Sofia på besök!

 
Återigen kan jag bara konstatera att jag har lyckan att ha många god vänner, som inte drar sig för att kvista förbi Furudal när tillfälle ges! I måndags äntrade Sofia, Butte och Bajsolle (ja, han heter ju Jaxon, men det är det nästan ingen som vet) gäststugan, som blev gästrummet för att Sofia vill ha lampa på kvällen när hon läste sin bok, som blev noll läsning pga utmattning..... Hahaha! Ja, luften på landet tar ut sin rätt - det är en sak som är säker! Varenda kotte som varit här under sommaren, har suttit och gäspat runt 21-snåret (så även jag och sambon för den delen) och framåt 23-blecket är det inte en jäkel som orkar hålla sig vaken längre.
 
Nu var det ju inte våra läggningsrutiner som skulle avhandlas, utan vad som hände när Sofia och jyckarna typ hoppat ur bilen i måndags.... Jo, efter en rask lunch, så ramlade Maria, Linda och Nice in, hallonpaj käkades, kaffe dracks och sen drog vi till skogs för hundträning. Jag bryr mig inte om att fördjupa mig så mycket i var och en, utan låter bilderna tala för sig själv.....
 
 
 
 
 
Man skulle kunna tro, att gästerna enkom dök upp för Drama och Kruts del......
 
 
 
 
 
Maria och Cliff
 
 
 
 
Nice och Luva
 
 
 
 
Sofia och Jaxon
 
 
 
Krut
 
 
 
Linda och Frank
 
 
 
Sofia och Butte
 
 
Drama
 
Efter timmarna många, var vi klara och avslutade med gemensam middag på pizzerian på Ore Camping. Sen gjorde verkligen Sofia och jag vårt bästa, för att ändå sitta uppe en liten stund för babbel och vin, men sanningen att säga, så gick det inget vidare = inte särskilt sent i bingen och ingen bok för Sofia, inte!
 
Igår, tisdag, stod utflykt till Ejheden på schemat, och till min stora glädje, så var det konstanta "oh" och "åh" och "tänk, här gick dom", från gästens sida, vilket förstås var precis det jag hade önskat! Det är ju precis så jag själv känner, och det är alltid roligt att ha vetgiriga och nyfikna gäster!
 
 
 
 
 
Med på färden var Butte och Bajsolle, vilket såklart renderade två ytterligt missförstådda rottweilers på hemmaplan. Men efter att ha umgåtts 24-7 i sju veckor, så var jag lite wild and crazy, och tyckte dom kunde chilla en dag....
 
När vi vaknade imorse, var det alldeles plötsligt höst! 8 grader, blåsigt och jäkligt ruggigt, så det fick bli en långfrulle med allt det babbel som vi inte hunnit/orkat med under kvällarna. Såsmåningom var det dags för "sista rycket" och vi susade till Rättvik för en avslutande lydnadsträning innan gästerna begav sig hemåt.
 
Alldeles bortsett ifrån att vi alla höll på att frysa ihjäl (såhär den 10 augusti anno 2016), så var det ungefär lika puttrigt som vanligt och träningen gick ungefär som förväntat!
 
Sen blev det typ något Avskedets stund, eftersom det föll sig som så att det jag skulle säga hejdå till alla på en och samma gång, både Sofia och raringarna häruppe. Usch, jag tycker verkligen inte om avsked, och det kändes ganska vemodigt att komma hem till Furudal igen. Nu är det dags för oss att packa Blomgren och börja tänka hemåt, vardag och jobb igen - och det allra bästa är ju att vi snart kommer tillbaka! <3
 
PS. Jag har lagt ner en rejäl stund åt att beskära alla foton, men av någon obegriplig anledning, så funkar inte det. Irriterande ja, men sannolikt mest för mig.... DS.
 
 
 
 
 
 

Vad svårt det är att hitta en jämn rytm!

