Jag undrar hur mycket ord som egentligen måste sägas?!

Det är den fullkomligt logiska frågan, efter att ha haft Marren och Lo här på besök sen i onsdag! Ja, vi värmde upp lite smått, redan i tisdags, då jag hängde med KullaGulla-gänget över dagen, och tog del av Jan Gyllenstens tankar kring det här med lydnadsträning. Men då var det ju ändock så, att instruktören bör få viss taltid, och så även övriga deltagare, så man fick väl som dämpa sig en smula. Hihi! Alltså fanns det redan uppackumelerad från dagen innan, när herrskapet rullade in på grannens gårdsplan, där husvagnen skulle bo, sent omsider i onsdagskväll. Sen dess har vi pratat ungefär oavbrutet, med några pitstop lite här och där (t ex för sömn och toabesök).
 
Hundträning kräver ju inte tystnad, tack och lov, så i torsdag fräste vi till klubben för att prova lite nya grepp (med tanke på just Jan Gyllensten)....
 
 
Först ut var den här pigga typen! Just det - Keeponix Drama, endast 8 år ung!
 
Jag ska ju vara ärlig och erkänna, att det kan vara lite svårt att upprätthålla motivationen med just lydnadsträningen för den här donnan, men eftersom hon "lider" av en obändig energi och vilja, så får hon hänga med på det som Krut tränar för stunden, vilket fungerar ganska bra faktiskt.
 
 
 
 
 
 
 
Sådär ja! Löjligt enkelt!
 
 
Var det verkligen allt?!
 
Marren och Lo körde på med framåtsändande.
 
 
Riktning....
 
 
 
..och belöning. Så fort Marren berömde så gjorde Lo ett tokglädjeskutt, innan hon tog sikte på belöningen som naturligtvis låg framför. Hihi!
 
 
Kulla Gullas Lo
 
Gällande galningen Rondik Dear Pytte aka Krut aka KK, blev det också framåtsändande, där han har tagit sån fasta på ordet "sakta", att han knappt rör sig framåt. Vet inte vad som är värst - 3000 km/tim eller fastfrusen?! Lär återkomma i just det ämnet....
 
 
 
 

Ja, jäklar! Det är inga problem direkt med tungapporten, mer än att det uppenbarligen är lite lurigt att hitta en bra balans! Hahaha!
 
Lite ruta piggar alltid upp!
 
 
Lagom avvägd fart in i rutan...
 
 
.....ligger lugnt....
 
 
....vänta, hon ropade!
 
 
Kommer!!!!!
 
 
Phiu! Jag hann, matte! Såg du förresten vad snabb jag var?!

(Ang mig själv, så kan jag erkänna att jag är rund, men här ser jag rent gravid ut! För att dämpa ev ryktesspridning, så vill jag betona att så inte är fallet!)
 
 
Och där börjar det ta lite form igen! Jag tror många av er förstår, att han ger mig lite gråa hår ibland, han Kruten!
 
Vi körde även vittring, vilket gick alldeles utmärkt. Han är lite lurig, eftersom han ger ett intryck av att inte ha riktig koll på vad han ska göra, och gärna går in i momentet med hög nos. Men sen dyker han ner strax innan den aktuella pinnen och tar helt rätt. Vi provade och trixade på alla möjliga oh omöjliga sätt, men faktum är det blev rätt varje gång. Jag tror minsann att slitet börjar ge resultat! Woop woop!
 
Här var vi ungefär döende av värmeslag, återvände hemåt, badade hundarna, käkade middag och...... Jamenvisst, pratade lite!!!
 
I fredags körde vi kultur i kombo med inköp av hundmat, varpå vi besökte underbara fäboden Skräddar Djurberga på väg hem från Mora. Efter det, blev det strandhäng, middag och.... Japp! Lite babbel!
 
Igår lär det ju ha varit lördag, och då mötte vi upp Maria, Rozie och Cliff för spår i den mördande värmen. Det är en himla tur, att Maria är så jädrans trevlig - annars hade det känts snudd på oöverstigligt att träna hund faktiskt.... Nåväl, en hundnörd är en hundnörd, så väl på plats, hade vi inga tankar på att vika ner oss, varpå spår lades i allehanda olika utformningar.
 
