Sköna söndag!

Kroppen och knoppen måtte banne mig, veta om att det är långledigt, för att redan idag känner jag mig mer utvilad och tillfreds - utan att ha varit ledig mer än en alldeles vanlig helg. Sambon och Drakis skulle iväg på långtur, ni vet, dom där turerna när dom går iväg och nästan aldrig kommer hem igen! Idag släppte jag av dom vid Höjden runt 10-snåret och dom återvände till hemmet ca 16.00. Alltså, en lagom och nätt liten tur på sisådär 6 timmar bara.... Det finns fler friskusar än Björn, så dom fick dessutom sällskap av en kompis och hans tik. Kan bara gissa hur mycket Drama uppskattade just det tillskottet!
 
 
Snacka om BFF (ni vet, Best Friends Forever)....
 
Därefter inträffade ju rena lyxtiden, då jag rasslade omkring med endast en ynka rottis, dvs lille Krut. Men det är alltid roligt att hänga med Kruten och vi tog oss en mysrunda innan vi fräste vidare mot ridhusträningen i Sorunda. Idag var käre figgen på vildsvinsjakt och lydnad stod på schemat, vilket passade mig alldeles, alldeles utmärkt. Fick en massa bra "råd och rön" på senaste privatlektionen och var sugen på att prova med ett gäng andra som störning.
 
Startade med en platsliggning, som gick alldeles utmärkt! Körde sen fotgående (bestämd tid innan belöning) med externbelöning, vilket fungerade hyfsat bra. Han pendlade något i position men behöll fint fokus. Gjorde ytterligare en platsliggning, samtidigt som resten av gänget tränade runtomkring, och han låg superstabilt = mycket nöjd matte.
 
Avslutade med hopp - apport - hopp, och då kände jag verkligen att krafterna tog slut - mina alltså! Krut´s krafter tar aldrig slut.... I vår omedelbara närhet befann sig både Helen och Micke, och både såg sådär glada ut, som dom flesta gör, som slipper träna med Kruten! Han for över detta hinder, som om det vore hans sista stund i livet och jag erkänner villigt, att jag inte riktigt orkar med denna fullblodsdåre alla minuter under en dag... Till slut blev det i alla fall rätt och tävlingshunden kunde dra sig tillbaka till bilen och sova sin skönhetssömn.
 
 
En klassiker, men den säger verkligen allt!
 
Efter detta, övergick jag till att agera nanny åt liten Sander, så Helen hann träna lite hund också. Vi tog oss en tur på grusvägen, iförda en vagn av citymodell (?!), och jag kan konstatera att det var ren och skär tur att gossebarnet låg kvar i densamma när vi kom tillbaka till ridhuset. Hursomhaver så somnade han gott till mina toner av "Bjällerklang, bjällerklang..." och det höll i sig resten av tiden. Jag menar, nå´t ska man väl vara bra på!
 
Nu har vi julafton i sikte och därefter blir det älskade huset i Furudal. Har dessutom en inbokad träning i Körhallen i Rättvik, den 2:a januari. Looooove it! <3
 
 

Nämen, nu igen!!!!

Det är ju bara någon dag sen jag fick till ett inlägg, och redan nu är det dags igen. Fakking (väl medveten om felstavningen) amazing, som deltagarna i Paradise Hotel skulle ha sagt - ur djupet av sin klokhet....
 
Det står julledighet på schemat och det känns faktiskt både behövligt och lyxigt. Som vanligt, i slutet av året, blir jag en aning tungsint och funderar mycket på det som har passerat dom senaste månaderna (dvs typ tolv stycken), och sammantaget kan man nog konstatera att 2014 inte har varit något vidare värst bra år. Naturligtvis har mycket varit både trevligt och lyckat, men det har ändock varit en genomgående trend av tunga grejer att hantera.
 
Året startade ju i raketfart med att min syster gick bort i cancer på rekordkort tid, vilket var en tung sorg som förde med sig mycket att hantera. Som vanligt, i krissituationer, gömmer jag mig bakom någon form av skydd och framstår som världens gladaste/starkaste (vilket inte kunde vara mer felaktigt) och jag får alltid betala för det i efterhand. I år bestod "betalningen" av bältros och jag blev tvungen att vara sjukskriven några veckor.
 
Strax efter bältroshistorien, ramlade mamma och hamnade på sjukhus, kom hem, ramlade igen, bröt lårben och fot, opererades, låg för döden och vi tog farväl, piggade på sig, låg på sjukhus hela sommaren, kom hem och är plötsligt piggare än nånsin - vilket naturligtvis är toppen. Är dock mammas väninnor och dotter Sofia evigt tacksamma, för deras oerhörda engagemang under den här tiden!
 
Mitt i allt detta, har jag tränat hund så det har rykt om öronen. Krut har gått från klarhet till klarhet och det har gått kanoners på ett flertal tävlingar. Jag har tänkt om och tänkt nytt kring en del vänner och bekanta (vilket sannerligen inte är ett lätt val, men ibland nödvändigt). Jag har börjat träna för instruktör och jag har bestämt mig för att verkligen försöka komma någon vart med lille herrn.
 