Ja, nån storbloggare lär jag ju aldrig bli - av flera orsaker! För det första så har jag ju valt att nischa mig ganska hårt i och med hunderiet (tycker att det är en lagom nivå att öppna upp för allmänheten) och för det andra, så har jag ju inte mycket att konkurrera med gällande vare sig tatueringar, bröstförstoringar in absurdum eller guppyläppar. Där skulle jag faktiskt vilja tillägga ett tack och lov, och tacka högre makter att mina barn har vuxit upp till två alldeles vanliga, unga människor med schyssta värderingar istället för detta sinnesjuka fokus på sitt utseende....
 
Det här med just utseende är f ö lite intressant, eftersom det har en tendens att förändras med åldern, och det är då som man plötsligt inser att man har vänner - ändå!!!! Att man faktiskt är omtyckt för att man är den man är, trots att man väger för mycket, har två bröst som är olika stora (pga bröstcancer), dras med en sliten rygg och lite andra krämpor..... Blev oerhört rörd för ett tag sen t ex, när jag blev tillfrågad att följa med på en långhelg till London framöver, tillsammans med två youngsters i 30 plus - minus! Jag känner mig ju som alldeles vanliga, busiga, gladlynta Lena, men inser samtidigt att åren drar iväg....
 
Nu förstår jag inte alls varför vi drog iväg åt det här hållet, men det var väl något som jag kände att jag prompt var tvungen att få ur mig.... Typiskt mig!
 
Det jag egentligen ville komma fram till, var antagligen det faktum att jag återigen har förmånen att lägga en sommar på landet bakom mig, full av underbara aktiviteter och fina besök från när och fjärran. Lite gulligt är det, att vi börjar få en hälsa-på-stab från år till år, där bl a Jessica och Uffe, Marren, sambons cykelkompisar och uppfödare Anders ingår. Alldeles förutom dessa sköningar, har Furudal blivit en regelbunden samlingsplats för hundträning till och från, med mina bästaste godingar från Rättvik med omnejd!
 
Häromsistens var det tajm för Anders och Släkten-är-värst del 2, att besöka Dalom. Det är ett sånt där favoritbesök, med skräckblandad förtjusning, eftersom det alltid medför bootcamp a la grande och jag sen inte är människa igen på två-tre dagar - och inte Släkten-är-värst del 1 heller, vad det anbelangar! Men det är värt varenda vaken timme, varenda tallbar i skorna, varenda värkande hälsena, eftersom jag får så sjukt mycket boost, goda råd och stöd! Det är guld värt!!!!
 
 
Marren, såhär parkerade Anders sin husvagn. Instruktionsfilm kommer senare! ;)
 
 
 
Man kan tro att sambon berättar något oerhört bedrövligt, men sanningen är att Anders skrattar åt en fullkomligt överlycklig Krut!
 
 
Mysigt med eldkorgen, när kvällen blir sen.
 
När det kändes som om vi hade sovit två timmar, gick reveljen och det var uppställning vid skjutbanan, tillsammans med Carolin och Linda. Spår lades åt alla håll och kanter, och jag försökte verkligen avleda uppfödaren, men inte f-n gick det! Det blev ett lägrespår med skogspinnar för Krut, uppfödaren i ryggen och bara att gå. Dock en väldig tur att just uppfödaren var där i ryggen, då lille Krut vindande för fulla muggar, slarvade i vinklar och missade därmed x antal pinnar.....
 
 
Vi tar alltid väl hand om våra gäster, sambon och jag.
 
I väntan på spår, körde sambon lite lunch på Murikkan medan vi andra satsade på uppletande.
 
 
 
 
 
 
 
 
Efter en relativt chill hemmakväll, var det dags igen - då utan sambon, som jobbade. Anders och jag började lite lätt, med att lägga fyra skitlånga spår till fyra skitpigga rottor! Sen satt vi under varsitt paraply, i ösregn, och väntade på att eländena skulle "ligga till sig". Därefter gick vi fyra skitlånga spår med fyra skitpigga rottor! Krut fick låna en sele med linan under magen, vilket var ett lyckokast. Plötsligt höll han ett rent behagligt tempo, och spårade dessutom alldeles föredömligt med alla pinnar in! Även krumeluren Drama gjorde detsamma, och då kan man liksom inte vara mer än nöjd.
 