När vi äntligen kom till den väsentliga delen i hundträningen, dvs fikat, insåg Marren att hennes bilnycklar låg någonstans i blåbärsskogen, varpå fikat naturligtvis kom av sig en smulas aning. Marren skenade iväg och letade, medan Maria och jag mest satt, och konstaterade att vi kanske var tvungna att avvakta en smula. Jag funderade på om jag skulle åka hem och liksom hämta hela hennes husvagn, och frakta till Skäftringen (obs, ett skämt) medan Maria, som måtte vara en av dom lugnaste människor jag nånsin träffat på, tog det lugnt och sa, att Cliff (hennes schäfer) hittar nycklarna, om det skulle behövas.
 
Till slut fick Lo (det var ju faktiskt hennes spår) det otacksamma uppdraget att traska först ut. Det gick inte sådär jättebra - vilket såklart berodde på att matten ifråga, hade fokus på helt annat än träapporter. Dystra suckar hördes från nyckelinnehavaren, medan coola Maria fortfarande knaprade på en kaka (tror det var nåt med choklad) och sa att det skulle lösa sig. Näst på tur var Drama, som förvisso är spårsäker, men kan gå över apporter om spåret lockar mer. Därför hängde Marren med som extra ögon, och tur var väl det! Vi hann inte särskilt långt upp i ett traktorspår, när Marren själv tjoar att hon ser nycklarna, vilka Drama sen markerar mycket prydligt! Att Lo missat, berodde på att matten hade "trott" att spåret gick något, litet annorlunda, i sin stress. Känns det möjligtvis igen?! Ja, jag förstår i alla fall precis!
 
Alldeles bortsett från nycklarna, så spårade Drama jättebra, trots värmen, och Krut gjorde ett jättefint spårupptag med följande spår. Cliff hade också gjort bra ifrån sig, så det var ju skönt att han slapp det där sista. Och Maria hade helt rätt - det löste sig ju!!!!
 
Sen åkte vi hem, tog en tupplur, lagade middag och...... Ja, pratade en smulas aning till!
 
Efter att badat åbäkena rejält i förmiddags, hängde Släkten-är-värst och jag med ner till Rättvik, där vi åt lunch på Big Street innan vi skiljdes åt för den här gången. Det har varit så himmelens mysigt och puttrigt, att vi nästan måste ha en stående semestervecka tillsammans i Furudal, varje år! Eller vad säger du, Marren?!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Många grusvägar finns det.....

 
Idag var det tajm för den årliga utflykten till Ejheden, typ som nästgårds i Orsa Finnmark - endast 4,5 mil grusväg faktiskt. Att det är enkel resa, utgår jag ifrån att ni alla förstår...
 
Det kan tyckas märkligt att det är värt besväret, men det är det verkligen - och lite till! Det är så helt oroligt vackert, att plötsligt komma till en by, långt in i ödemarken, precis vid sjön Storejen, där den sista människan faktiskt bodde fram till 1966. Med våra Stockholmsmått mätt, känns det fullständigt osannolikt att en endaste levande själ, frivilligt har valt att bo så, men det väcker mycket tankar om tider som flytt. Som pedagog betraktat, hade det varit minst sagt deltid, då läraren endast kom 5 veckor per läsår, pga avståndet till "ära och redlighet"....
 
 
 
 
 
Sambon blev lycklig som ett litet barn, när han upptäckte att flera stycken har hittat hans geocash, och dessutom vårdat den ömt!
 
 
Lunch in making.
 
 
Det går ju aldrig att förmedla en känsla genom en kamera (iaf inte om man heter Lena)....
 
 
Nybadade typer, men tror ni dom är nöjda för det?! Nope! Drama har dessutom höggradiga restriktioner, efter att ha farit runt i vattnet så till den milda grad, för nån vecka sen, att hon blev jättesjuk och vi trodde hon skulle "stryka med". Eftersom både hon och vi, kom undan med blotta förskräckelsen, tänker vi nu åt henne - till hennes illa dolda missnöje!
 
Efter att ha avnjutit lunchen nere vid Storejen, och jag hade gått och smågluttat på den allra vackraste kyrkogård som finns (det enda stället faktiskt, där jag skulle kunna tänka mig att bli begravd), kom sambon med den ljusa idén att vil skulle åka via Håven! Absolut, varför inte?! Det är ju bara en extra runda på cirkagurka 5 mil grusväg - alltså ett alldeles underbart bra förslag!
 