Under den värsta cirkusen under försommaren, blev jag erbjuden nytt jobb och tackade ja på stående fot. Tanken var att jag skulle "få styr" på en fritidsavdelning, men jag "hamnade" med en enskild elev som har haft enorma svårigheter. Vi har ägnat hösten åt att bygga relationer, vilket har gått bra, och det tyngsta arbetet har Släkten-är-värst gjort! Dom har "öppnat" denna lilla sötnos till pojke, och är numera hans bästa vänner. Det blev alltså inte som jag hade trott, men det blev bra ändå! Jag har dessutom insett att jag har mycket att tacka extrajobbet för! Har lärt mig massor om "annorlunda" under åren hos er!
 
Sommaren på landet var, i stort, bra, men jag var tvungen att åka hem ett par vändor då mamsen blev sämre. Det blev heller ingen riktig lugn och ro, eftersom hjärtat stannade varenda gång telefonen ringde, Mitt i alltihop, hade jag underbara dagar på Vidablick, och lika fantastiska dagar med träningskompisarna. Hade också många, lata dagar på stranden med hundarna, samtidigt som det var urtrist att ha semester utan sambon (som var tvungen att jobba nästan hela sommaren).
 
Hösten har varit rörig och turbulent, rent privat, och jag är faktiskt ganska sliten. Detta med att framstå som stark gentemot omvärlden, för ju onekligen med sig att man målar in sig i ett hörn, och till sist blir det svårt att hålla fanan högt. Jag blir ofta den som får bära ansvaret för omgivningens tyckanden och det är inte alltid jätteroligt. Jag har bestämt mig för att försöka hålla en något lägre profil, rent allmänt, men det känns ju också sådär - är ju liksom inte riktig jag.....
 
Jag tänker en del på detta med att var s k stark kontra lite mindre stark. På det hela taget, är det väl positivt att ha en inneboende styrka, men ibland funderar jag över hur mycket den styrkan är värd. Jag har ett rättvisetänk, som medför att jag "tar strider" som andra inte gör, t ex. Det innebär allt som oftast, att den som väljer att hålla tyst, blir "lovordad" medan, i det här fallet jag, blir irriterande (trots samma åsikter). Det är som det är, men det för onekligen med sig att man väljer att "hålla sin trut" - vilket gör mig till en annan person.
 
Som sagt, nu är det snart jul, och jag gläds åt att mamsen faktiskt kan ta sig hit, att Sofia och Adam kommer att vara med oss, att underbara Anton fixar köttbullar, saffransbullar och ischoklad och åt en mysig kväll tillsammans. Jag hoppas på ett bättre 2015, där jag orkar stå stark i mig själv, där jag kan lägga andras bekymmer åt sida och våga gå framåt!

God Jul och Gott Nytt År till er alla!

 
Årets julgran är som jag - spretig och oppurtinistisk!
 
 
 
 

Jag är så nöjd med den röda tråden i mitt liv!

Det är som slut på förvirring och planlöst irrande - jag håller mig till en och samma linje i det mesta jag gör, och det känns så skönt! Jag har ju dessutom tillskansat mig en viss erfarenhet med åren, vilket gör att jag känner mig relativt trygg med det jag gör, åtminstone när det gäller tvåbenta individer..... Har tagit viss tid att inse att den fyrbenta - och det är inte Drakmoster vi pratar om - har liknande behov, men nu så, nu är vi på banan där också!
 
Jag pratar naturligtvis om det som allt kretsar om nuförtiden, just precis - diagnoser!!!! Hahaha, jag hoppas att ni kan göra som jag - ta det med lite humor - för jag skulle aldrig drömma om göra mig rolig på andras bekostnad, men i alla fall. Faktum kvarstår, jag har vigt mitt yrkesliv, och i viss mån även privat, åt diagnoser av allehanda slag, vilket jag f ö finner otroligt spännande och stimulerande, och nu verkar det inte bättre än att jag sitter med en tävlingshund av samma skrot och korn! Ni ser, den röda tråden!
 
Numera har ju lille Krut och jag problem med platsliggningen, åtminstone när vi tävlar, och jag och min instruktör Lotta, har lagt ner mycken tid och träning på just detta. Och vet ni, nyckeln ligger sannolikt i Krutens problem med koncentrationen! Ha, säger jag bara!!! Är det någonting som jag är påläst på, så är det just det - detta med problem med koncentrationen - så inte skrämmer det mig inte.... Man kan även kalla tävlingshundens bristande fokus, för en rejäl dos nyfikenhet, viss omognad osv, osv, men visst tusan har han problem med fokus, han Kruten!
 
Idag har vi i alla fall ägnat en hel timmes träning åt stabil platsliggning och det hela slutade mycket, mycket bra. Krut var, som vanligt, ytterligt tjänstvillig, och när han väl hade hajat vad som krävdes, var han hur duktig som helst. Framöver kommer jag att skriva schema åt lille Krut, med detaljerad planering av träningen, så han är väl förberedd att utföra stordåd, precis som dom flesta andra med diverse diagnoser! <3
 
 
Älskade galning!
 

Liknande inlägg