Därefter blev det en snabb lunch tillsammans med sambon och sen vidare transport till Rättvik och klubben, där vi mötte upp Carolin, Linda, Mela och Jörgen för lite lydnad. Nu ska jag inte låtsas som om uppfödaren och jag var särskilt pigga, snarare tvärtom, men Krut ståtade i alla fall med en jättefin träning på framåtsändande, och därmed var jag nöjd!
 
Efter en ännu tidigare kväll, blev det tisdag, och då susade både uppfödare och Släkten-är-värst del 2, hem, Kvar blev fyra utmattade individer, dvs vi!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det är en förmån att kunna njuta av sommaren på ett helt annat ställe, än hemma, och dessutom vara omgiven av vänner och bekanta. Längtan att bli kvar häruppe, växer sig större för varje år, och det dyker faktiskt upp erbjudanden som skulle kunna göra det möjligt. Det som förr kändes som en utopi, att bo någon annanstans än i Stockholm, känns inte alls lika omöjlig längre och framöver, så hoppas jag verkligen att vi kan landa här, bland alla ostressade och avspända dalmasar - och kullor! Vi får väl se... <3
 
 
 
 
 
 
 

Jag undrar hur mycket ord som egentligen måste sägas?!

Det är den fullkomligt logiska frågan, efter att ha haft Marren och Lo här på besök sen i onsdag! Ja, vi värmde upp lite smått, redan i tisdags, då jag hängde med KullaGulla-gänget över dagen, och tog del av Jan Gyllenstens tankar kring det här med lydnadsträning. Men då var det ju ändock så, att instruktören bör få viss taltid, och så även övriga deltagare, så man fick väl som dämpa sig en smula. Hihi! Alltså fanns det redan uppackumelerad från dagen innan, när herrskapet rullade in på grannens gårdsplan, där husvagnen skulle bo, sent omsider i onsdagskväll. Sen dess har vi pratat ungefär oavbrutet, med några pitstop lite här och där (t ex för sömn och toabesök).
 
Hundträning kräver ju inte tystnad, tack och lov, så i torsdag fräste vi till klubben för att prova lite nya grepp (med tanke på just Jan Gyllensten)....
 
 
Först ut var den här pigga typen! Just det - Keeponix Drama, endast 8 år ung!
 
Jag ska ju vara ärlig och erkänna, att det kan vara lite svårt att upprätthålla motivationen med just lydnadsträningen för den här donnan, men eftersom hon "lider" av en obändig energi och vilja, så får hon hänga med på det som Krut tränar för stunden, vilket fungerar ganska bra faktiskt.
 
 
 
 
 
 
 
Sådär ja! Löjligt enkelt!
 
 
Var det verkligen allt?!
 
Marren och Lo körde på med framåtsändande.
 
 
Riktning....
 
 
 
..och belöning. Så fort Marren berömde så gjorde Lo ett tokglädjeskutt, innan hon tog sikte på belöningen som naturligtvis låg framför. Hihi!
 
 
Kulla Gullas Lo
 
Gällande galningen Rondik Dear Pytte aka Krut aka KK, blev det också framåtsändande, där han har tagit sån fasta på ordet "sakta", att han knappt rör sig framåt. Vet inte vad som är värst - 3000 km/tim eller fastfrusen?! Lär återkomma i just det ämnet....
 
 
 
 

Ja, jäklar! Det är inga problem direkt med tungapporten, mer än att det uppenbarligen är lite lurigt att hitta en bra balans! Hahaha!
 
Lite ruta piggar alltid upp!
 
 
Lagom avvägd fart in i rutan...
 
 
.....ligger lugnt....
 
 
....vänta, hon ropade!
 
 
Kommer!!!!!
 
 
Phiu! Jag hann, matte! Såg du förresten vad snabb jag var?!