 
Tänk, att här känner jag att jag skulle passa att bo ibland! Hahaha!
 
 
Säga vad man vill, men visst sjutton är det lite mäktigt!? För att inte tala om ödsligt!
 
 
 
 
Kul att äntligen få ta en titt på byn Håven, när man liksom kvistade förbi! Också endast 4,5 mil rätt ut i finnmarken, men med förvånansvärt många boende. Tror faktiskt att Rosentorp ligger i botten, med sina 6 invånare....
 
 
Men lite grusväg då ra´.
 
 
 
Plötsligt dök detta upp!
 
 
Denna "koja" har rymt 20 män (ja, faktiskt just män, i all den stund att kvinnorna inte arbetade i skogen)....
 
 
....samt ett antal hästar. Undrar om man skulle kunna ta sisådär en femtusen spänn/månad och häst (för er som undrar: Ganska vanliga priser i storstan - förvisso med fullskötsel, men..)?!
 
 
 
Bara för att!
 
 
Mer grusväg!!!!!
 
 
 
Stannade till vid sjön Oravalampii för en fika. Ja, det var inte så att det fanns ett café - vi hade såklart termos med! Hahaha!
 
 
Efter en ansenlig mängd mil i Orsa Finnmark, hade vi fått vår upptäckarlusta mättad för den här gången och nu är det jäkligt skönt att bara chilla på hemmaplan. En riktigt fin dag, har det varit, sa Bill....
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Får nog ändå räknas som finbesök på hög nivå....

Jomenvisst, det är ju så att sonen himself, har förlänat oss ett besök här på landet - på första gången på sisådär  tre år. Det är stort i den meningen att det tyder på att sonen har utvecklats till en vuxen person, och icke längre är denna obegripliga, asociala (gällande familjen alltså) människa som han varit under några år, vilket känns trösterikt och varmt i ett modershjärta. Det är inte på något som helst sätt så, att sonen upptar en större hjärtedel än dottern - han är bara så oändligt mycket mer "svårfångad" medan dottern faktiskt uttrycker önskemål att umgås allt som oftast. Dessutom har han varit iväg på tågluff under en tid, så nu var det verkligen dags!
 
 
 
Vilket f ö även Drama tyckte, och hon har tagit varje tillfälle i akt att umgås med sin älskade brorsa.
 
Vädret har ju varit lite sisådär, men som en tapper sommarsvensk på semester, har vi naturligtvis grillat efter bästa förmåga.
 
 
Huvudsakligen karlgöra, som synes....
 
 
......medan vi damer har suttit under mysiga filtar!
 
 
 
Adam och Krut skötte även eldkorgen under smidigt samarbete!
 
 
 
Dvs Krut bar vedklabbarna och Adam eldade. Hihi!
 
Vi har även hunnit med ett varv på Furudals marknad, grabbsen har varit ute och fiskat och sonen har snickrat en ny trappa till förrådet - i övrigt har vi faktiskt mest latat oss. Det är jag ju riktigt dålig på, så det har verkligen varit skönt. Jag menar, någon glädje ska man väl ha av det dåliga vädret...
 
I övrigt har jag hunnit med lite hundträning, med fokus på uppletande och spår, och det finns inte så mycket att orda om det. Det har gått enligt plan och det har varit lika gemytligt som vanligt.
 
Imorgon åker sonen hem till storstan igen, och på söndag så även sambon. Det känns en smulas aning vemodigt faktiskt, men jag har såklart redan lite planer. På tisdag tänker jag mig nog till KullaGullas kennelläger, för att kramas och babbla lite med alla sköningar som hör dit, och på onsdag em/kväll kommer Marren och Lo hitkuskande från detsamma, och stannar i några dagar. Bara en sån sak, menar jag....
 
Sen väntar jag in lite trevligt fikabesök hemifrån och med lite tur, så dyker Sofia och grabbarna upp vad det lider - vilket även uppfödare Anders gör. Och så blir det ju äntligen tid för en massa häng med träningsgänget häruppe! Ja, ni hör ju - inget synd om mig inte!
 
Må väl, tills vi hörs igen!
 

Liknande inlägg