånda ska tilläggas. Man får nya lärdomar hela tiden, och den senaste är, tveklöst, att bedöma när det är okej att åka iväg, trots att liten mamma ligger på sjukhus. Men efter ett tungt vägande antal intygande om ett stabilt läge och en diger besökslista, valde jag ändock att tillbringa midsommar och nästkommande vecka i Furudal, med min semestrande sambo. Tack och lov, faktiskt!
 
Som vanligt händer det något med mig är jag kommer till Dalarna! Det är något med luften och omgivningarna och människorna, som gör mig lugn, nöjd och glad!
 
 
Kan denna vy eventuellt spela in?!
 
Tillbringade en jättejätteputtrig midsommarafton tillsammans med Jessica och Uffe, där vi inledde dagen med sökträning för hela hundgänget.
 
 
Krut ut - i samma lagom avvägda fart som alltid.....
 
 
.....och Drama in i ungefär ganska lika fart!
 
Efter en stunds "skilsmässa" på eftermiddagen, möttes vi igen och tillbringade resten av dagen/kvällen med sill och färskpotatis, nubbe, grill, eldkorg, kaffe med jordgubbar och glass osv, osv. Helt enkelt, hederlig svensk midsommar när den är som bäst!
 
 
Kallt som f-n var det, men det var det värt!
 
I övrigt har vi lagt ner en del tid på hemmafix, ni vet, klippt gräs, trimmat, planterat någon blomma och påbörjat en trall. Det kommer att bli kanoners när det är klart!
 
 
Detta kommer definitivt att sätta stopp för Släkten-är-värst´s "stigbygge" i alla fall!
 
 
Del 2:
 
Eftersom datorn och jag inte var kompatibla häromsistens, så har det hunnit hänt grejer under tiden. Förutom dom vanliga trevligheterna här i Dalom, så har mamsen blivit sämre och hunnit åka SÖS t/r ett par gånger på alldeles för kort tid.
 
Stackars, tappra dottern har funnits vid hennes sida mest hela tiden, och jag är nu på hemväg med tåget. Sambon och Släkten-är-värst blir kvar några dagar och försöker njuta av sambon´s näst sista semestervecka för denna sommar.
 
Som sig brukar i kämpiga stunder, visar det sig ofta vilka som bryr sig "på riktigt" - och så även nu. Är så himmelens tacksam för erbjudanden om skjuts, middag, besök hos mamsen och hjälp att ringa samtal hit och dit, så ni anar inte! <3
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Första rediga hunddagen på länge....

Jag tänker inte sitta här och hymla om att livet är på topp just nu - för det är det inte. Dock är det ungefär 100 ggr bättre än det var för några dagar sen, och det är ju bra! Eftersom vi alla delar med oss valda delar av livet, på Fejjan, så vet ni redan att mamma är lite dålig och ligger på sjukhus. Jag berättar det inte för att få en massa deltagande, utan för att jag känner att jag vill. Det är inget konstigt egentligen - min mamma är 91 år gammal och då är det rätt naturligt att man inte är på hugget alla timmar på dygnet. Dock är det inget fel på hennes humor och rappa repliker, vilket känns härligt!
 
Detta har, hursomhelst, medfört att den gångna veckan har varit ganska upp- och ner, och det har inte blivit så värst mycket vettigt gjort. Jag har tillbringat den mesta tiden hos mamsen, knoppat över en natt på SÖS, åkt hem, gått med hundar, varit sambandscentral mellan familj, vänner och mamma, gått med hundar, spelat Fia med knuff med sambon, haft tvättstugan, gått med hundar...... Ja, ni vet - livet helt enkelt!
 
Idag var planen att träna lite hund på förmiddagen och därefter kvista till sjukan en sväng. Tog tacksamt emot Bitte´s förslag om umgänge, och mötte upp henne, Frazer och Scott (för dagen inlånad tax). Hade en sån där halvuschlig känsla av dålig mage, och valde till sist, att ringa till SÖS och säga att jag inte ville komma upp och ev smitta mor min men något skräp, och därefter tog vi oss an hunderiet.
 
Vi började med att lägga spår, och sen var det dags för lite lydnad. Hjälp, säger jag bara!!!! Vad har hänt med min lydnadschampinjon?! Det är klart, vi har ju inte varit ett smack lydiga sen förnedringen i Sala, så det kan ju bero på det....
 
Idag skulle vi bara träna fokus, så vi började med att rigga planen med allehanda lockande saker för en liten Krut - allt ifrån bollar och koner till en Olle sittande på en stol. Utan någon som helst överdrift, kan jag säga att det var det sämsta lydnadspass jag någonsin har genomfört med mannen i mitt liv!
 
 
 
My God, matte, det sitter en människa där och jag vill hälsa jue!!!!!
 
 
Ser ni anden som ligger till vänster i bild?
 
 
Vet ni hur svårt det är att runda en sån and?!
 
 
Nåväl, vi tog oss runt - hjälpligt....
 
 
....och landade till sist i någon form av ordning. Pust!
 
Därefter var det spårdags och Drama var först ut. Hon låg i som en liten tok, men slog ganska mycket. Efter lite hit och lite dit, lyckades vi ta oss runt, med en pinne bort, men ändock ett hyfsat bra arbete. Kruten fick ett ipo-spår, för att få ner näsan ordentligt - kan väl sammanfattas med att det gick mycket bättre på slutet.
 
 
Min nya favorit, Scott, gick tydligen ett jättefint spår och var stolt som en tupp, när han kom med kongen i mun!
 
Avslutade med uppletande för hela hundgänget, där Drakmoster var först ut.
 
 
Iväg kommer hon ju, typ, alltid!
 
 
F ö som ett skoll!
 
 
Börjar blir lite trött i värmen...

 
....och matte hjälper till att "dra"! Hon är så duktig, liten Drake (hjärtar henne massor)!
 
Därefter var det dags för Kruten, ni vet, karlakarln!!!!
 
 
Inleder med denna bild, där jag har världens minsta rumpa och gläder mig åt att ha gått ner i vikt mellan fotona!
 
 
Jahaja, där är han - den där bångstyriga typen...
 
 
 

 
Hahha!!! Vilka jäkla bilder! Tro nu inte, för ens en sekund, att det är såhär vi normalt sett tränar, men ibland måste man faktiskt bjussa på sig själv och ha lite kul med hunden, eller vad?!
 
PS. Notera att jag har mina läsglasögon som dekoration på kepsen hela tiden - liksom ifall jag skulle behöva läsa något precis där i skogen! DS.
 
Sen var det Frazer och lilleScottplutt..
 
 
 
Lycklig Bitte när Frazer kommer in med en grej!
 

Dagens, tveklöst, sötaste var inlånade Scott. Han hade aldrig tränat uppletande men med lite pepp och tydlighet, blev det alldeles utmärkt.
 
Avslutade dagen med en promenad i Tungelsta, tillsammans med Eva-Lena och när jag kom hem hade jag, mycket riktigt, feber light. Får bli en stillsam kväll tillsammans med mitt eviga sällskap, Släkten-är-värst, och drömma om sambo, Furudal och semester.
 
Och vet ni, med tanke på att helgen egentligen skulle ha tillbringats i sällskap med Dorthe och Marren, så är jag ändock nöjd. <3
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Om

Min profilbild

RSS 2.0