(Ang mig själv, så kan jag erkänna att jag är rund, men här ser jag rent gravid ut! För att dämpa ev ryktesspridning, så vill jag betona att så inte är fallet!)
 
 
Och där börjar det ta lite form igen! Jag tror många av er förstår, att han ger mig lite gråa hår ibland, han Kruten!
 
Vi körde även vittring, vilket gick alldeles utmärkt. Han är lite lurig, eftersom han ger ett intryck av att inte ha riktig koll på vad han ska göra, och gärna går in i momentet med hög nos. Men sen dyker han ner strax innan den aktuella pinnen och tar helt rätt. Vi provade och trixade på alla möjliga oh omöjliga sätt, men faktum är det blev rätt varje gång. Jag tror minsann att slitet börjar ge resultat! Woop woop!
 
Här var vi ungefär döende av värmeslag, återvände hemåt, badade hundarna, käkade middag och...... Jamenvisst, pratade lite!!!
 
I fredags körde vi kultur i kombo med inköp av hundmat, varpå vi besökte underbara fäboden Skräddar Djurberga på väg hem från Mora. Efter det, blev det strandhäng, middag och.... Japp! Lite babbel!
 
Igår lär det ju ha varit lördag, och då mötte vi upp Maria, Rozie och Cliff för spår i den mördande värmen. Det är en himla tur, att Maria är så jädrans trevlig - annars hade det känts snudd på oöverstigligt att träna hund faktiskt.... Nåväl, en hundnörd är en hundnörd, så väl på plats, hade vi inga tankar på att vika ner oss, varpå spår lades i allehanda olika utformningar.
 
När vi äntligen kom till den väsentliga delen i hundträningen, dvs fikat, insåg Marren att hennes bilnycklar låg någonstans i blåbärsskogen, varpå fikat naturligtvis kom av sig en smulas aning. Marren skenade iväg och letade, medan Maria och jag mest satt, och konstaterade att vi kanske var tvungna att avvakta en smula. Jag funderade på om jag skulle åka hem och liksom hämta hela hennes husvagn, och frakta till Skäftringen (obs, ett skämt) medan Maria, som måtte vara en av dom lugnaste människor jag nånsin träffat på, tog det lugnt och sa, att Cliff (hennes schäfer) hittar nycklarna, om det skulle behövas.
 
Till slut fick Lo (det var ju faktiskt hennes spår) det otacksamma uppdraget att traska först ut. Det gick inte sådär jättebra - vilket såklart berodde på att matten ifråga, hade fokus på helt annat än träapporter. Dystra suckar hördes från nyckelinnehavaren, medan coola Maria fortfarande knaprade på en kaka (tror det var nåt med choklad) och sa att det skulle lösa sig. Näst på tur var Drama, som förvisso är spårsäker, men kan gå över apporter om spåret lockar mer. Därför hängde Marren med som extra ögon, och tur var väl det! Vi hann inte särskilt långt upp i ett traktorspår, när Marren själv tjoar att hon ser nycklarna, vilka Drama sen markerar mycket prydligt! Att Lo missat, berodde på att matten hade "trott" att spåret gick något, litet annorlunda, i sin stress. Känns det möjligtvis igen?! Ja, jag förstår i alla fall precis!
 
Alldeles bortsett från nycklarna, så spårade Drama jättebra, trots värmen, och Krut gjorde ett jättefint spårupptag med följande spår. Cliff hade också gjort bra ifrån sig, så det var ju skönt att han slapp det där sista. Och Maria hade helt rätt - det löste sig ju!!!!
 
Sen åkte vi hem, tog en tupplur, lagade middag och...... Ja, pratade en smulas aning till!
 
Efter att badat åbäkena rejält i förmiddags, hängde Släkten-är-värst och jag med ner till Rättvik, där vi åt lunch på Big Street innan vi skiljdes åt för den här gången. Det har varit så himmelens mysigt och puttrigt, att vi nästan måste ha en stående semestervecka tillsammans i Furudal, varje år! Eller vad säger du, Marren?!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Liknande inlägg